Vet inte hur jag ska klara att lämna bort hunden

Oj oj - när man skaffar vovve så är det ju med tanke på att få se hunden åldras ända in i det sista. Jag förstår dig så väl. Vi skulle omplacera dotterns rottweiler, hon hann helt enkelt inte med henne. Vi hade henne ute på prov, men dottern blev så deprimerad och ledsen. Hon sa rent ut att "vad fan ska jag då leva för?". Vi insåg att detta gick inte. Vi tog hem hunden igen, och dottern slutade arbeta 220 timmar i månaden och har "gått ner" till heltid. Så nu funkar det.

Beslutet att lämna bort en trotjänare är det svåraste som finns. Man lämnar ju bort sin närmaste vän, sin kompis, sin följeslagare.

Förstår att det gör ont. Kanske kan du få hälsa på? Många tillåter det. I vissa fall kan det bli lite dramatiskt då hunden kan deppa ihop efteråt, men det är individuellt.

Kram

Oj vilket tufft beslut du har fattat!
Jag har förståelse för dej, har suttit i en liknande situaton själv men jag hade som tur var föräldrar som kunde ha min hund under den perioden. Där var han trots allt uppvuxen, och "hemma".

Hade jag kunnat lösa det på ett annat sätt hade jag gjort det men har ingen i min närhet som kan ta honom eller hjälpa till. Jag och hans nya matte kommer hålla kontakten och jag har sagt att funkar det inte kommer han hem till oss igen. Ett krav från min sida. Känns skittufft just nu

Känner du kvinnan sedan tidigare? Så att du vet att han kommer få det bra?
Hundar har ju en enastående förmåga att leva i nuet, synd att vi inte har samma förmåga själva!
Jag förstår att du vill ha kontakt med henne, och det är jättebra att du har rätt att få hem hunden igen om det inte blir bra. Men jag vill råda dej att låta hunden landa ordentligt i sitt nya hem innan du hälsar på honom.
Jag lider verkligen med dej!

Jag tog för en dryg vecka sedan hand om en katt som inte kunde vara kvar hos sin gamla matte. För att övergången skulle vara lite lättare för henne skickade jag varje dag första veckan sms eller mms för att visa och berätta om hur bra det gick. Det uppskattade hon väldigt mycket. Du kanske kan be kvinnan som ska ta hand om din hund att göra något liknande?

Nej, jag känner henne inte sedan tidigare men hon är släkt med en nära släkting så jag kommer hållas uppdaterad och vi har sagt att vi ska hålla kontakten. Jag har noga hört mig för med folk i hennes närhet och pratat med henne i timmar och det känns som att allt stämmer. Annars skulle jag aldrig lämna honom. Han kommer flytta 100mil norrut så något besök inom den närmsta tiden blir det inte och jag vet faktiskt inte om jag vill hälsa på honom, även om han kommer bo bara några mil från min mamma  så vi kommer ju åka dit, för jag vet inte hur han skulle reagera.

Idag är det dags, idag flyttar han...

*kram*

Sätt honom på halvfoder? Eller skaffa "delad vårdnad" så du får ha hunden ibland =)

Usch, jag känner med dig och förstår att det måste kännas hemskt!
Har själv 2 st hundar som är mitt allt och kan bara tänka mig hur ont det måste göra.
Men tänk att istället för att låta honom fortsätta vara stressad och kanske må dåligt så ger du honom chansen att få ett bra liv med någon som kan ge honom 100%.
Förstår att det dåliga samvetet spökar men eftersom kvinnan ändå är ngn du kommer ha kontakt med så kan du ändå följa upp och se hur han mår.
Stora styrkekramar!!

Tråkigt verkligen Men du gör det rätta för hunden och det är ju för hans skull du gör det.. Känner så med dig . Stor styrke kram

Å jag blir alldeles tårögd, jag lider så med dig! För snart 2 år sen tog vi över en vuxen springer spanielhane som snart visade sig vara väldigt ovan vid småbarn, trots att vi specifikt frågade om detta när vi tog honom, då vi visste att vi skulle vilja ha barn så småningom. Han har morrat mot små barn i ögonhöjd med honom, och visar tydligt osäkerhet runt små barn. Vi har haft honom hos "hundpsykolog" som bekräftat att det handlar om osäkerhet, men att det kan gå bättre med våra egna barn när vi får det. Bara att vänta och se.

Nu är jag i v 34 och är så himla orolig att det inte kommer funka när barnet kommer. Hunden har fäst sig enormt vid oss, och främst i husse som han ibland kan "vakta" mot andra hundar, och visa att detta är "hans" husse. När ett litet barn kommer och "tar oss", och det värsta av allt - hans husse, vet jag inte hur det kommer gå. Jag får ångest av tanken. Det känns inte rätt att omplacera honom IGEN, efter att han redan fått ställa om sig på ny familj osv vilket var jobbigt för honom i början... Det andra alternativet känns så frukansvärt, att ta bort en frisk hund på knappt 6 år! Hemska tanke.

Så jag går i precis samma tankar som du väl har gjort, hur fan gör man? Du gör i alla fall det enda rätta, både för ditt, barnens och hundens bästa. Men jag förstår verkligen att det måste vara fruktansvärt!!!

Åh vad tråkigt och ledsamt, så ledsen för din skull
Stor kram