Om ett annat barn sliter en leksak ur ditt barns hand, hur hade du reagerat?

Jag hade sagt att nej så gäör man inte - nu hade X den först, du får leka med något annat eller vänta på att leksaken ska bli ledig...

...blir mest nyfiken på varför du undrar...

Låter som ett fullt normalt beteende för en tvååring.
Jag skulle låta dem lösa det där själva.
Troligtvis finns det fler leksaker i närheten också..

samma som ts mamma. det råder ingen tvekan om vad jag skulle göra och säga.

Fast när ska barn lära sig att det är fel att göra vissa saker?

Jag tycker också att barn i mångt och mycket ska få lösa sina konflikter själva men en tvååring är inte mogen att göra det än och behöver vägledning för att i framtiden kunna lösa sina konflikter....

Ts Mamma: Ok. jag tycker det är lite svårt det där... Man vill ju inte säga till någon annans barn?

Mrs Statham: Jo det är ju bra o tänka så, men om man skulle låta dom lösa det själva då skulle ju flickan vinna kampen för hon skiriker o bråkar ofta för o få som hon vill.... Han är ju lite försiktig sonen, jag vill ju inte att han ska få nöja sig med hur andra barn vill ha det jämt..

Äh.. men tycker mest det är en intressant fråga...

Bra sagt!

Jag har absolut inga problem med att säga till någon annans barn!

Alla vuxna har rätt att säga till om något barn gör "fel" - som förälder kan man inte se allt och vara med allt - det kommer även du märka i takt med att ditt barn blir äldre och det är inget fel i att säga ifrån till ett annat barn i mina ögon!

Om det andra barnet inte kan uppföra sig bör du både påpeka det för mamman och rätta barnet. Annars kommer ingen av dem att lära sig. Ta tillbaka leksaken och säg t.ex. "Så får man inte göra för då blir X ledsen." och till mamman "Du bör lära ditt barn att respektera andra och inte slita saker ur deras händer".

Hade någon sagt det där sista du skriver till mig hade jag blivit ganska irriterad, KoolaFarsan80.

Jag tycker att alla vuxna i samhället har skyldighet att hjälpa till att uppfostra barn. Ser man någon som gör fel hjälper man till och stoppar det. Det gäller förstås både på mikronivå i sandlådesituationer och om något barn trakasserar ett annat barn eller liknande. Jag skulle t ex aldrig gå förbi ifall jag såg att flera barn utsatte ett ensamt barn oavsett om det var några barn jag kände igen. Det är att ta vuxenansvar.

I den specifika situation som ts skriver om hade jag försökt hitta en annan rolig leksak. Det var ju mamman som gjorde ett misstag genom att "bjuda" på fel leksak och det är inte så lätt för hennes dotter att vilja dela med sig heller. Man behöver inte förstora situationen tycker jag utan göra som du gjorde ts.

Hmmm... Först skriver du att alla har en skyldighet att hjälpa till att uppfostra barn. Men i efterföljande stycke att du inte skulle göra det. Hur vill du ha det egentligen?

Eftersom både mamman och barnet "gjort fel" bör det påpekas för båda två. I annat fall kommer det andra barnet att tro att det är helt ok att göra på detta viset för det är ju dennes "favoritleksak".

Det ena utesluter ju inte det andra.

Varför skulle inte en tvååring vara mogen för konfliktlösning?
Det är ju klart att de inte kan om de aldrig fått öva iofs..
Men de flesta av alla tvååringar jag kommit i kontakt med är de flesta kapabla till det.
Inte på en fem-sex årings nivå, utan på deras egna.
Självklart behöver de hjälp ibland, men ju tidigare man får öva desto bättre blir man liksom.

Jag tycker att man måste se varje situation för vad den är. Visst ska man hjälpa till att uppfostra varandras barn, men att göra som du skrev tror jag har motsatt effekt. Jag vill inte att mitt barn ska få skulden för att flickans mamma gjort fel, vilket blir fallet om mitt barn hade fått behålla leksaken och då bära hundhuvudet i det andra barnets ögon. Jag tror inte att flickans mamma tyckte att det hela var särskilt optimalt heller. Hade jag varit flickans mamma hade jag sagt att: "Nu var jag dum, det är ju en av dina bästa leksaker. Men du kanske kan låna ut den till X en stund eller ska vi hämta något annat till honom/henne?" Om den andra föräldern hade sagt det du skrev hade jag nog övervägt om jag velat umgås med dem mer. Det är ganska överdrivet att säga som du föreslog tycker jag.

Koola Farsan - det är nog det som är grejen - det är okej att säga till ett barn och tillrätta visa - men man kan inte uppfostra andra vuxna på samma vis och händer det en gång skulle jag inte heller lägga fokus på att påpeka det till Mamman...:)

Mr Statham - Visst är det så - dock anser jag inte att de flesta 2 åringar klarar av att lösa en konflikt utan vägledning (jag träffar rätt många i mitt jobb som förskollärare) men de fixar det galant med lite vägledning och hjälp och det är ju oftast just det som behövs för att de så småningom ska kunna lösa konflikter själv...:)

Jag menade inte att TS ordagrannt skulle säga det jag skrev... Och betydelsen tycker jag inte alls är överdriven.

Att föräldrar inte klarar av att ta kritik, varken mot dem själva eller deras barn, är en annan sak. Som förälder måste du kunna tåla att någon påpekar att ditt barn beter sig illa mot andra barn.

Det kan självklart finnas andra skäl att göra på andra sätt och det är svårt att veta exakt hur situationen var.

Jag hade erbjudit det andra barnet en annan leksak för och främst och sen hade jag sagt att vet du att X hade den nu, kan han få tillbaka den för han blev ledsen. Här kan du inte leka med den här istället. Brukar fungera. Gör samma sak om det är mitt barn som tar leksaker ut händerna.

Fast när min trea var två och andra barn snodde ur händerna så hade han lärt sig att fixa saken själv, han lappade till den andra barnet och tog tillbaka leksaken. Inte den bästa lösningen. Tog ett tag att få bort det beteendet, men det blev bättre när han lärde sig prata (sen språkligt) och nu när han är snart fyra så säger han till själv eller säger till en vuxen ifall nån tar ur händerna på honom,

Det största problemen är inte barnen utan just föräldrarna... Ofta har de inte ens förstått att de "gör fel". Det kan därför vara bra att t.ex. säga att "Oj då, nu blev det tokigt. Det kanske inte är så bra att ge bort favvoleksaken." eller något liknande. Då många inte klarar av att ta kritik gäller det att göra det snyggt. Att mamman är känslig är dock inte en tillräckligt stor anledning för att inte göra någonting alls.

Om ingen någonsin säger ifrån kommer problemet att eskalera med åren, och det är bättre att ta tag i problemet tidigt än om 15 år då barnet blivit en ligist som åker runt på en trimmad eu-moppe och rycker handväskor från gamla tanter (Obs, överdrivet! Bäst att förtydliga då de flesta på FL verkar helt hispiga..).

Vill påpeka att det var inte flickan favoritleksak.. hon lekte med en annan sak o min lilla kille ville vara med. Då ville inte den illa flickan det. och det var då mamman hämtade en annan leksak, som sen flickan slet ur han händer....

Om barnen är två år eller äldre, så hade jag först och främst försökt att låta dem lösa konflikten själva. Och om något barn behöver tillrättavisas, så hade jag överlåtit det till det barnets förälder. Och så hade jag gett mitt barn något annat att leka med.

När det har hänt har alltid föräldern till barnet som vill ta tillbaka sin leksak sagt att min son får leka med hennes/hans leksaker eftersom vi är kompisar och på besök. Samma sak gäller hemma hos oss när vi får besök.

Blir det ett problem får man vä som föräldrar prata med varandra om saken och komma fram till en gemensam lösning. Dock låter det VÄLDIGT normalt och gör inte för stor sak av det. Tror alla barn befinner sig i den fasen, så har det varit i min bekantskapskrets iaf.