Kom igen och hata mig

Din sambo har problem. Du gör ju knappast fel.Ni måste ju kunna prata om dem som vanliga vuxna gör. Ibland tycker jag också att barnen är jobbiga och då säger jag det. Och det brukar tack och lov han instämma i och gör han inte det så accepterar han vad jag säger. Vad då nazistisk människosyn? Vad fick han det ifrån. Och klart att inte du ska göra "allt" bara för att du är arbetslös. Det är hans barn.

Har själv tre bonusbarn, vet hur det är, en av dem har tics vilket det är jobbigt med. Har däremot inga egna barn. Jag tar som du mycket ansvar men i slutändan är det pappa som har huvudansvaret, det kan han inte lämna över på mig. Det vill inte jag och det tror jag inte hans barn vill heller, de är ju här för att de först och främst vill träffa pappa.

 

Och en tanke till. Hans dotter vill vara mer hos mamma. Det är väl naturligt att barnen ibland vill vara mer hos den andra föräldern. Och har svårt att tro att det beror på dig, kanske beror det istället på att pappa aldrig är hemma? Han verkar gripa lite efter halmstrån.

Ja...man är bara människa. Det är självklart att du ska vara delaktig i diskussionerna. Ni lever ihop. Att ni har ett barn som har ett handikapp som uppe på det också är "bara" din mans barn gör ju situationen tuff.

Jag förstår hur du menar och tycker att du har full rättighet att ha dina åsikter. Tycker även att du har lagt fram det på ett bra sätt. Även om man är arbetslös så ska den personen inte behöva ta allt bara för det.

Kan inte hjälpa dig så mycket. Men att han säger att du har nazi-åsikter visar att han är alldeles för mycket ute och cyklar!!!!!!!!!

Han måste sätta sig in i din situation..

Men han vägrar, han vill inte ens lyssna.
Jag sa att men kanske ska jag bo hos min syster de första två dagarna, så att det blir en vanlig 7-dagarns vecka för med med pojken.
Men då kunde vi lika gärna skilja oss. För man kan inte värdera barn olika. De har samma värde.

Jag tycker dock inte att jag sagt att de är olika värde. Bara att jag behöver vila lite mer från pojken än de 5 dagar som det blev den här gången.
Så iaf igår så ville pojken stanna mer hos sin mamma eftersom de inte setts så mycket den här gången. Så han skulle komma hit på tisdag istället.
Bra tyckte jag eftersom jag fyller år idag, trevligt med myskväll. Men så idag kl 13.30 ringer sambon och säger att pojken ändrat sig han kommer idag kl 14.15. Jahapp.

Tycker bara att vi kanske alla tre (mamman, pappan och jag) kanske kan diskutera det här tillsammans. Men nej, det ska han göra med mamman. Sedan får  jag finna mig i det de bestämmer. Fast han säger att jag alltid bestämmer ändå. För att jag lobbar så hårt för mina idéer till honom. Ehhh okej....

Men hur som helst så kan jag inte förklara det här för honom.
Hur kan jag göra det här tydligare?
Han tycker att det här är utagerat. det tycker inte jag.

Men hans grundtanke är att iom att jag är hemma så kan jag gott ta det "lilla" på eftermiddagarna med alla barnen. För han jobbar för hela familjen. Vi kan inte bo i det här huset om han inte jobbar.
Det är mitt "jobb" då jag inte har något annat.

Hur dags slutar din sambo och vad gör han om kvällarna?

ska barnet vara hos sin pappa ska väl pappan vara hemma..?
hur hade han löst det om han var ensamstående?

Det är hans barn, inte ditt. Hur kommer det sig att han kan anse att du ska ta huvudansvaret? Och visst, han och mamman bestämmer men i och med att det är du som tar allt ansvar hemma hos er så borde du absolut ha rätt att delta i mötena. Annars skulle jag ringa till barnens mamma och diskutera saken med henne, om hon nu är vettigare än din man vill säga.
 

Min man kommer hem vid 17.30 och då lagar han mat, sedan tittar han på tv innan han nattar de stora barnen ca 20 min vardera.
Men grejen är att han tycker inte att jag har huvudansvaret. Han tycker att om jag tycker att det är så jobbigt så är det bara att skita i det. (eh?) Så får han ta det när han kommer hem.

Den springande punkten är dock att han tycker att jag är ju hemma på dagarna och då är detta mitt jobb.
Nu blir det lite länkande till en annan tråd av mig, men han tycker också att jag ska gå till läkaren med barnen. För det är ju helt knäppt att han ska behöva göra det på kvällarna/helgerna när jag är hemma hela dagen.

Jag ska se det här som mitt bidrag till familjen då han jobbar. Han måste jobba för vår skull och då får jag göra det här. tex så ska jag ha bonusdottern hemma hela höstlovet och vabba för att då får vi ut mer pengar än för min a-kassa.

Mamman är ungefär likadan. Hon tyckte att jag kunde ta läkaren med sonen förra veckan för hon skulle inte hinna. (Hon är också arbetslös, men håller i några kvällskurser per vecka.

Men grejen vi bråkade om ni var huvudsakligen att jag inte får säga att jag kanske hellre sett att dottern kom nu då vi nyss haft sonen här i 9 dagar.
Hur ska jag förklara?

Ja, typiskt!
Det här kallas för maktmissbruk.
Jag jobbar, du arbetslös! - du ska ställa upp här hemma i tid o otid och inte gnälla! :(

Sedan tror jag att du är alldeles för snäll som ställer upp för hans barn så mycket. Jag skulle kräva vv. 
 
Han själv lider säkert av att pojken har Asperger och därmed är extra känslig, vilket gör att ni inte kommer vidare med era diskussioner utan att han känner sig "kränkt" o påhoppad.

Och visst kan man tycka att barnen är jobbiga!!!!!!!!!!!!!!!!
 - jag har två alldeles egna tonåringar här hemma som driver mig till vansinne och just nu vill jag inget hellre än att sälja dem på Blocket - mot avhämtning!!!! :)))))
 
Så, ha inte dåligt samvete för att du känner så mot ett barn som dessutom är mkt livligt.
Man kan visst bli trött!!!
Kram