I går dog mitt sexliv

Äsch. Har inte så mycket att säga egentligen. Kan väl bara säga att jag håller med dig. Det är två personers ansvar att hålla sexlivet igång.

Ja, jag förstår precis. Har hållit på i åratal och försökt prata, lirka, försöka förstå henne och hennes situation, men inget har hjälpt. Jag fick även med henne till familjeterapi, och det var väl bra men ledde inte till nåt konkret. För mig tog det slut för snart en månad sedan och nu ska jag ta ut skilsmässa. Jag kände som du, plötsligt insåg jag bara att det var slut, att det aldrig skulle bli bättre.

Det funkar inte att hålla på och försöka hålla igång sexlivet ensidigt, det måste finnas en vilja hos båda två.

Om det inte vore for att hela ditt inlagg var pa svenska hade jag direkt misstankt att du var min egen  man(!)

Eftersom jag ocksa lider i ett sexlost forhallande sa vill jag forsoka belysa problemet fran den andra sidan.
Hos oss har det varit jag som tappat lusten pga. bristande karlek. Min laga och fortroende for min man forsvann da han over mitt huvud fattade ett valdigt stort beslut som angick oss bada och jag kande mig overkord. Vi hade dessutom just fatt varat forsta barn, jag var gravid igen och kande inte att min man fanns dar vid min sida nar jag kankade mage, barn och matkassar i djupa snodrivor - jag tyckte synd om mig sjalv och borjade hata min man.
Vi gick pa terapi och jag fick dar en okad forstaelse varfor han mer eller mindre varit tvungen att fatta det beslut han gjort och vi borjade sa smatt tro pa framtiden och kunna avge loften som ingav bada hopp om framtiden.
Graviditeten lopte pa och vi hade sex typ en gang. Det var grasligt. Jag KUNDE bara inte bli upphetsad, hur mycket jag eller/och han forsokte. Sexet blev mer och mer misslyckat.
Andra barnet kom och vi var mer eller mindre svimfardiga av trotthet det forsta aret, sen borjade ursakterna ta slut for min del... Den innersta och hemliga sanningen var ju att jag inte tander pa min man. Han har borjat dricka alkohol, blivit tjock, bryr sig inte om sitt yttre... Men FAN vad jag har kampat med denna javla sexlust. Jag har tvingat mig till sex (man ska ju forsoka, eller hur?) med katastrofala resultat. Min man som ar valdigt kansligt kanner saklart att jag inte ar varken vat eller varm, sa det slutar med att vi bada ger upp (och jag kanner en enorm befrielse trots misslyckandet). Jag har gatt hos en sexterapeut i snart ett ar och fatt hjalp med att se min mans goda sidor... vi (min man & jag) har aven narmat oss varandra vad galler andra olikheter i livsstil (alkohol, pengar) men trots detta vill lusten inte infinna sig. De fa ggr vi haft sex slutar aldrig med orgasm for min del langre. Pa egen hand har jag haft orgasm kanske 2-3 ggr det senaste aret... lusten vill bara inte infinna sig.

Sen hjalper det inte att vi har en 2-aring som absolut vill sova hos oss (en annan historia som varit valdigt kravande - men min man och jag har gemensamt gett upp efter manader av skrikiga natter). Dessutom somnar jag sjalv mitt i en mening om jag ligger ner... jag ar helt slut...

Han har forsokt med diverse "oemotstandligheter" som t.ex. oralsex, men jag kunde lika garna blivit slickad av en hund - allt kandes bara sa javla fel.
Trots allt detta sa vill jag for allt i varlden inte mista honom som min partner och barnens far. 90% av detta ar sakart pga barnen. Han ar snall, attraktiv (!) och hjalper till i hemmet.
Men nagonstans vande vi blad och jag hittar inte tillbaka.

Det jag vill saga dig ar att du maste forsoka sluta vara bitter pa din fru. Hon kanske bar pa en liknande histora som mig och det ar valdigt (valdigt) jobbigt att vara den som tappat lusten.

Så här TROR jag att det kan vara. Pratar från egen erfarenhet nu..
Vi tjejer är känsliga, funderar massor och har hur mycket som helst i våra tankar hela dagarna..
Killar som jag har märkt i mina relationer som jag haft/har tänker inte lika mycket.
Ni är nog mer "enkla" om man kan kalla det så.. Vi tjejer krånglar gärna till saker.. Dumt nog..
Men min sambo vill ha sex betydligt oftare än vad jag vill/känner för.. Det är ju egentligen inte så att jag inte vill eller inte har lust. Men det är så mycket annat hela tiden, så det blir att jag inte orkar. Eller inte kommer i stämning.
Jag är väldigt känslig, minsta lilla fel så blir jag avtänd direkt. Det är ju skitjobbigt både för mig och för min sambo såklart..
Jag tror att vi tjejer behöver komma i stämning långt innan själva sexet börjar om du förstår vad jag menar..
Alltså att man har en lugn dag, utan massa stress och annat som stör tankar och så..
I våran relation så känner jag att jag tar det största ansvaret hemma och att jag får göra det mesta. Då är ju jag såklart väldigt trött och seg på kvällen. Då är inte sex det första jag tänker på.. Fast jag kan ändå känna mig sugen och kåt, men känna att jag orkar faktiskt inte.. Om jag fick mer avlastning och slapp ta allt ansvar så skulle jag "orka" ha mer sex och lättare komma i stämning..
Är lite svårt att förmedla vad jag vill ha fram, men hoppas du förstår. Sen är det ju såklart inte säkert att det är samma för din fru.. Sen för mig så är det så att jag inte kan få orgasm av själva samlaget, därför brukar min sambo tillfredställa mig först och sen har vi samlag. Eller så tillfredställer jag honom med munnen eller händerna.... Jag hoppas att min sambo är ärlig när han säger att det är härligt för honom att se mig njuta och att han blir upphetsad av det..
Jag hoppas ni får till det i erat förhållande. Ge inte upp, försök lista ut vad hon behöver för att komma i stämning.  Kanske är det lite hjälp hemma som behövs. (Vet ju inte vem som gör mest hemma hos er). Men ett litet tips iaf..
Kanske en mysig weekend på hotell med bubbelpool på rummet kan vara nåt.. Det är sånt som jag gillar. Kanske gillar din fru det oxå.

Lycka till!!

I all din välmening tror jag inte att du riktigt tog in vad jag skrev. Jag behöver inte lista ut vad hon behöver. Hon har noggrannt talat om det för mig. Jag har fått kartan och hela bruksanvisningen. Men jag lessnade till slut att bära  hela ansvaret för sex. Att det alltid är jag som skall starta henne. Som om det var självklart att jag alltid var klar och kåt. Det är jag inte. Jag har talat om vad jag skulle vilja att hon gör för i form av att ta initiativ. Och med det menar jag inte till ett knull rakt av. Men initiativ och ansvar till ett sexliv. Och i ett sexliv ser jag mycket mer än sex faktiskt. Jag ser stämningen innan. Den försiktiga stegringen och upptrappningen. För mig får den gärna börja en halv dag innan. Ännu längre faktiskt. Och den behöver inte ens leda till sex. Hon vet det. Men hon har aldrig gjort något av det. Så till slut la jag av med att hela tiden dra det här lasset.

Och det där med att hon skulle ta ett större ansvar för hus och hem. Glöm det. Det där är bara en jävla klysha som är bekväm att ta till. Hos oss är det där väldigt jämtfördelat.

Jag inser att jag låter bitter här. Även om jag inte riktigt vill själv medge att jag är bitter på min fru. Jag är uppgiven. Tycker det är en bättre beskrivning. Läste om din historia. Vad oss anbelangar så kan jag bara hoppas att hon är ärlig med mig när jag frågat om jag gör något fel eller om det är något hon inte gillar hos mig. Hon säger att hon älskar mig...jag får hoppas att hon är ärlig. Jag vet att hon inte är kåt på mig utanvidare...jag skall ju locka fram hennes kåthet.

Det är säkert väldigt jobbigt för er att ni tappat kåtheten. Svårt för mig att förstå den känslan. Jag menar...att jag förväntas vara kåt automatiskt utan insats från någon annan...men inte är det...det är ju ovidkommande.

du later sa negativ och anklagande. vad tycker du sjalv ar losningen?
SKA hon ratt och slatt tanda pa dig? Forutsatter du att hon med flit INTE gor det?

Naturligtvis ska man försöka nå varandra genom samtal, men när man, som jag, försökt i åratal utan resultat då är det nog bäst att ge upp.

Jag slogs en gång av en bra liknelse när jag såg min katt leka med en mus den fångat:

Hur länge kan man låtsas att en död mus lever?

*L* Ja, det är en liten ordlek, men den stämmer så bra. Det gäller att inse när det inte finns mer att hämta och ta konsekvenserna av det-

just så

Det är ju tråkigt att du ser på det så. Men då är det ju kört då. Då får du ju acceptera det och antingen ta förhållandet som det är eller lämna det. Kanske är det så det ska bli för er nu när barnen börjar flytta ut. Ni kanske ska börja leva era egna liv nu och tänka på er själva. Ni kanske har vuxit ifrån varandra. Kan ju lätt bli så.
Självklart finns det massor av hem som sköts jämtfördelat, jag sa inte att det inte var så hos er.. Sa att det kan ju vara ett problem OM det är kvinnan som gör det mesta. Men är ju såklart jättebra om man hjälps åt..
Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så skrev jag utifrån mig själv och jag missförstod eller läste kanske inte ordentligt vad du skrivit. Men det känns som du gett upp allt och vad har ni då för förhållande kvar? Älskar ni varandra?