Hur mycket ska man tjata på toåringar (15 & 17 år) att det ska sitta med och umgås med släkt & vänner.
Jag får dåligt samvet om jag åker till vänner eller bjuder hem folk och de bara sitter på sina rum. Jag vill att de ska bli öppna och sociala. Hur är andra tonåringar vill de delta i umgänget ?
Jag har aldrig tjatat utan de är fria att göra som de vill och mer än hälften av gångerna vi träffar deras mormor eller morbror med familj (två småbarn) följer min 14- och 16åring med.
Självklart skall de få göra som de vill. Herregud jag vill inet bli tvingad att umgås med folk när jag inte känner för det och detsamma gäller för mina barn oavsett ålder. Om de är öppna o sociala är ju inte baserat på hur mycket de umgås med släkt o dina vänner. 
Mina söner 19 och 16 år följer sällan med till släktingar. De hänger med till mormor och morfar vid kalas och jul men inte till några andra. De vill fö inte umgås med oss föräldrar heller. Om de är hemma så är de på sina rum med eller utan kompisar, annars är de ute med kompisar. I bästa fall får vi träffa dem vid middagsbordet några minuter. De äter och går i från bordet så snart sista tuggan är i munnen. Det är inte lätt att hitta någon konversation då de är på språng. Vi försöker ha ett trevligt samtal om ditt och datt där man sällan får några uttömmande svar och sen ska man påminna(tjata) om div. saker som de borde ha gjort.....hallå...vänta lite!....kom tillbaka!
Umgås? Näe
Men jag tror att de kommer tillbaka. 19åringen kan sitta kvar några minuter ibland och då blir man ju lycklig.
Jag ser på barnens kusiner som är några år äldre. Förut var de likadana, följde aldrig med på kalas under några år men nu är de ofta med och pratar och umgås på ett vuxet sätt. Det finns hopp!
Hos oss är det självklart att vi deltar i varandras aktiviteter när det är påkallat och önskat att göra det. Våra ungdomar sitter med och äter och pratar om och när vi har besök och vi vuxna är med när de har sina kompisar här på middag. De följer också gärna med när vi besöker släkt och vänner, så har det varit under hela deras uppväxt. De har egna, goda och nära relationer till sina släktingar och förstår värdet av att upprätthålla dessa relationer.
De har även både äldre och yngre kusiner och det hör naturligtvis till att skapa och behålla band till dessa. De äldre kusinerna var (och är) engagerade i våra barn och våra barn vill givetvis vara lika bra med och mot småkusinerna som de äldre varit mot dem. Det ingår i familjeplikterna och är inte sett på av våra barn som något tråkigt och ointressant.
Vi umgås så klart också var för sig. De har sina kompisar och vi gör annat. Men trots att de blir äldre och äldre så bibehåller vi ett nära umgänge. Det finns inget tvång men väl vissa förväntningar. För mig är det lika självklart att de ställer upp och socialiserar i olika sammanhang som att vi vuxna gör det. Vi ställer upp oerhört mycket för våra ungdomar och de återgäldar gärna detta, på sätt som vi är mycket nöjda med.
För vår del har vi aldrig tjatat eller behövt tjata om sådant, det har alltid varit en fullständig självklar sak. Och vi har alltid trevligt ihop. Att umgås med vuxna och släktingar är roligt och ska vara roligt - även om det är på ett annat sätt än vad umgänge med kompisar är.