Har du erfarenhet av att tvivla på ditt förhållande? Hur vet man vad som är "rätt"? Känner mig förvirrad...

Ingen?

Stackare! Vet hur svårt det är då jag tycker att jag känner igen mig själv.

Mitt förra förhållande var långt - sambo många år - med en man jag nog var lite förälskad i i början men sen aldrig riktigt kär i. Jag visste innerst inne i många år att det aldrig skulle bli vi för resten av livet. Han var verkligen en toppenkille - snäll och go på alla sätt och vis. Sexlivet var uselt. Jag tror tyvärr att sex är en väldigt bra indikation på hur man har det ihop. Finns där ingen passion funkar inte sexet. Fast jag kan nog inte heller påstå att vi hade det sådär jättekul ihop. Inga problem, men jag ville nog helst att vi skulle göra saker ihop med andra vänner än att bara vara vi två i par på fritiden. På slutet var jag också otrogen med en man som jag blev väldigt förälskad i. Min intellektuella kapacitet var klart större än hans också. Jag vet - herregud - varför gjorde jag inte slut tidigare. Helt sjukt när jag tänker tillbaka på det. Jag har verkligen ingen bra förklaring till att jag inte gjorde slag i saken.... ville inte såra honom, jag tyckete ju om honom, vi hade ett liv och ett hem ihop. Gemensamma vänner och stod varandras familjer nära. När man egentligen inte har några problem (förutom att man inte är särskilt kär) är det svårt att komma till skott med en så stor grej. Känns ju taskigt att göra det just före jul eller innan sommarsemester. Finns tusen anledningar att inte släppa den separations-jag-älskar-inte-dig-bomben till middagen just i kväll.....
Sen när jag väl komm till skott var det väldigt väldigt odramatiskt. Han blev ledsen men hämtade sig rätt snabbt. Han är en sån som inte grubblar och gräver ner sig - även om jag tror att han var inställd på villa och barn med mig kanske han kom fram till själv att vi nog inte haft det så bra ihop (bristen på sex måste han ju också ha lidit av). Vi delade på grejerna och eftersom han flyttade utomlands en tid så skötte jag hans bankärenden i nästan ett år efteråt. Bara den grejen fick mig att inse vad rätt uppbrottet var. Att allt efter en separation är så extremt oladdat och odramatiskt visar ju att inga starka känslor finns att bli sårade. Eller hur?

Jag har givetvis haft dåligt samvete över att jag var med honom så länge fast jag visste att det var fel och så att jag var otrogen förståss. Men jag tror inte att han vet om varken min långa insikt av bristen på kärlek eller otroheten. Finns ingen anledning i världen för mig att tala om det för honom. Det skulle vara jättetaskigt för han skulle ju inte bli lyckligare av det. Nu flera år senare har vi lite sporadisk kontakt genom gemensamma vänner och typ FB. Så vitt jag vet är han lyckligt gift och har ett litet barn som han älskar. Det känns väldigt skönt för mig att jag inte "förstört" honom genom vårt kärlekslösa förhållande utan att han verkar ändå se tillbaka på den tiden vi hade utan negativa känslor och han verkar ha ett bra liv idag.

Vad hände med mig då? Jag träffade han med stort H. Den riktiga kärleken och passionen som jag nu är gift med. Jag blir knäsvag av att bara känna hans doft. Det pirrar i hela mig när jag tar upp telefonen på jobbet och hör hans röst. Jag beundrar hans intelligens och allmänbildning. Vi har genuint störtkul när vi är på semester i två veckor i en öken bara vi två hela dagarna. Jag känner såhär fortfarande fast vi nu har varit gifta i 6 år. Som en nykär tonnåring. Jag hoppas att jag när den dagen kommer, dör före honom för jag kan ärligt talat inte tänka mig att vara här utan honom.

Lycka till med dina livsval!

Man ska nog inte vänta så länge med att ta steget som jag gjorde..... men man ska nog inte heller göra drastiska stora livsförändringar när man känner sig ur balans och instabil. Har man funderat på det länge kan ju inte ett par veckor till göra så stor skillnad. Låte det ta lite tid om du behöver.... pressa inte dig själv. Det kan vara en insikt om att din partner är fel för dig eller så är det en normal svacka. Kanske kan du gå och prata med någon ett par gånger för att försöka bena ut vad du känner?

Man har ansvar för sin egen lycka och en partner för sin. Man kan inte leva någon annans liv åt dom hur gärna man än vill att de man håller av ska vara lyckliga.

Lycka till!!!

Jag har som  du tvivlat men i många år hela 7år faktiskt... ironiskt nog var det han som gjorde slut nu och det känns lite som en lättnad för jag hade aldrig klarat det eftersom han är så snäll omtänksam rolig omtyckt av alla i min familj och vänner... samtidigt känns det inte bra att tvivla det åt upp mig emellanåt. Ser fram emot att få bli riktigt kär och säker på nästa man.

Men om detta är första gången som du tvivlar så är det kanske inte så illa? hur länge hade ni varit ihop då?

Känner igen mig så! Fast nu har jag två barn och är gift, så det har varit ett mycket svårare beslut...

Har från början känt att jag inte haft de där passionerade känslorna för min man, men trodde på nåt vis att det nog skulle vara så med det där långvariga, seriösa som kan vara hela livet! Hade jag inte trott det så hade jag givetvis inte gift mig och skaffat barn med honom! Jag har nämligen fått den frågan från många kompisar nu, att varför skaffade jag barn och så med honom om jag inte var kär...? Men som sagt, jag trodde på nåt vis att det "skulle vara så"... Kanske var det mer själva situationen jag ville ha, mer än honom, alltså att ha träffat någon att gifta mig med och skaffa barn med... Känns lite skumt att det kan vara så, men de tankarna har dykt upp senaste dagarna...

Jag vaknade upp för en tid sen då jag efter föräldraledigheten kom ut i arbetslivet igen med nytt jobb och allt vad det innebär... Hade mått dåligt en tid innan, och jobbet fick mig verkligen att leva upp och jag trodde allt skulle ordna sig när jag började må bättre! Istället började jag känna en enorm attraktion till en annan man, njuta mer och mer av arbetet och att vara utanför hemmet... Hade mindre och mindre behov av närhet till min man, det närhetsbehov jag hade såg jag till att få från barnen, och lusten jag kände till den andre fick jag ta hand om med lite leksaker... Försökte ett par gånger att "föra över" denna drift till att ha sex med min man, men det blev inte bra. Jag distanserade mig mer och mer mot honom istället...

Detta satte förstås igång en massa tankar hos mig, även om det tog några månader innan jag förstod allvaret i att jag mådde så pass mycket bättre utanför hemmet än på hemmaplan... Mina grundläggande planer och värderingar i livet har rasat, då det är inte lätt att acceptera för sig själv heller, än mindre ta upp det med sin man! Till slut rann iaf bägaren över när jag insåg att livet är för kort att leva med en man på ett sätt som "funkar", men inte mer... Och jag berättade hur jag kände! Han tog det mycket hårt, och beslutet om framtiden kom inte direkt. Mitt förslag om en till en början tillfällig separation tog han inte alls bra, men insåg efter ett par veckor att det måste bli så....

Vi går nu på familjerådgivning och bor på skilda håll, bor varannan vecka i huset med barnen, så de behöver inte flytta runt, så det känns som en bra lösning just nu... Jag mår ENORMT BRA, nästan så jag känner att jag mår FÖR BRA, mycket för att jag känner dåligt samvete för det mot min man! Att jag inte vill fortsätta leva ihop som par innebär ju inte att jag inte bryr mig alls... Jag vill så gärna att detta ska lösa sig på ett sätt som kan funka för oss båda, men han vill ju ha mig och barnen som en familj tillsammans, och jag har kommit fram till att jag nog inte vill det... Separationen är ju tillfällig, men som mina tankar är nu så blir det permanent, det är en jättesvår fråga hur lång tid man ska ge det... Hade vi inte haft barn, så hade det varit "enklare"... Jag vill försöka för barnen, för för min del känner jag ändå att jag inte vill, mer att jag borde... Och då är det ju inte rätt...

Alla är vi olika, men jag har kommit fram till att jag inte kan leva mitt liv i avsaknad av passion och starka känslor!! Om det måste innebära flera förhållanden på vägen, och säkert en del sorg av att bli lämnad (för det kommer jag kanske bli i framtiden), så får det vara så! För MIG är det värt det! Tryggheten och ett bra liv kan jag hitta på egen hand om det ska vara så...Jag kan inte stanna bara för att det är enkelt och bekvämt och bra för barnen, för då "dödar" jag mig själv! Känns som jag levt senaste tiden i en bubbla, och nu har den spruckit!

Andra sätter säkert familjetryggheten före allt annat, och väljer lätt bort passionen och liknande känslor för ett lugnt och tryggt liv... Så där behöver du själv känna efter vad som är viktigt för dig! Känns det inte 100% rätt, så är det inte rätt man att fortsätta med, att skaffa barn med osv... Jag har haft det bra med min man, jag säger inte annat, och jag trodde ju det var rätt, men när jag igår tittade på gamla bilder så kändes det som en avslutad del av mitt liv. Något jag omedvetet börjat avsluta inom mig för en tid sen, men inte förstått förrän nyligen...

Jag tror inte att det är realistiskt att tro att man kan få 100% av sina behov tillfredsställda av en person, de som har träffat just den personen har enligt mig haft en enorm tur!! Tror heller inte att passion är allt, har vänner som levt i passionerade relationer, men då är det alltid så att det är andra plan det inte fungerar på, t ex i vardagen, kommunikationen, med ekonomin osv. Passionen har ätit upp sig själv och till slut har det inte fungerat.

Jag vet precis vad du menar ts, med att kanske inte vara på riktigt samma nivå intellektuellt eller hur man ska säga. Men du kanske kan få utlopp för den sidan av dig själv hos dina vänner istället?

Jag lever i en relation sedan 4,5 år med min sambo, och det är en del upp och ner måste jag säga. Jag älskar honom, men har haft och kan fortfarande ha tvivel, detta utifrån dels att vi inte har det så passionerat i sängen och att vi inte riktigt har samma intressen, han är sportintresserad och jag är mer för litteratur etc. Men vi berikar varandra, och har en dialog kring det som inte alltid fungerar. Ibland gnistrar det till i sängen, och det är de tillfällena man får ta vara på. För mig så betyder tryggheten i vår relation mer, och att min sambo är så oerhört snäll och god och att vi har roligt tillsammans och jag kan vara mig själv till 100%, än att bryta upp och gå en osäker framtid till mötes. Men där väljer man ju själv hur man vill ha det. Att hitta någon att älska, och som älskar en tillbaka, är enligt mig ett privilegium och man bör tänka sig noga för innan man kastar bort det. Lycka till vad du än väljer! 

känner igen mig i det mesta du skriver. jag älskar min karl, vi är förlovade och bor ihop. vi har verkligen skitkul ihop, men det känns inte vidare 100% längre.. vet att jag älskar honom, men börjar inse att kärlek nog inte övervinner allt ändå.. det räcker inte. det krävs mer.

jag känner också att jag inte får den intellektuella match jag behöver. jag är akademiker ut i fingerspetsarna. analyserar och diskuterar jämt och ständigt. min karl är en sån som "tycker vad han tycker", han har skapat sin åsikt och där står den fast. jag saknar att kunna diskutera och resonera med den jag lever med. och han har lämnat över hela ansvaret för vårt förhållande på mig. det är upp till mig att vi umgås, har sex, gör saker, att räkningarna blir betalade, maten blir köpt. ja allt liksom. jag är aktiv och han är passiv, och därför har det fallit sig så att han blir än mer passiv och jag får ta tag i allt.

jag inser att vi nog inte kan vara ihop resten av livet om det ska vara såhär. men jag är livrädd för alternativet, att inte vara med honom. att aldrig någonsin få vara med honom igen. det känns helt galet. önskar att han bara kunde fatta det här, ta tag i det och fixa det. vara aktiv och visa att jag är hans tjej, att han bryr sig. då kanske vi skulle kunna hitta tillbaka till varandra. tror dock inte det kommer hända, han verkar bara tuffa på i sitt gamla spår..

ja det här gav dig kanske inte så mycket hjälp. mer än att du har en syster i nöd. usch, blir helt matt av att skriva det här. det blir så verkligt, det där lilla tvivelt som gnager hela tiden.

Vet vad du går igenom ts.
För ca 4år sedan lämnade jag en jättefin man bakom mig som var så lugn och trygg. Mådde dåligt själv och tog ut det på relationen. Tänkte att om det inte finns ngn passion måste det vara fel.
Jag vet att det var rätt beslut. Det hade nog hänt iaf även om jag inte hade tagit beslutet då. Men så började min stora jakt på passion. O det har jag fått. Har upplevt väldigt stor passion sedan dess. Men oxå otrolig hjärtesorg. Pga av att passionen blivit som en liten drog och jag accepterat mkt dumheter för att passionen varit så stark.
Nu kanske jag är ett extrem fall.
Men tänk över beslutet noga. Trygghet är väldigt skönt att ha. Kanske du skulle gå och prata med någon utomstående, alltså en kurator eller ngt, för att reda ut dina känslor.
Vet att det tar mkt energi att gå och fundera.
Ångrar inte mitt beslut men ångrar att jag inte jobbade mer med mig själv under tiden...