Fick en grad III-bristning vid min första förlossning, alltså en sfinkterruptur.
Har fått en omfattande nervskada, vilket har lett till oförmåga att knipa.
Undrar om det finns fler som har samma osynliga funktionshinder? För det är precis vad det är, ett funktionshinder! Det påverkar hela livssituationen!
Finns det nån här som också har problem?
Känner mig så otroligt ensam...
Tacksam för svar!
Hej! Vill bara skicka en styrkekram och säga att jag förstår hur jobbigt det är..! Hade likadant i ca fyra-fem månader efter min förlossning.. Var oxå kass som sjutton i magen efter att jag slutade med järntabletterna.. Usch, det var hemskt och jag slutade nästan att gå nånstans..
Har fortfarande svårt att gå tex långpromenader för att jag är rädd.. Det har gått över fast den obekväma rädslan är kvar och jag vill gärna vara nära en toalett alltid bara för att..
Hoppas att det löser sig för dig.. Lycka till!
Hej!
Jag fick en sfinkteruptur grad 4.
Har haft en avlastande stomi pga skadorna.
Har varit på en del undersökningar. Haft inopat sns interstim system pga analinkontinens.
Jag är fortfarande under behandling hos kirurgen och kvinnokliniken, fick skadan 2003.
Hej!
Tack för svaren. Känner mig inte riktigt lika ensam...
Försöker att acceptera läget. Har börjat äta Loperamid (typ immodium) regelbundet och har börjat åka iväg och göra saker.
Vissa dagar känns det bättre och andra dagar känns det hopplöst! Är ju bara 26 år! Är orolig för hur framtiden kommer att bli. Är fortfarande hemma. Har gått snart 3 år sedan jag fick skadan (födde ett barn till efter skadan med kejsarsnitt) så det börjar väl bli dags att ta klivet ut, och börja arbeta, men vågar jag?
Förmig fungerar inte varken loperamid eller dimor. Väntar nu som sagt på ytterligare utredningar.
Josefine2: Jag hör av mig mer sen..
Jag fick en SR grad 4 06 och läkte bra, 09 när jag var höggravid med mitt andra barn fick jag IBS och har sedan dess problem med en ständigt lös mage, detta i kombination med min SR gör att livet blir väldigt begränsat, särskilt nu när jag är gravid igen och inte får äta mina Dimor.
Först vill jag tacka för alla uppmuntrande ord och styrkekramar! De värmer verkligen.
När jag skrev denna tråden kände jag mig mycket ensam. Nu är det över 3 år sedan jag fick min skada och äntligen har jag börjat prata med mina närmaste om mina problem. Känns så skönt att få lätta sitt hjärta...
Har varit på en EMG-undersökning där det konstaterades att mina nerver fungerar som de ska! Min läkare blev mycket förbryllad... Medicinskt finns det inget som styrker mina problem... Känns som om hjärnan spelar mig ett stort spratt... Är fortfarande under utredning...
Det märkliga är att det är ett ganska "vanligt" problem, ändå så känns det såå himla ensamt. Jag fick en grad 4 för 5 år sedan. Har inte haft några egentliga avföringsproblem, men att hålla gaser funkar lite sådär halvdant. Funktionen är nedsatt, så när jag blir nödig så behöver jag ju gå på toa jag tar ju inte en sväng på stan först, det är absolut inte som förr. Plus att man blir skadad psykiskt ( jag har iaf blivit deprimerad periodvis och blir fortfarande) av att ha dessa besvär. Blev försämrad under min graviditet.
Jag vill tipsa om hemsidan www.kontinet.se där finns kvinnor som berättar om samma besvär. Det verkar ju finnas behandlingsalternativ, så man undrar ju varför kvinnor ska behöva gå i åratal och lida??? På kontinet står det om SNS behandling, en del verkar bli helt återställda andra betydligt bättre, jag vet inte vad det är som avgör resultatet.
Jag tycker det är bra att du startar en tråd för oss med bestående men, för man kan tom känna sig lite ensam i SR tråden, det flesta verkar ändå bli fullt återställda så man känner sig väldigt ensam även där 
Jag har gråtit mkt över denna skadan.
Tänkte uppdatera lite om läget som det ser ut nu...
Då min läkare blev mycket förbryllad över testresultatet på EMG-undersökningen, konsulterade han en specialist i Uppsala, Wilhelm Graf. Han tror att mina nerver spelar mig ett spratt... och tror att jag skulle kunna bli SYMTOMFRI med en sakral nervstimulering, sk SNS behandling.
Nu kommer vi till det ironiska! Just i mitt landsting prioriteras inte denna behandling! Man gör helt enkelt inte denna behandling och eftersom det inte är en fråga om kompetens så kan min läkare inte skicka mig vidare... så jag har hamnat i moment 22!
Så nu står jag och stampar... vet inte riktigt vad jag ska göra... Har inte fått något definitivt beslut, men det ser inte speciellt ljust ut. Får bara hoppas att jag kan höra till målgruppen för en studie nästa år!