Bekymrad!

När man är tonåring och förälskad är just HAN det viktigaste i livet för henne just nu, ha det i åtanke.
Och sätt dig ner med henne när hon är lugn, och be henne lyssna tills du har talat till punkt, hon får inte avbryta. Be henne sedan berätta hur hon själv upplever situationen, och hans beteende mot henne.
Det var inte SÅ länge sedan jag var tonåring, kommer så väl ihåg denna "bli helt uppslukad av honom"-känslan.
Det är inte lätt...

Hade min tjej eller min kille för den delen haft en sån partner som du skriver att din dotter har så hade jag pratat allvar med mitt barn i en stund som var harmonisk i övrigt.
 Sen hade jag även tagit ett rejält snack med partnern ifråga. Hade beteendet inte upphört hade jag ringt till dennes föräldrar om den var omyndig. Det är INTE OK  på något plan och att ha dessa tendenser i ung ålder bådar inte gott o är något man måste bli medveten om så att man kan bearbeta detta.
Pinsamt...javisst...men föräldrar är ofta pinsamma. Vi pratar mycket om sånt här med barnen faktiskt och en stor del av deras uppväxt har gått åt till att stärka deras självförtroende...förhoppningsvis slipper de en sån här situation. *hoppas*

Jag hoppas att du o din dotter tillsammans kan komma på ett sätt att komma igenom det här för det låter inte bra alls. 

Hej och tack för svar.

Jo, att det nu handlar om att ligga lite lågt och vänta med diskussionen till ett tillfälle när hon är harmonisk och på bra humör är alldeles sant. Jag inser också att det inte är någon idé att svartmåla eller prata illa om den här killen, vilket jag heller inte gör. Jag försöker istället få henne att svara på frågan om det här är hennes bild av hur en bra relation skall vara. Om hon trivs med sakernas tillstånd? Det jobbiga är då att inse att hon inte tycker det men inte har kraften att våga säga ifrån. Han har sakta men säkert brutit ned henne och nu tillåter hon honom i princip att bete sig hur som helst. För bara någon månad sedan hade hon träffat ett par kompisar på stan som stod och pratade med några killkompisar. Då dyker han upp bredvid henne och kallar henne jävla luder osv. Detta kom via FB fram till hennes storasyster som då sa till någon av hans kompisar att hon inte kunde förstå varför hon stod ut med så mycket skit ifrån honom och plötsligt kom hela diskussionen mellan Stina och hennes pojkvän att handla om att Lisa (storasystern) skulle be honom om ursäkt! Hon bortsåg från vad han gjort mot henne!? Jag förstår det inte.. Det är verkligen tryckt stämning här hemma idag. Blä! 

Usch, så jobbigt! Stackars lilla tjej...
Jag tycker att du verkar vara en underbar förälder dock, som bryr dig om din dotter och som inte tänker ge upp förrän problemet är löst. Kämpa på!

Hej igen

Det smälls inte riktigt lika mycket i dörrarna längre. Hon har suttit på sitt rum och spelat gitarr hela eftermiddagen. Kom ner och åt men hälsade inte. Sa däremot anklagande att "vi hade gjort slut med honom för han hade sagt att det blev så om hon inte kom dit inatt!? Tack så j..la mycket." Vad ska man säga om det? Hoppas att hon förstår att det inte är så det ska funka. Jag låter henne vara, antar att hon behöver tid. På något vis får jag ändå känslan av att hon känner en viss lättnad.

Tack för all uppmuntran och stöd hursomhelst.

Tyvärr känner jag till viss del igen mig/oss i din TS, min dotter hade en relation med en kille som i långa loppet fick henne att må ganska så dåligt - en relation som alltid var på hans villkor ända tills jag sade stopp.

Eller sa stopp gjorde jag väl inte riktigt, men hade en allvarlig diskussion med henne om hur jag såg att hon ständigt förminskades av killen ifråga osv osv vilket i förlängningen ledde till att hon gjorde slut. Inte utan gnäll och muttrande och genom att skylla på mig och min omedgörlighet.

Men vettu vad, den "skulden" tar jag mer än gärna på mig. Kanske kan det vara så med din dotter också, att hon själv känner att det inte är helt rätt med den där killen men inte riktigt har klarat av att göra slut själv utan "skyller" det på er?

Sen är det ju komplicerat med realtioner, både för barn och vuxna men jag tror och hoppas att din dotter så småningom kan se att ni gör det ni gör av omtanke om henne och inte för att vara "elaka"!

Det är typiskt tråkigt att behöva konstatera att det verkar vara ett så vanligt problem. Vad är det som gör våra killar så här? Vad är det som gör dem så osäkra och var får de sin inställning ifrån? Min äldsta dotter har även hon gått igenom ungefär samma resa, han hade också ett sjukligt kontrollbehov. En annan tragikomisk reflektion är att båda dessa herrar haft synpunkter på invandrares kvinnosyn!! Att de överhuvud taget har mage att yttra sig. Symptomatiskt är även att de båda sökt sig till yngre tjejer som förmodligen är lättare att kontrollera.

Stina väntade som vanligt tålmodigt på att han skulle kalla på henne igår vilket han dessutom hade fräckheten (efter vad han vräkte ur sig dagen innan) att göra vid klockan 21:30. Hon sa naturligtvis inte emot men jag hann dock med att fråga henne hur det kändes inombords när hon nu gick hem till honom igen efter det han gjort. Det var vi som hade problem, inte hon blev svaret. Jag kan tänka mig hur ärligt det svaret var. Bad henne till sist att för sin egen skull åtminstone bemöda sig med att känna efter. Att tänka på vad som hade hänt, vad det var som hade gjort henne ledsen och fick henne att ringa efter mig kvällen innan. Jag hoppas att hon vaknar till snart. Det är en pina att ha det så här och man känner sig smått deprimerad när någon man älskar gör så mot sig själv.

pappamannen