Hur hjälper ni era explosiva/ilskna barn?

Hur gammal är han?

Han är fem år.

Okej, då har jag tyvärr inte så mycket bra tips att ge, han är lite för stor. Jag var dock rätt ilsken när jag var liten och min mamma sa att det berodde på att jag fick lågt blodsocker???

Min kompis förbereder alltid sin "ilskna" 6-åring tex, att nu ska vi snart äta, stänga av tv.n, gå ut eller vad det kan vara. En varning så att säga innan man ex slår av tv.n. Hon tycker det funkar för att minska utbrotten. 

usch, hade inget att komma med riktigt kände jag så jag sänder en tålamodskram istället:) 

Kan inte prata utifrån mig själv då min son inte är så stor men min bästa vännina har samma problem med sin 6åring. I hennes fall gäller det att bara låta honom vara helt enkelt. Inte prata med honom, titta på honom och helst inte ens vara i samma rum! De får istället ta diskussionen när han lugnat sig för innan dess skulle hon kunna stå och skrika sig blå och de hade inte hjälpt.

De har alltid varit såhär för dem och hon tog honom därför till en barnpsykolog när han var yngre där det konstaterades att han har ADHD.

Jodå, vi brukar förvarna. "Om en timme är det sovdags. När det här är slut är det läggdags. När klockan ringer är det sovdags." Resulterar ändå i utbrott om det är fel dag. Det är lite det som är jobbigt, att alla goda råd har vi provat utan resultat.

En tanke bara. Egenligen kan han väl behärska sig eftersom det bara händer med familjen. Visst vet jag att man blir argare på dem man älskar (både för att man kan få vara det och för att de är viktigare för en) men han borde ju bli arg på dagis ibland också? Jag menar absolut inte att han jävlas med mening och visst kan det vara så att det känns som om han inte KAN behärska sig. Jag tänker bara att om det var ett verkligt problem (som ev diagnos) så borde väl problemet vara hans ilska och inte hans ilska i familjen? Det hjälper ju inte er familj för visst drabbar det resten av familjen när en exploderar. Jag har tyvärr inga konkreta tips trots en tjej på snart 7 som också tänder till rejält ganska ofta (hemma). Det verkar visserligen hjälpa att bli äldre för ju mer hon klarar av att göra själv ju mindre på henne måste vi vara och då är det lättare för henne.

Hur är din son annars?

Då vår son precis skulle fylla 5 år tog vi kontakt med bup, pga problem med hans ilska. Han exploderade "när som helst", och vi klarade inte av det längre. Det kändes inte "normalt" längre, när han hade blivit fem år och det fortfarande var lika intenst och illa. När han får sina utbrott är det totalt omöjligt att resonnera med honom. Och efteråt sitter man helt förstörd tillbaks, medan barnet fortsätter dagen som inget har hänt.

Det är fel att barnet måste visa sin ilska flera ställen om det har en diagnos. Vi fick utredning på vår son när han var fem år, det visade sig att han har (mild) autism! Nu är han 7 år och än idag får han bara utbrott hemma. Det betyder inte att vi gör något fel, men han är så medveten sig själv och andra att han tycker det är pinsamt om andra får se det. Så hela dagen går han och "håller sig". Vi märker snabbt om han har haft en jobbig dag i skolan eller inte, för efter en jobbig dag exploderar han hemma pga vad vi tycker är en bagatell. I skolan är han glad och ler oavsett, och det är det är problemet. Han vågar inte säga till när något blir svårt för honom där, han bara ler. Så samlar han på sig allt detta svåra, som måste få säppa ut någon gång...

Om det verkligen är ett stort problem för er och pojken verkar må dåligt, så hade jag utan tvekan tagit kontakt med bvc eller bup. Jag vet inte om bvc har kompetanse nog, men man kan ju kolla med dem. Oavsett om ditt barn har diagnos eller ej, så mår nog ni alla bättre med lite hjälp..

Har du läst "Explosiva barn"? Kommer inte riktigt ihåg författaren, men trooor det är Ross Green eller något sådär.

Vår dotter har ett häftig temperament. Men stundtals och i perioder är hon lugn men när hon sätter sig på tvären är det rejält och i perioder kan det vara ofta. Delvis tror jag det är åldern.

Vi pratar mycket när hon inte är arg. Efter ett utbrott pratar vi om varför, hur det kändes och hur vi ska ha det nästa gång vad det nu var som utlöste det, händer igen.

Jag är dålig på att undvika konflikt. Jag blir arg men känner inte det blir värre av det. Med vår känns det lite som om hon söker konflikterna och behöver dem samt det som kommer efter i from av träning att lugna sig och reflektera och bli sams.

Hon är faktiskt nöjd med att gå undan och vara arg. Sätter sig i sin säng och bläddrar i en tidning eller bok. Det är rätt ömsesidigt utarbetat och absolut ingen förvisning ala straff men ett sätt för henne att vara ifred och lugna sig. Hon är faktiskt duktig på att lugna sig och kommer tillbaka till "gemenskapen" när hon rett ut det och så pratar vi om det. Till saken hör att hon har två småsyskon och att hon lite fattar att det inte funkar att stå och skrika rakt ut och föra väsen så det stör alla. När jag skriver om det låter det ju nästan som om det var oproblematiskt men jag är ibland alldeles matt av dessa konflikter. Det är ju liksom inte så att hon går undan på studs när hon blir arg !

Hennes humör är starkt blodsockerstyrt (och så är även mitt). Vi försöker ligga steget före men man kan inte alltid. Sömnen är också en viktig faktor.

Ett städigt jobb helt enkelt. Men jag tycker prat, prat, prat ger resultat för oss.

Hon är också fruktansvärt duktig på förskolan och sköter sig - jag ser det som ett måste att det pyser ut här hemma.