Känner mig deppig...

har en väninna som kände lite som du, å hon tog sig i kragen å pratade med sitt BVC å fick komma på samtal. Tycker du ska iaf försöka prata med BVC även om hon är hurtig. =) Kankse hjälper det dig i längden iaf.

Du är nog långt ifrån ensam om att känna så, inget konstigt. Men jobbigt så klart eftersom man ska vara världens lyckligaste.
Har du ingen du känner som också är mammaledig, eller finns det nån mammagrupp? Öppna förskolan? Kanske är bra att strunta i alla måste man kommer på när man mest är hemma och hitta på roliga saker med andra mammalediga.
Bestäm att du gör grejer vissa dagar, typ att du ska tvätta tisdagar och handla onsdagar eller liknande så du inte känner att all tid går att allt praktiskt samtidigt som du inte känner att du räcker till.
Tror framför allt att kontakten med andra som är hemma är bra så du har möjlighet att prata.
Vet inte om detta är något du kan ta till det, men lite tips iaf! 

Så kände jag också, jag fick en så kallad förlossningsdeppression. Dock erkände jag nog inte det för mig själv under tiden jag hade det utan tänkte att jag nog bara var trött. Men kände mig konstant nedstämd, framför allt om kvällarna. Jag ville inte gå och lägga mig för jag visste att jag skullevara vaken själv om natten när jag ammade. Jag orkade inte göra nånting hemma förutom att ta hand om dottern, alla hushållssysslor lämnade jag till sambon. Kände hela tiden att gråten var nära vad jag än skulle göra. Jag pratade också med sambon men så klart kunde inte han förstå riktigt vad som hände. Jag menar vår dotter var helt perfekt, hon sov hela nätter nästan direkt, var nöjd precis hela tiden och gnällde aldrig. Prata med bvc-sköterskan gjorde inte jag heller, hade också en väldigt hurtig sköterska som var lite för positiv hela tiden. Och jag kände lite att jag ville inte erkänna att jag mådde dåligt för jag hade ju ingen anledning att må dåligt. Nu i efterhand ångrar jag dock att jag inte pratademed nån lite mer proffisionell, på så viss kanske man hade förkortat tiden man mådde dåligt. Jag kände mig väldigt ledsen iaf de första 2-3 månaderna men ända upp till dottern blev 6-7 månader kunde jag känna mig sådär ledsen då och då dock inte dagligen som innan. Så det kan ta tid om man inte gör något åt det!

Jag fick för mig att det berodde på en massa olika saker att jag kände så. Jag gillade inte amningen i början så helt plötsligt kunde jag få för mig att jag skulle sluta och börja med ersättning. Dock gjorde jag aldrig det sen. Jag köpte en bröstpump och tänkte pumpa och ge henne ist men det var för mycket jobb så jag var för lat och därför fortsatte jag amma ;) Och det var ju bra för efter en månad så började jag trivas jättebra med amningen.

När jag blev gravid med andra dottern så var jag såå nervös för att jag skulle få så igen och inte orka med att vara glad för min andra dotter som var 20 månader när lillasyster föddes. Jag gick och pratade med en barnmorska som har hand om såna med förlossningsrädsla. Tog då upp detta och hon kom med förslaget att vi skulle hålla lite kontakt efter förlossningen ifall att jag skulle börja må dåligt. Dock har jag inte haft några såna känslor denna gången tack och lov! Min andra dotter är nu drygt 1 månad och jag är så glad att slippa dessa jobbiga känslor. Det är så frustrerande att inte kunna peka ut vad det är som får en att må dåligt.

Det enda som kan få dig att må bättre är att prata med någon. Om du inte kan prata med din bvc-sköterska så prata med nån annan du kan anförtro dig åt. Kolla upp om det finns nån barnmorska eller så som har hand om sådant där du bor. Till mig sa hon att det enda som hjälper är att prata om det och inte ge sig själv skuldkänslor för att man inte orkar vissa saker. Mycket frisk luft, motion, bra mat och avlastning kan också hjälpa till att snabba på processen. Se till att få vila mycket och göra sådant du tycker om.

Jag hoppas verkligen du finner nån hjälp för jag vet hur jobbigt det är med dessa känslor! KRAM

Tack för att ni delar med er och kommer med råd. Pratade med min man igår och han tyckte jag jag ska bli bättre på att boka in trevliga saker om dagarna. Det ligger något i det han säger. Jag behöver prata, umgås med folk. Är jag ensam för mycket blir jag knäpp känns det som. Som tur var hade jag en fikadejt idag med några fina arbetskamrater som oxå är hemma med bebisar. Jätteroligt och bra att träffas! Känner mig glad och stärkt. Ska se till att oftare träffa de här mammorna, tror att det kan vara precis vad jag behöver