Har tagit alla nätter under dotterns nu första levnadsår. Pappa vill inte, då jag är "mammaledig"
Måste bara höra hur ni har det alla kloka mammor för att förstå om jag överreagerar:
Under dotterns första levnadsår har min man inte tagit en enda natt. Har tyckt att det var ok första 8 mån, då det var lätt för mig att söva om henne på en gång med amning. Dessutom har hon inte vaknat så mycket heller.
Vi har alltid haft överenskommelsen att det är den som är föräldraledig som tar vardagnätterna, när den andra jobbar. Detta tycker jag fortfarande är rimligt.
Det som gjorde mig så otroligt arg var nu ikväll. Ammar alltså inte längre och dottern har börjat vakna oftare då hon haft ömsom tänder som poppat upp och just nu är hon förkyld.
Jag har sedan någon månad tillbaka sagt till min man att jag tycker att han kanske kunde sova själv i samma rum som vår dotter någon natt så att jag får sova., men har aldrig sagt rätt ut att "nu inatt är det din natt". Tänkte kanske typiskt kvinnligt att han skulle erbjuda sig själv någon gång...
Eftersom nu inte detta hände (kanske fullt förståligt när man inte pratar rätt ut), så var jag ikväll tydlig och sa att "inatt vill jag att du sover hos E". Reaktionen blev inte alls som jag hoppats, utan det kom en rad kommentarer som :"Nej, det vill inte jag. Då kommer ju jag inte orka med morgondagen", "Du är ju mammaledig, då ska ju du ta alla nätter", (märk väl att det är söndag imorgon)
Han har nu gått och lagt sig inne i vårt rum (där bebben sover) och jag ska sova i gästrummet, men jag är fortfarande så arg att jag inte kan sova över inställningen. Han tycker nämligen egentligen att jag är en surpuppa som börjar ta en "sån här diskussion när vi skulle ha det mysigt". Han kan dessutom trots argument inte förstå varför inte jag borde ta alla nätter.
Undrar nu:
1) Hur gör ni med nätterna under första levnadsåret?
2) Tycker ni att jag överreagerar?
