Jag är osäker på om jag orkar/vill ha ett barn till!!

Min man känner att han vill ha ett barn till,men att det är ok om det inte blir ngt..

Det är inte alltid självklart det där med syskon och man KAN faktiskt välja att bara ha ett barn, det finns ju ingen lag på att få fler. Fast jag har 3 så jag kanske inte ska snacka...

Hursomhelst det jag vill säga är att jag tror att om du är gravid och får bevis på det så kommer ni säkert att gå igenom hundra olika känslor för det gör man oavsett om man planerat ett barn eller ej! Och om du inte är gravid så... ja då kan ni ju fundera på saken ett tag till.
Om ni är nöjda med ett barn så njut av den känslan helt enkelt. =)

Jag har HATAT att vara gravid, haft ganska tuffa förlossningar (eller för vem är det lätt egentligen...) och trivs inte direkt som mammaledig heller men jag har 3 barn (var av det senaste var oplanerat) och älskar dem alla högt. Fattar inte hur jag skulle klarat mig utan dem nu när de är här.

Kram.

Tack snigelmamman!
Du har rätt i det du säger. Men HUR får du kärleken att räcka till till 3 barn? Jag tittar på min söta unge och tänker: Kan jag älska nästa lika mycket?

Ååå, jag lovar att kärleken räcker till!
Det är möjligtvis tiden, armarna och orken som inte räcker till ibland. Eller ganska ofta faktiskt, vilket ger en dåligt samvete typ heeela tiden. Men oro och dåligt samvete har man med sig hela livet om man så har ett barn eller 10 tror jag.

Jag var HELT övertygad att jag bara ville ha ett barn. Kämpade många år att bli gravid och längtade sååå efter barn.Gillade inte att vara gravid, urjobbig förlossning somslutade i akut kejsarsnitt. Sedan var omställningen till att bli förälder mkt jobbigare än vad jag trott. Jag var så TRÖTT hela tiden. Älskar sonen överallt annat och både jag och min man kände oss helt nöjda med ett barn

Första gången jag började tänka på ytterligare ett var vår son drygt tre tror jag. Men det var en rätt flyktig tanke som gick bort. Sedan när sonen var fem började den där tanken dyka upp oftare så jag tog upp det med min man. När sonen var sex så bestämde vi oss för att prova igen. Nu var drt ingen tvekan om att vi ville. Fick ett MA tidigare i år och är nu sex månader senare gravid igen.

Vad jag vill säga är att du behöver inte bestämma dig just nu. Känns det inte rätt just nu så är det nog inte det. Man måste ju orka med också. Men bara för att du säger "inte nu" så betyder inte det att du inte kan ändra dig om ett eller fyra år. Då kanske ditt barn börjar bli mer oberoende av dig och du kanske då känner att du har både kraft och kärlek kvar till en till. Så var det för mig i alla fall.

Tack Pasandra för dina ord :)

Känner som er. Har en dotter idag och är supernöjd. Dock känner jag lite press när mina vänner skaffar fler barn. Känner att det är synd om min dotter att hon får vara tan ett syskon. Jösses vad vi tänker mycket. :)

Hopppas jag vill ha ett barn till om 5 år :) Lycka till alla mammor och pappor <3   

Jag har inte heller någon superlängtan efter fler barn men är gravid med nr 2. Det som drev mig var att ge mitt barn ett syskon att dela sin barndom med, och jag tror att många resonerar som mig. Sen är jag helt övertygad om att jag kommer älska nr 2 lika mycket som nr 1, men längtan har inte varit lika stark i förväg.

Jag funderade just på om det var DET som var problemet när jag läste din TS, TS. 

Om det är så så är det jättevanligt att ha de tankarna när man enbart har ett barn. När jag blev gravid med nummer två så var vårt första barn bara 8 månader. Det var planerat men det gick ändå fort. När jag blev gravid så blev jag jättelycklig men jag hade jättemycket funderingar kring kärleken till nummer två. Det kändes helt omöjligt att kunna älska ett andra barn så som jag älskade mitt första. Jag kände det också som om jag svek mitt första barn på något märkligt sätt. Att jag tog tid och kärlek från honom.

Nu har jag en nybliven 5-åring och en som snart blir 4.......och någon större kärlek än syskonskap tror jag knappast finns. De är varandras stora trygghet i livet och går knappt en meter ifrån varandra. Visst kivas och bråkas de, men oj vad de älskar varandra. Och oj vad jag älskar dem....båda......för deras olikheter och individualitet. De har två fullkomligt olika personligheter.

Nu väntar vi nummer tre till sommaren och har inte alls de där känslorna den här gången. Jag oroar mig för andra saker, vilket är vanligt under graviditet, men någon brist på kärlek kommer det verkligen inte att finnas . man har inte en viss mängd med kärlek som sedan ska fördelas på dem man älskar i rättvisa portioner utan det finns bara mer och mer och dessutom får man lite extra pga kärleken mellan barnen.

Sedan är det en annan sak om man som förälder inte känner att man vill ha fler barn. Och det är ju lika ok det så klart. Man skaffar ju barn för att man själv vill ha det. Egoistiskt så klart på det viset. Men jag tycker inte att du ska oroa dig för att kärleken inte räcker till, eller för att riskera att svika något av barnen genom att inte älska honom/henne lika mycket eller inte ha kvar kärlek för någon .