Snälla hjälp, tappar tålamodet gång på gång...

Jag har tyvärr inte så mkt råd att ge, för jag har det likadant. Det skulle ha kunnat vara jag som skrev ditt inlägg... Men jag ville bara att du skulle veta att du är inte ensam!! Jag försöker bara andas och nypa mig när jag känner att jag håller på att tappa tålamodet helt och hållet. Ibland har jag gått iväg bara för att få en "break" på några sekunder, de brukar hjälpa. Jag försöker att inte reagera el rättare sagt agera på allt trots, jag känner när det håller på att koka över. Istället för att bli så arg som jag kan bli så är jag helt tyst istället, om det nu är en situation där min son vägrar att klä på sig för att vi ska iväg, så slutar jag lirka efter ett tag när jag känner vart det kan barka iväg, då tar jag bara honom lugnt men väldigt bestämt och klär på honom även fast det är skrik och han försker slåss... jag säger inget under tiden för risken är stor om jag öppnar munnen så är det bara arga ord och skrik som kommer tillbka... lycka till!!

Du har de inte lätt.Jag tycker nog att du kan och försöka prata med någon.´Hur gammalt är ditt barn.? kan du inte föröka prata med bvc lite.Eller prata med dom på dagis.hur är pojken där? Jag tycker att de är synd om din pojke.Du måste ha hjälp.Kan inte din man stanna hemma ett tag så du får ta och lugna ner dig lite.Och vara ensam en stund.Har de hänt någon? Så de går över till din pojke?

Anonym (jag vet hur det): Tusen tack för ditt svar... Känns på nåt konstigt sätt skönt att veta att de finns fler som känner likadant... Jag känner mig så fruktansvärt maktlös..

Nu är min son hemma hos sin mormor och morfar en stund så att jag får vara ensam en stund.. Jag bara gråter och skäms för att jag skrikit åt honom... Känner mig som den sämsta mamman i världen och mår så fruktansvärt dåligt...
Hur gammal är din son? Har det hållit på länge? Händer det ofta?

Va bra att jag kunde göra att det känns lite bättre!! och va bra att du fått avlastning!! min son är 2 1/2 år och kom i sin trots fas för ca 2 månader sen, men de 3 senaste veckorna har det blivit "värre". Jag lever för de dagar som faktiskt flyter på bra utan en massa bråk. De gör att jag orkar med de andra dagarna med konstant bråk och tjafs...

Råkade hitta denna tråden nu... Jag sitter själv här och gråter just nu och har ringt till sambon på jobbet och grinat i telefonen. Jag har en bebis på 5 månader och en 2,5-åring. Jag är helt slut, har INGET tålamod alls, skriker och känner att jag verkligen är på gränsen till att flippa ut totalt. Jag är jättemycket själv hemma med båda barnen och dagarna blir ofta fruktansvärt tråkiga pga att jag inte har någon energi kvar av allt tjafs. Har ångest redan på morgonen för att jag vet att jag har hela långa dagen framför mig ensam med barnen. Jag känner mig som världens dåligaste mamma och tänker att mina barn skulle ha det bättre hos någon annan eftersom jag bara skriker och flippar ur hela tiden och beter mig som en idiot... Alltså vad gör man?!?

Det skulle kunna ha varit jag som skrev det här inlägget. Jag har två barn, 3,5 och 2 år gamla och jag har ständig dåligt samvete för att jag blir arg på dem. Till sonen på 3,5 är det som att prata med en vägg och dottern på 2 gör bara som hon vill det går inte att påverka henne. Jag lämnar dem på dagis varje dag kl 9 och varje dag går jag hem och har dåligt samvete för att jag tycker det är skönt att lämna dem där. Jag kör lite samma teknik som "jag vet hur det är" att jag är helt tyst och bara gör det som måste göras tex klär på dem. Orkar inte tjata 100 gånger utan säger till kanske 3-4 gånger sedan tar jag dem i famnen och klär på dem trots protester. Eller om det gäller att gå hem från förskolan så säger jag 3-4 gånger att nu ska vi gå hem. Funkar inte det så tar jag en i varje hand och går trots att någon eller båda protesterar.

Puffar för en bra tråd.

Här går det i perioder och just nu är det ganska bra, men min 4-åring vet precis hur hon ska driva mig till vansinne. Så ts, här har du en till som tappar tålamodet och skriker alldeles för högt ibland.

jag har haft det likadant. Min 2,5 åring har varit extremt aktiv enda från första stund i livet. När han var liten fick man inte sova. Inte förrän nu har han börjat sova nästan hela natten (vaknar oftast en gång per natt nu) Så jag har varit trött, trött, trött. Jag har även en 4 månaders bebis. Som tur är sover hon hela nätterna och är oftast pigg och glad på dagarna. Sedan har jag en 8åring också, han var jättetrotsig när han var 4 år men är väldigt lugn nu.
Jag har tappat tålamodet miljoner med gånger på min 2,5åring - och trots att man vet att det inte hjälper att skrika så står man där och skriker - sen skäms man och känner sig som världens sämsta mamma.

Men nu när han börjat sova mer får jag vila ut och är pigg och han vilar ut och blir inte lika övertrött - hela vår vardag har underlättas. Visst har vi många duster under dagarna men nu mer som jag känner igen det från min äldre son. Dem är hanterbara och får mig inte att bryta ihop (men man får räkna ner från 10 många gånger om dagen)

Stå ut - Det kommer bli bättre! Försök att inte tappa kontrollen - du kommer klara det!