Ni som är unga och gravida, eller har varit.. hur reagerade era föäldrar när ni berättade nyheten.
Jag är jättenervös inför att berätta för mina föräldrar om min graviditet..
Vad sa dem, och hur berättade ni det?
jag bara sa det rätt ut på telefon typ v 9. de tyckte först det var lite tidigt, men nu tycker de att det ska bli jättekul!
hej jag är en tjej på 28 år som har två flickor 8 och tio år gamla, mina föräldrars reaktion var väl inte den gladaste precis, dom sa...hur ska detta gå? du som inte har jobb eller nåt, o så ung..men bara någon vecka efter hade dom vant sig vid tanken. och sen pratade dom bara gott om att jag skulle ha barn. tillfället då jag sa det var när jag märkte att mina föräldrar var på väldigt glatt humör, då slank det bara ur mig att ni ska bli morföräldrar. och sen var det sagt och gjort, men jag var allt lite nervös.ganska mycket nervös faktiskt.. lycka till..
mina föräldrar höll på att dö, men nu tycker de att det ska bli jätte skoj att bli morföräldrar! Det är bara att säga det rakt ut! de kan ju inte göra något åt det ändå...! Lycka till!
Va kul, jag är jätterädd för vad mina föräldrar ska säga, men samtidigt står jag ju för mitt val. Men d är av den åsikten att man ska ha hus och fast inkomst först.. därför känns det svårt..
jag gissar att du är född -82....
Det är jag med och det var väldigt odramatiskt när jag berättade, min syster som är fem år äldre hade typ just fått barn och jag var väldigt nervös när jag skulle berätta. Vi satt i deras kök, bara jag, mamma och pappa.
Jag sa typ: Jag har en sak som jag vill berätta och ni kommer inte att tro det är sant, jag är med barn....
Då sa min mamma: Ja, men det visste vi ju nästan redan.
och min pappa sa: Men det var väl jätte roligt!
Sedan pratade vi på som vanligt både om min graviditet och om annat så det gick himla bra, och det är jag glad över.
Jag var inte ens speciell tung när jag blev gravid med första barnet men mina föräldrar vart lika oroliga för det.
Och då var jag ändå 25 år, bodde i hus och precis nygift 
Jag tror inte att själva åldern har så jätte mycket med det att göra utan det är nog mer hela grejen att ens barn ska ha barn.
Plötsligt ändras ens förhållande till varandra och för en del föräldrar kan det vara hur stort som helst att de ska bli mor/far föräldrar. Min mamma låtsades inte om jag var gravid under flera månader men nu efteråt har jag förstått att hon faktiskt var orolig och behövde tid att anpassa sig till den nya situationen. Idag är hon världens bästa mormor och reagerade helt annorlunda på graviditet nr 2.
Nu vart det lite svamligt men kortfattat så spelar det ju egentligen inte roll vad de tycker.
Du ska bli mamma och även fast du inte kanske får positiva reaktioner på en gång så kommer de att väja sig. Och vem vet, de kanske bara blir överlyckliga?
Lättast är nog att bara säga det rakt ut. Lycka till!
Jag var 17 då jag vart grav. (och fick min tjej) Och för mamma sa jag tidigt i vecka 5 lr nått sånt och det ända hon sa ver - "är ni glada är jag glad"... Min pappa däremot fick inte veta nått fören i vecka 18 då jag visste att han skulle övertala mej att göra abort... Så då sa jag avra till pappa att jag ska ha bebis om 22 veckor och det är försent för abort nu! Han svarade jaha sen gick han...
(fick ett missfall 4 månader tidigare och då satt han och försökte få mej att göra abort... När jag ringde från sjukhuset och berätta om MF så sa han Vad bra då slipper du göra abort! 
Min mamma tog det jätte bra.
Hennes första ord var iofs stackars dig...men det var för att hon trodde att jag inte visste om jag skulle behålla eller göra abort.
Veckan efter det så hade hon redan börjat köpa kläder =)
Hon har nog handlat en 3/4 av bebisens kläder + massa andra saker.
Hon är helt inne i detta nu och hon är ett väldigt stort stöd för mig.
Ju längre man väntar med att berätta desstu jobbigare blir det...bara ett litet råd
Min mamma skällde ut mig, berättade väl i v9 ungefär...
Hon blev skitförbannad och sa bara rakt ut att, ja men då får du klara dig själv...
Min styvfar sa att den dagen barnet är fött så bor inte du här längre, har du inget eget ställe att bo på så är du bostadslös...
Kanske inte så konstigt att jag inte har så bra kontakt med mina föräldrar idag va???
Min mormor som uppfostrat mig till stor del de första 4 åren i mitt liv funderade på hur det här skulle gå... Hon frågade mig om allt och var den oroliga mamman...
Så med barn nummer 2 sa jag inget till mina föräldrar förräns jag var i v24 och det började synas, tyckte att jag borde berätta det innan de såg det själva eller fick höra det bakvägen...
Mimmi, säg det bara rakt ut, det är nog lättast... sen är du ju inte "superung" så jag tycker inte att du ska vara orolig=) Kram
PS: Berätta gärna hur det gick... DS