Hur får jag fram att nu måste hjälpa mig?

Jag är gift med en lat man..... Vi har varit ihop i elva år, bott ihop i tio år, varit gifta i fyra snart fem år, har en treochetthalvt-årig pojke och en lillebror påväg. Att han är lat har jag altid vetat och han är ganska opraktisk. Han har såklart många andra sidor jag älskar och beundrar, han är mycket tolerant och dömer aldrig någon, han är mycket begåvad och duktig på sitt jobb, han har en fantastiskt makalös humor och har helt enkelt hjärtat på rätta stället. Jag har haft en ganska besvärlig graviditet med foglossning och nu på sluttampen så kan jag helt enkelt inte gå. Vi har haft svärmor och min mamma boende hos oss varannan vecka var för att hjälpa mig, framförallt för att hämta på dagis som normalt är mitt "jobb".
Under årens lopp har jag självklart försökt prata med honom om hur ojämlikt vårt förhållande är vad gäller att sköta hemmet, att tänka och planera saker i förväg allt från flygbiljetter till jul till att det finns kläder på dagis e t c. Han håller alltid med och lovar att skärpa sig, ett tag försökte jag införa: "lägg en kvart om dagen på hemmet", det funkade en vecka. Till saken hör också att han inte är så bra på att städa och laga mat kan han inte alls och vi har olika krav på hur det skall se ut. Ibland har jag kört med skygglappar och även jag bara låtit allt förfalla men det slutar bara med att jag storgråter. Jag är stolt och tycker inte om att be om hjälp och det värsta jag vet är folk som gnäller och jag vill inte vara en surtant, det är liksom inte jag. Men nu är det kris, vi har bråkat rejält, jag kan inte sköta vårt gemensamma hem och barn, det går inte. Och att han inte biter ihop och anstränger sig gör mig fly förbannad. Han smiter och särskilt nu när våra mödrar är här. Jag har slut på argument. Hur skall jag få honom att förstå?