Du straffar inte mig, du straffar barnen :(

Hej!
Jag är mamma till en 10-åring och en 8-åring. Levde ihop med barnens pappa och deras 3 halvsyskon i 7 år och separerade för 5 år sedan (mitt val). Sedan dess har barnen bott hos mig och varit hos deras pappa varannan helg. Tiden där emellan är det helt tyst från barnens pappa och barnen känner sig oönskade... Har försökt allt för att få honom förstå vad han gör mot barnen och allt han säger att det är för jobbigt att ringa och höra att barnen saknar honom. Pappan och jag kan inte alls prata och skulle vi träffas så säger han knappt hej till mig utan bara ser sur och irriterad ut. Jag har försökt prata med honom, föreslagit ett samtal med tredje part men han "är inte intresserad av att sammarbeta med mig" (hans exakta ord).
Jag studerade åren 07-09 och gick arbetslös fram till feb i år. Då jag inte hade arbetat länge nog för att få semester i sommar så frågade barnens pappa om han kunde tänkas ta barnen under hans semester så att 8:åringen skulle slippa spendera hela sommaren på frita och 10-åringen skulle annars fått klara sig helt själv eftersom han är för gammal för frita. då fick jag till svar att det inte är hans fel att jag studerat och varit arbetslös och att det inte var hans ansvar, kunde jag inte ordna någon som såg efter barnen så fick jag väl sjukskriva mig eller tacka nej till jobbet. För han hade minsann jobbat ett helt j***a år och har rätt till semester utan barn för att vila upp sig så att han kan orka jobba ett helt j***a år till (han skrev så, har mailet kvar)...
Jag lånade pengar av mina föräldrar och gav barnen lite ledigt. Pengar som jag nu betalar tillbaka... Dessutom tog jag ut pengar från ett konto mina föräldrar sparar till mina barn på...
När nu hösten satt fart och vintern är på väg så frågade jag om han kunde hjälpa till med vinterkläder då bägge barnen behöver nya uppsättningar, såväl jacka, termobyxor, overall, skor etc. Dessutom måste bägge ha nya skor till innegympan/träningen. Men nej fick jag till svar, jag får underhållet och det får räcka för han får inget extra.... Nej, han bor i en liten 3:a där 4 barn delar på ett rum och han har ett (den äldsta har flyttat hemifrån). Jag bor i en 4:a för att barnen ska slippa dela rum (en pojke och en flicka i förpuberteten bägge två). Jag har även själv fått stå för barnens fritidsaktiviteter, flickan rider och är med i scouterna, grabben spelar fotboll och innebandy. Jag har ensam stått för alla avgifter, ridläger, cuper och utrustning för detta.
Samtidigt kommer barnen hem och talar om att pappa köpt ny mobiltelefon, en 52-tums LED-tv, ny soffa och ska på semester med sin nya tjej...
Blir så arg och ledsen, visst jag får underhåll för barnen, men det är knappt jag får månaderna gå runt och nu måste barnen ha vinterkläder... Är inte barnen värda att slippa frysa i vinter? Återigen har mina föräldrar gripit in och köpt iaf jackor till barnen.
Finns det fler därute som har en pappa/mamma som tror de straffar den andre föräldern men i själva verket så drabbar det bara deras egna barn?
Skulle vara skönt att få prata med någon i samma situation för jag vet inte hur länge jag ska orka se sorgen i barnens ögon... Det har gått så långt att tösen inte vill åka till pappa för att han inte bryr sig annars och grabben åker dit för att träffa sina bröder... Känns som jag ljuger när jag säger till dem att pappa visst älskar och bryr sig om dem...