Ni som adopterat och har lite mer erfarenhet kring detta.
Är det något jag ska tänka på som är särskilt viktigt när jag skriver detta brev? Hur personligt ska det vara? Finns det något jag som biomamma bör ta upp och sådant som jag absolut ska undvika att ta upp?Det är många funderingar som snurrar i huvudet och jag vet verkligen inte vad jag ska skriva.Känns hemskt....
Jag tänkte att jag riktar frågan till er som adopterat eftersom jag antar att ni tar del av reaktionerna när ett sådant brev har lästs?
Det enda rätta är nog att skriva från hjärtat utan ursäkter och bortförklaringar - bara sanningen.
Jo jag förstår det, men är det ex lämpligt att nämna varför man valde att göra det man gjorde, att det finns syskon, etc? eller kan det tolkas som för känslig info? Finns det frågor som dyker upp under uppväxten som man kanske bör svara på? Ungefär så jag funderar.
Förstår jag rätt om du är en svensk mamma som skall lämna ditt barn för adoption? Det finns ju inget krav på att du måst skriva ett brev, men den är förstås en skatt för barnt att ha. Brevet bör innehålla varför du lämna för adoption - hur du - och pappan - kommit fram till beslutet. Och så funderar barnet på hur släkten ser ut på din och pappans sida (skicka gärna med foton), om det finns några sjukdomar eller ärftliga funktionshinder osv. Var ärlig - det märks direkt om du friserar sanningen. Viktigaste åtgärden för en svensk mamma som lämnar är nog ändå att träffa de blivande adoptivföräldrarna och svara på deras frågor så att de sedan kan förmedla dig (inkl foton) till barnet - när frågorna kommer .... har inte ett sådant möte diskuterats?
Hade jag blivit bortadopterad skulle jag absolut vilja veta varför, har en nära vän som är adopterad (från sverige) har pratat mycket med han och han undrar varje dag varför?
Tror det är viktigt att betona den frågan extra mycket. Sen bara skriva från ditt hjärta.
Jag fick informationen om att jag om jag vill, kan lämna ett personligt brev samt foton, men ingen info om vad jag bör skriva etc.Frisera sanningen skulle aldrig falla mig in,iofs kanske det beror på att det inte finns något att frisera.Lade märke till att detta med sanningen nämnts två ggr i tråden, känner mig nästan lite halvkriminell 
I mitt fall så är det så att jag hade tid bokad för abort men så började jag tänka på detta med min fertilitet, som är lite sämre och att det kanske var sista skottet etc så jag försökte få mig själv att tänka om.Det kändes ändå fel efter ett tag, och jag ville inte bli ensam med barnet heller.( Jag har 2 med olika pappor redan) och det blev helt enkelt inte som jag hade föreställt mig att 3e gången skulle bli.Hade också väldigt svårt att knyta an och glädjas åt graviditeten, men sedan när jag tänkte att bebben kanske skulle kunna bli någon annans lilla mirakel, så kändes det helt plötsligt bara rätt.Jag kan inte förklara det på annat sätt.Kanske därför det är så svårt, att förklara det i brev, det låter på något sätt som så triviala detaljer men för mig känns det stort.Ändrade mig för sent och tanken att ansöka om sen abort fanns inte eftersom jag kände rörelser så jag tänkte bara " Ok, det är bara att hoppa på berg och dalbanan då" och här är jag nu.
Tack 
Det värmer att läsa det.*kram*.
wow vad starkt gjort.... Jag skrev ett brev till min dotter när jag skulle obereras, vet, jätte töntigt... men jag tänkte på allt som jag inte skulle få möjlighet att lära henne. Men främst hur mycket jag älskade henne och att det inte var hennes fel att jag inte var vid hennes sida när hon växte upp. Barn tar gärna skulden på sig. Sen ville jag säga olika saker vid olika åldrar... Du kanske kan berätta om graviditeten, förlossningen, sånt frågar min dotter om. Berätta om dig och pappan, varför det blev så här. Det är ditt tredje barn som du lämnar bort, barnet kommer ju att undra varför du valde att behålla de andra men inte den.... Va ärlig och kärlekfull.. lycka till