Känner mig som ensamstående fast jag har sambo!!

Å vad jag känner igen mej i de du skriver.... Mitt råd är att prata med din sambo om hur du känner samt göra en lista på vem som ska göra vad. Ja jag vet urtrist men behövligt.

Hej!

Det känns som om du beskiver mitt liv! Vi bor i en lägen het på 68 kvm och jag har också en sambo som innan vi fick barn var helt underbar och vi har alltid haft en bra relation. Vi fick en dotter för sex månader sedan och hon är underbar såklart. MEN jag tar allt ansvar hemma och med vår dotter. Min sambo jobbar natt 3-4 nätter i veckan och är antingen ute på stan efter jobbet eller sitter vid datorn här hemma. Jag är mammaledig på heltid. Visst, eftersom jag är ledig så kan jag ta ett större ansvar hemma men inte ALLT.
Precis som du skriver så känner jag ibland att jag lika gärna kunde vara ensamstående. Just nu är min sambo mig bara till last för jag irriterar mig på honom dagarna i ända. Jag tar hand om vår dotter, städar, tvättar, plockar undan, handlar och går ut med sopor.... När han är hemma klagar han på att vi inte har sex!  Hallå, när skulle jag har tid och hur mycket lust tror han att jag har när han inte hjälper mig eller visar någon uppskattning???!!!

Nu blev det bara en massa klagande från mig och inget svar på din fråga. Men jag antar att det bästa är att försöka prata och bestämma en gång för alla vem som ska göra vad hemma. Män/killar/pojkar har en tendens att inte se vad man gör för dem förren man påpekar det. Eller förren de får ett riktigt uppvaknanade... Kanske ska du försöka få honom att förstå att den här tiden kommer aldrig igen. Varför prioriterar han inte er?

Lycka till och hör gärna av dig om hur det går!

Hej, usch vilket dilemma!
att göra en lista över saker som ska göras är nog ett bra tips - för mig känns det inte som om det skulle vara en självklarhet att den som är hemma också är den som ska rodda precis allt i hushållet, det är ju mer än nog att ta hand om barnen!

Det brukar bli en skaplig ändring om man byter ett tag har jag märkt, av någon anledning brukar gubbarna inte tycka att det är lika givet att man ska hinna med allt hemma när dom själva provat på det. Ibland undrar jag om detta med att få barn tar fram någon slags ur-man ur den mest jämställde karl, dom ska ut och "jaga" dvs jobba och honan ska vara hemma i boet... För min del gör jag inte så värst mycket under dagtid mer än myser med min bäbis (det är mitt tredje barn så jag vill försöka få ut mesta möjliga gos denna förmodligen sista bäbisperiod), och när pappan kommer hem känner jag ofta att jag fått nog av närhet och då han tar över kan jag få inspiration att städa eller snickra eller vad som nu behövs bara för att få känna att man uträttar något handgripligt . Men det kan ju vara lite svårt om vedebörande inte kommer hem överhuvudtaget som det verkar vara för er. Jag för min del ska jag dessutom börja jobba väldigt tidigt, vi kommer båda att jobba halvtid under större delen av småbarnsperioden.

Men prata för all del igenom detta på allvar! Innan det bryter ner förhållandet! Det finns ju dom som delar upp ansvaret som om dom var separerade utan att vara det, dvs har huvudansvaret för ungarna och huset varannan vecka... kanske kan vara nått. Ni har inte möjlighet att dela upp föräldraledigheten så att du får jobba eller studera ett tag? Så att han verkligen inser vilket ansvar det är att vara hemma med två små? Och du får göra något annat vilket kan vara skönt. Några veckor eller en månad kan vara av avgörande betydelse för att få ett nytt perspektiv.

Lycka till! Kram!

tack för svaren..I början av sommaren så var min sambo pappaledig ca 1mån visst han tog hand om barne och lagade mat men jag fick ändå städa och greja när jag kom hem...
Jag håller på å söker varenda jobb som finns även såna som jag inte är kvalificerad för....jag b
Det är svårt att förklara vad jag vill ha hjälp med...jag klarar ju hemmet och barnen ändå fast jag är helt slut...Till saken hör väl att jag är ganska pedant men har fått lära mig att bita ihop och inte plocka jämt för min egen skull.....¨

Sen blir jag irriterad på honom när han säger till barnen på skarpen nästan direkt när dom krånglar som typ imorse när sonen krånglade lite vid frukosten...Jag fick bita mig i tungan för att inte fräsa till på honom att han inte ska vara så hetsig mot barnen när han knappt träffar dom....

Visst. säger jag att jag ska iväg någon gång så tar han barnen ensam....Men jag behöver honom hemma mer på dagarna/kvällarna för att få stöttning och avbyte med barnen,,,

detta blev jättekrångligt men hoppas ni förstår hur jag menar

Hej igen bambiboken!

Jag tror jag förstår hur du känner.
Eftersom jag är så van vid att göra allt på mitt eget sätt och har under de månader jag varit mammaledig hittat ett upplägg för dagen och kvällen som fungerar. Jag har jobbat hårt för det och när min sambo kommer hem och gör på ett annorlunda sätt så blir jag tokig på honom. Även om det bara gäller småsaker... Det är ju rätt löjligt egentligen när jag tänker efter. Jag går hela dagarna och vill att han ska ta ett större ansvar och göra mer med oss men sedan klagar jag när han väl försöker. Inte konstigt att han inte blir så inspirerad... Så kanske är inte mitt sätt att göra saker bäst eller så finns det kanske sätt som i alla fall är lika bra.... jobbigt att inse faktiskt!

Är våra män tvillingar? Kloner?

Vi bor i en tvåa med vår dotter som också är 6 månader gammal. Jag har alltså ett barn på 6 månader och ett hem på 65 kvm att ta hand om. Jag diskar, städar, tvättar, går ut med soporna.. Det är tufft som fan. Han är arbetslös, och innan så gich han också bara hemma om dagarna, men nu är han borta tisdag morgon till lördagkväll för han är snäll och hjälper ett par vänner med deras butik. Han får ta saker ur butiken, men han jobbar av dem och så får han 300 kr i bensinersättning varje vecka. Det tar 1,5 timme att köra dit, så han bor där de dagarna han jobbar. Alltså är jag hemma själv de dagarna.
Vi har tvättstuga i källaren, och jag vill inte ha min dotter på armen när jag bär på tvätten, tvättmedel/sköljmedel när jag går ner för den trappan, och så ska jag låsa upp dörren. Så jag tvättar bara de dagarna han är hemma. Det är tråkigt som fan, för de dagarna han är hemma så vill jag umgås med honom och göra saker. Men det är inte så lätt eftersom pengar finns det inte gott om i vårt hushåll. Så vi sitter mest hemma.

Jag har inget körkort och bor lite utanför, bussarna går skitdåligt. Så om jag måste handla så får jag göra det på livsen här i byn som inte är de billigaste direkt. En gång så köpte en kompis ett paket med kycklingfile från Eldorado där, det var 4 filéer. Det kostadet 110 kr!!!
Han kom hem igår, han var jättetrött och orkade inte göra något, han satt bara framför datorn och sa "ikväll ska jag visa hur mycket jag saknat dig" vilket betyder: Ikväll vill jag knulla dig! nejtack, jag är trött eftersom jag är den som varit ensam hemma i nästan 1 vecka, vår dotter har fått tänder och sover jääävligt dåligt på nätterna. Har jag tur får jag sova 1,5 timme åt gången. Jag går upp mellan halv 9 och 10 på mogonen med vår dotter. Han kan utan problem sova till 2, och då går han endast upp för jag tjatat sen 11 eller för att någon kompis ringer. Spelar ingen roll om vi har en massa saker som behövs göras.

vill jag ha hjälp så får jag be om den, ca 10 gånger innan han får tummarna loss. Han skulle diska innan han åkte, jag bad honom göra det kl 16, kl 22.30 ställer han sig och börjar, och jag ber honom ta vår dotter snabbt så jag kan gå ut och röka. Men då hinner jag inte diska. Så då sa jag att jag tar det imorgon när du är borta, brukar jag ändå få göra.. Han tog dottern de 3 minuterna jag var ute, sen satte han sig vid datorn. Om han har henne så sitter han framför datorn, eller ligger i sängen och halvsover. Någongång så kan han leka med henne, men det är inte så mycket som jag skulle vilja eller vår dotter. Sitter han vid datorn och hon är ledsen och vill upp så hör man "schhh, tyst stumpan, såja, schhhh.." Han kan inte ta upp henne. Hon somnar alltid på mig, vill jag ta en paus i nattandet och hon är övertrött eller bara har svårt för att somna så vill jag gärna ut och ha lite luft, så kan han mysa med henne lite. Men han har inte tid, han vill sitta vid datorn. Så han går in och lägger henne i spjälsängen, så får hon ligga där och skrika tills jag tar henne, men då blir han bara arg "för han tycker att hon ska lära sig, och han får aldrig bestämma något om uppfostran".. Tro fan det när han aldrig är hemma.. Och jag gillar att hon somnar på mig när hon ammar, jag tycker det är mysigt och gillar det!!

Åååå, jag hade kunnat hålla på i evigheter.. Förlåt för det blev så långt :( Men jag är så trött på det, har ändå sagt till honom att fortsätter det såhär så lämnar jag honom för jag mår inte alls bra av detta. Det funkar i en vecka..

Jag har precis samma problem, förutom att jag har ett barn, har börjat jobba igen och att vi bor i ett hus på nästan 200 kvadratmeter. Jag kommer på mig själv att önska att vi bodde kvar i vår gamla tvåa...
Min sambo går upp med sonen på morgonen och lämnar honom på dagis. Oftast plockar av frukostdisken och sköljer av den.
Det är allt han gör hemma. Fast han betalar för städ en gång per vecka. Däremot är det lite si och så med instruktionerna så jag får ofta spendera 2-3 timmar med att gå runt och städa upp efter städhjälpen... Ja vi är konstiga som sköljer av disken innan vi ställer in den i maskinen, och att vi faktiskt använder vissa glas och muggar som vi vill handdiska... Och att vi normalt sett inte ställer in matrester i tvättstugan som är husets varmaste rum...
Ett par gånger i månaden kommer han hem i tid för att lägga sonen, men oftast kommer han hem mellan 21 och 23. Även på helgerna. Ett par gånger i månaden tar han "ledigt" en större del av en lördag eller söndag så att vi kan göra något tillsammans, i övrigt träffasvi bara på kvällarna.
Om jag lämnar disken så får jagta debn dagen efter.
Om jag behöver göra något på kvällen (jobb eller egentid) så ringer han in svärmor (som jag avskyr).
Jag har försökt skriva ett schema där han lagar mat och diskar två ggr per vecka, men han vägrar. Tycker det är tråkigt säger han.
För jag tycker ju att det är jävligt kul!
*suck*
Vet inte vad jag ska säga annat än lycka till!

Jag blir alltid lika förvånad och stött när jag läser sådana här trådar.

Jag jobbar och min man är föräldraledig med vår nu 9-månaders son. Inte sjutton förväntar jag mig att han ska ta hand om barn och hem på heltid bara för att jag jobbar. När jag är på jobbet så är hans "jobb" att vara nära och vårda pojken. När jag sedan kommer hem vid fem-tiden så hjälps vi åt med allting i hemmet samtidigt som jag bär sonen i sele eftersom jag vill vara nära honom så mycket som möjligt då jag är hemma. 

Varför ska den som är hemma slita 24 timmar om dygnet? Det låter helt absurt! 

Sedan att din sambo är "lugn, trygg och underbar" betvivlar jag inte en sekund men det är inte heller till någon större hjälp för dig. Situationen är helt orimlig!

Jag tycker att du ska ta dig ett snack med din sambo och kräva att han ska ta halva ansvaret för barn och hem när han är hemma. Du ska även släppa in din man och låta honom ta ansvar på hans villkor och inte på dina.

Att man jobbar innebär inte per automatik att man har immunitet mot föräldraskap. 

Vad skönt att läsa att det är fler än jag som brottas med detta problem. Jag har hamnat i en ond cirkel av tjat, vilket bottnar i att min sambo nästan aldrig gör något av egen maskin.  Och ska han göra något någon gång är det under högljudda suck och stön. Jag känner mig som ett hembiträde och det tär verkligen på relationen. Dessutom börjar sonen blir alltmer krävande, vilket i sig är helt fantastiskt. Samtidigt gör det att jag inte orkar med allt annat. Min sambo säger att jag bara ska strunta i det och inte ha så höga krav på mig själv. Men det är lätt för honom att säga som nästan aldrig är hemma. Det är ju jag och sonen som måste vara i skiten (ursäkta...) hela dagarna. 

Under hela vårt förhållande (åtta år) har han elitsatsat i idrott så jag har alltid varit den stöttande/servande sambon som ställt upp på honom och hans behov till 100%. Innan sonen föddes sa han att allt skulle bli annorlunda när vi blev föräldrar, men det är ju bara struntprat. Visst, han har i stort sett lagt ner idrotten, men jag får ju ändå inte den support här hemma som jag känner att jag behöver.

Risken med en sån här situation är ju att man som mamma inte orkar vara en engagerad mamma eftersom allt annat tar så mycket energi, och det vore ju en mardröm.

Som sagt, det är skönt att läsa att man inte är ensam.

Vilken tråd.....

Skönta tt höra tat man inte är ensam men trist förstårs.

Har en son som är 5 som har börjat komma in i riktigt jävulskt beteende 6årstrotsen, Jippi! NOt.

Jag jobbar som timvikarie, min man har vart arbetslös flera år och har fått afst anställning just nu och klättrar uppåt på karriären nu, han tänker bara på sitt arbete och bara på hur hanhar haft det och inte frågar hur vi mår och ger ss inte ens en kram då han kommer hem, Om vi ska diskutera så blir han arg eftre en sek och går in på sovrummet och jag står där och gapar typ.

Han orkar inte vara med sin son som älskar honom för han har jobbat och vart glad hela dagarna på jobbet då det är hans yrke. När han komerm hem blir han sur och tvär på en gång man får tassa på tå , allt ag gör blir fel och inget får jag hjälp med lite matlagning.

sorry ville bara gnälla lite.

Men kanske ni kan dela upp ansvaraet lite eller att han tar ut föräldrarpenning en da i veckan?

JAg hoppas det löser sig för er