Varför är jag olycklig för??

Jag känner igen mig, har också en underbar sambo och en son på 18 månader. Vi har ett bra liv, saknar inte något, har väl inte ekonomi för att hålla på o resa o så, men har planerat in att åka till våren på våran första utlandssemester ihop.

Jag har ett jobb som jag trivs med osv.

Men jag har dock inga vänner, jag har min syster som jag umgås väldigt mkt med, hon har också ett barn några månader yngre än våran son. Men mina andra gamla vänner har jag inget gemensamt med. Många va bara "festar" kompisar. Andra lever fortfarande på som när man va 20 (jag är 28).

Jag gick in i en depression i december förra året, fick gå i KBT och äta Citalopram, blev bättre och slutade äta medicinen på våren.

Nu känner jag igen att jag känner mig nere, har svårt att hitta glädjen, känner mig orkeslös och trött. Inget känns roligt. Jag känner mig hemsk, för det går ut över pojken, han har dessutom blivit jätte klängig mot mig.

Jag har en massa tankar, att jag tappat bort mig själv någonstanns, jag saknar det gamla jag, som va öppen, äventyrlig, hade en massa kompisar. Jag stack till Åre o säsongade helt själv, medans dom flesta andra där åkte upp med någon dom redan kände.
Inte att jag vill leva sådant liv igen, det menar jag inte. Utan jag saknar den jag va då, som person.

Nu sätter jag bara upp en fasad utåt, ler o se glad ut. Men inombords känner jag mig så jävla ensam.

Så jag kan förstå hur du känner, jag känner liknande

Hej
Känner igen mig hos er båda till viss del, jag har inte allt det ni har i livet, men har en underbar sambo som jag älskar, och en familj som älskar mig.
Några få vänner ( man glider ju ifrån många vänner) , men de kan väl vara det jag saknar från förr, mer vänner, massa vänner och liv runt mig, liver idag mer stilsamt liv pga av smärta och värk.

Vill ha tillbaka mitt gamla liv och mitt gamla jag.
Hur gör man? Varför är man inte lycklig?

Även jag har en låg självkänsla och känner hela tiden en viss oro i magen, varför???
Snälla, ska de vara såhär?

Hej allihopa, känner precis som ni. J

ag är 30 år och har varit olycklig nu så jävla länge nu att jag börjar få panik.
(ursäkta svordomen, men känner mig bara så rädd för att fastna i detta - om man skall må så här resten av livet är det inte värt det).

Saknar också mitt gamla jag. Känner mig grå, livlös, oinspirerad. Orkar inte prata med folk på jobb - allt känns meningslöst.

Har en sambo sedan 6 år tillbaka, känner ofta att jag borde lämna honom för att "hitta tillbaka" til mig själv, men så fort jag är på väg, backar jag! Hur farao kan man vara så feg? Eller så velig?

Skriv gärna till mig, vi kanske kan hjälpa varandra?

Ååååh vad jag känner igen mig i det ni skriver! Jag är 40 år och livet känns helt meningslöst...
Det är helt orimligt egentligen, jag har en underbar sambo, härliga underbara barn, fint hus, ett fritt arbete, vi reser och gör en massa roliga saker, men ändå - känns livet TOMT???

Jag vet inte vad det är men det känns som att ända sedan jag var i tonåren har jag bara levt mitt liv bredvid alla andra. Saker händer runtomkring och jag bara flyter med :(
I 13 år levde jag i ett förhållande som jag hatade, varje dag var en pina och när det väl tog slut var jag helt utmattad. Då var jag 30 år och gick ner i en djup deppression trots att jag borde vara glad att skiten var över...
Men nu visste jag ju inte vem jag var, vad jag skulle göra eller HUR man lever som vuxen människa?

Efter några år träffade jag min nuvarande sambo och jag formade mig i min nya roll och allt kändes ok, men nu sedan ett par år känner jag den där krampen igen...Jag känner mig värdelös, okunnig, ful, ENSAM, och så OLYCKLIG??? Det är som att livet är en enda lång jävligt tråkig praktikplats, utan slutdatum du bara mal på utan att veta när din sista dag är... Ibland kan jag önska att jag fick en dödlig sjukdom och läkaren gav mig ett fastställt datum när jag skulle dö - det känns ju för jävligt när det finns människor som är dödsjuka och skulle göra vad som helst för att få bli friska...

Jag är övertygad om att ingen i min omgivning anar vilka fasansfulla svarta tankar jag har, jag har nog bara 2 nära vänner resten är kollegor eller släktingar man bara har ytlig kontakt med.
Men visst önskar jag att jag kunde vara glad och känna lycka, men jag önskar lika ofta att jag bara kunde få dö och slapp vara med längre. Bara tanken på att jag har halva livet kvar gör mig illamående :(

Hej,

Visst är lycka och olycka inte mätbart eftersom de är relativa ting, men jag tycker något du borde göra är att skriva ner en "tacksamhetslista" varje dag, alltså 3-10 saker du känner dig tacksam för varje dag.

Själv är jag 25 år, utan sambo, utan jobb, utan vänner och stabil ekonomi, utan barn men och med en abort som jag precis genomgått. Så allt är ju relativt.

Tro det eller ej men det finns alltid folk som även har det värre. Både värre än dig och värre än mig.

Kram.