Krönika i Aftonbladet

Visst är det tur!!!
Men det har jag INTE alltid tyckt och evighetsresan till barn har varit FÖR lång. Och jag som till en början inte ens var säker på att jag ville ha barn IVF:erna gjorde mig fast beslutet att jag SKA ha barn och den viljan har varit bra att ha under adoptionsprocessen.

Håller med, känner igen mig till hundra procent i det du skriver!

Vad fint skrivet! Och så sant. Utan precis varje liten sten och grop och uppförsbacke och medvind, så hade man inte hamnat precis just där som man skulle för att få träffa just precis det barn man skulle. Jag tänker ofta på det där fenomenet att vi hamnade i "fel" kö hos socialen för att få börja hemutredningen. Egentligen skulle vi ha hamnat i en kö som var ca 4 månader kortare - vilket hade inneburit att vi fått börja med papperen till Etiopien innan sonen ens var född... Tänk vilka små tillfälligheter som avgör så stora saker!

Så bra att se att även andra tänker så! Jag sa en gång något till min mamma om det märkliga och fantastiska i att vi fick just precis vår dotter. Att vi exempelvis kanske aldrig skulle ha träffat varandra om jag inte blivit felkopplad i AC:s växel och råkat hamna hos handläggaren för Ukraina istället för Indien. Min mamma blev jätteupprörd och menade att så kan man ju inte tänka! Man får de barn man får och det skulle inte kunna vara på något annat sätt. Ju mer jag försökte förklara att vid adoption så skulle det ha kunnat bli annorlunda, desto mer hemsk tyckte hon att jag var.

Kanske är det för att min mamma inte har adopterat själv. Eller kanske för att hon och pappa faktiskt var på gång att adoptera när jag var liten, men fick avbryta processen när hon blev gravid med min syster. De hade inte hunnit få barnbesked, men det var troligen nära förestående. Pappa har någon gång pratat om att han kan fundera på vilket barn de kunde ha fått den gången. Mamma kan prata om hur det var att göra hemutredning, vilka regler som gällde då osv, men aldrig om barnet hon kunde ha blivit mamma åt. Kanske kom mina funderingar för nära det? Jag vet inte. Skönt i alla fall att se att jag inte är ensam om att fundera över slumpens betydelse i en adoptivfamilj.

Slumpen tror jag inte på. Jag tror alltid det finns en avsikt med att just det barnet kom till den och den familjen.

Slump eller avsikt, oavsett vad man tror på så skulle det kunnat bli annorlunda även vid en graviditet. Tänk om en annan spermie befruktat ägget, vilken liten människa hade fötts då? 

Livet är fantastiskt! 

Jättebra krönika tycker jag! Tack!

Så varken kan eller vill jag se det. Jag är förstås vansinnigt lycklig över att ha fått min dotter och hon känns som en fullkomligt självklar del av vår familj, men det var inte "meningen" att vi skulle få varandra. I förlängningen innebär ju det att det också var meningen att hennes biologiska mamma skulle föda ett barn hon inte fick möjlighet att leva tillsammans med. Vem eller vad kan ha haft en så grym avsikt?

Det var en tragisk slump som gjorde att en för mig okänd ukrainsk kvinna tvingades lämna sitt barn. Och det var en lycklig slump att just jag fick bli barnets mamma istället.

"Vem eller vad kan ha haft en så grym avsikt?"

Allt som händer oss bär vi vidare - genom flera liv. Svåra erfarenheter leder till nya erfarenheter, ibland redan i detta liv. Så tror jag. Ser inget grymt i det. Tvärtom. Däremot känns det, för mig, tröstlöst att tänka att livet/liven består av lyckliga eller olyckliga slumpar.

Jo, jag måste nog krypa till korset och erkänna att det är så jag tänker med... Och jag tror verkligen att det var meningen att just vi skulle få just våra barn och att varje liten detalj på vägen behövdes för att det skulle bli så. Att man får de barn man "ska" ha... Att man får medvind när man går åt rätt håll men ständigt dunkar huvudet i väggen när man går åt fel. Det känns också i hjärtat som att om jag hade fött våra barn så hade de varit samma barn, de hade bara sett annorlunda ut... När äldsta sonen var 14 månader kom en kvinna fram till mig, såg mig djupt i ögonen och sa: "Tänk vad starkt era själar är sammanlänkade som fann varandra över så stora avstånd". Och det kändes så rätt det hon sa, som att det verkligen var sant...

Ja, nu ska jag nog tiga innan jag blir (erkänner att jag innerst inne är) pinsamt flummig :D

Jag är också övertygad om att allt som sker i livet är mer eller mindre förutbestämt, inget sker av en slump och allt har en mening även om den är grym och man inte alltid ser eller förstår meningen med det när det händer.