otrygg sexåring

Nu så är jag inte barnets mamma utan bonusvuxen, men eftersom mina funderingar mer handlar om barnet självt så testar jag en tråd i detta forum.

Hursomhelst, jag bor sen nåt år med min kille sen några år och hans nästan sjuåriga dotter på deltid. Hennes föräldrar separerade när hon var runt året och hon har inga egentliga minnen av att de bott tillsammans. Det har inte varit några egentliga problem med överlämningar e.t.c, men nu upplever jag att det blivit mycket värre på sista tiden. Hämta från skolan går förstås bra men det är de direkta överlämningarna som blivit svårare. Senare på kvällen kommer det mycket "jag saknar mamma" och "jag vill till mamma". Vi har inga större konflikter härhemma förutom de vardagliga, hon trivs väl rätt bra med mej och älskar sin pappa över allt.

Sen har det också blivit stora problem för pappan att lämna henne i skolan - hon går i ettan så det är andra året i samma skola och med samma klass. Det var lite svårt för något år sen men sedan blev det bra, och vi förstår inte riktigt varför den här separationsskräcken har kommit tillbaka? Hon vill inte att han ska lämna henne, blir ledsen och börjar gråta. Enligt lärare fungerar allt bra i skolan och hon är oftast glad och nöjd när hon blir hämtad på eftermiddan. När hon var på ett födelsekalas för ett tag sen fick hon närmast panik när pappan skulle gå - han fick som enda förälder sitta kvar under hela kalaset.

Jag är ju inte förälder själv men vet att det finns en massa faser och så vidare.. skulle ni tolka detta som nån s.k sexårsfas eller något annat?

Angående detta med att sakna mamma så funderar jag på om det har att göra med att mamman är singel och kanske hon och dottern sitter "tajtare" ihop på något sätt? Barn kanske kan få hemskt dåligt samvete om de tror att den ena föräldern sitter ensam när de inte är där? Trots att både vi och mamman konstant försöker övertyga henne om att när hon inte är där är mamman ute och gör roliga vuxensaker och har det bra ändå! typ.
Det känns iallafall som att situationen skulle vara rätt annorlunda om mamman också hade en partner, fast det kan ju knappast vi påverka.. Eller så är dottern bara mer mammig för tillfället och det betyder ju inte att pappa är sämre men att man kanske saknar mamma mer?

Sen, och det kanske mer är nyfamiljsbiten, så har föräldrarna ett rätt flexibelt schema där dottern sover hos oss en-två nätter åt gången, runt två-fyra nätter i veckan beroende på deras respektive scheman. Jag har har tyckt att det fungerat hyfsat bra för alla - hon har ju på detta sätt haft en tät kontakt med båda sina föräldrar, som f.ö bor jättejättenära varandra så bytena har inte inneburit byte av bostadsort eller kompisumgänge - men nu börjar jag fundera om barnets oro har något med detta att göra? Kanske mer en fråga för styvfamiljsforat men nu slank den med iallafall.

Man vill ju bara att den lilla tösen ska må bra.. men jag känner att som bonusvuxen är det lätt att ha en massa tankar och åsikter fast inte så mycket erfarenhet. Nån med tankar om detta?

a mor

Äldre 19 Oct 16:54

#1

Jag kvet nog inte så mycket om växelvis boende, men då det gäller skola och barn vet jag lite mer. Jag antar att hon börjat på 6års alldeles nyss. Har hon då bytt skola så hon går med de "stora" barnen. Jag vet av erfarenhet att steget från dagis till 6års kan vara oändligt mycke större än man kan tänka sej. Man kan kalla dagis för skyddad verkstad jämnförelsevis med 6års.
Vi vuxna ser inte alltid saker i barnens perspektiv, fast vi borde lära oss det.
Tänk dej att du jobbat på ett ställe halva ditt liv och helt plötsligt ska byta arbetsplats. För en vuxen med det dilemat kan det bli nog så ont i magen och oro innan man vuxit in i den nya arbetsplatsen, hur otäckt är det då inte för ett barn som inte har någon livserfarenhet. Jag kan gott o väl tänka mej att hon har jättejobbigt just nu med att vara stor fast än hon är så liten. Där kan nog både mamma och pappa ångesten sätta in för henne både nu o då. Dom är ju den enda riktiga tryggheten hon har som hon tror sej veta blir kvar.

Jag har nog inget vettigt svar att ge vad just ni ska göra, men för våran tjej har det nu i 3an börjat släppa så att skolan känns som en trygg plats, och då har både vi och skolan stöttat så långt det gått.

Försök hitta alla resurser för att hjälpa henne på erat sätt. Börja prata med läraren och bestäm sedan tillsammans om ni behöver gå vidare till skolsköterska eller ännu längre.
Tillsammans med skolan kommer man långt om de4t är en fungerande skola.

Lycka till.

Kom i håg att barn är olika. Det går inte att forma två barn till att bli precis lika.

fernsehturm

Äldre 19 Oct 18:34

#2

a mor skrev 2010-10-19 16:54:58 följande:

Jag kvet nog inte så mycket om växelvis boende, men då det gäller skola och barn vet jag lite mer. Jag antar att hon börjat på 6års alldeles nyss. Har hon då bytt skola så hon går med de "stora" barnen. Jag vet av erfarenhet att steget från dagis till 6års kan vara oändligt mycke större än man kan tänka sej. Man kan kalla dagis för skyddad verkstad jämnförelsevis med 6års.
Vi vuxna ser inte alltid saker i barnens perspektiv, fast vi borde lära oss det.
Tänk dej att du jobbat på ett ställe halva ditt liv och helt plötsligt ska byta arbetsplats. För en vuxen med det dilemat kan det bli nog så ont i magen och oro innan man vuxit in i den nya arbetsplatsen, hur otäckt är det då inte för ett barn som inte har någon livserfarenhet. Jag kan gott o väl tänka mej att hon har jättejobbigt just nu med att vara stor fast än hon är så liten. Där kan nog både mamma och pappa ångesten sätta in för henne både nu o då. Dom är ju den enda riktiga tryggheten hon har som hon tror sej veta blir kvar.

Jag har nog inget vettigt svar att ge vad just ni ska göra, men för våran tjej har det nu i 3an börjat släppa så att skolan känns som en trygg plats, och då har både vi och skolan stöttat så långt det gått.

Försök hitta alla resurser för att hjälpa henne på erat sätt. Börja prata med läraren och bestäm sedan tillsammans om ni behöver gå vidare till skolsköterska eller ännu längre.
Tillsammans med skolan kommer man långt om de4t är en fungerande skola.

Lycka till.

Kom i håg att barn är olika. Det går inte att forma två barn till att bli precis lika.

Tack för ditt svar! Jo det stämmer säkert absolut att det tar tid att hitta sin plats i en nytt sammanhang som skolan är. Hon går i ettan nu och har redan gått mer än ett år i samma skola då hon började sexårs där förra hösten. Men barn kan väl vara olika på såntdär. Vi kan ju bara jämföra med hennes klasskompisar som inte verkar ha det problemet.

Att lärarna säger att allt är bra tar jag nog med en nypa salt, då jag själv hade problem i skolan som jag inte kände uppmärksammades riktigt (var iofs en annan tid då menmen).

Vad bra att er dotter börjat känna trygghet i skolan efter så lång tid! Måste varit tufft för er. Har ni då vänt er till skolhälsovården, och upplever ni isåfall att ni fått vettig hjälp därifrån?

a mor

Äldre 19 Oct 18:51

#3

Vi hade jättefin kontakt med läraren först, sedan skolsköterskan. Det tog nog lång tid för oss för att få rätsida på problemen då vi fick remiss til bup och det då kom fram att hon hade add.

Nu behöver ju inte eran tjej ha det problemet. Barn kan ha jobbigt ändå.

Jag är väldigt nöjd med skolan (lärarna och sköterska) i denna sak. Sedan diagnsen kom fram är jag väl lite mindre nöjd(rektor). '

Det är tydligen snålt om resurser då ens barn har en diagnos, men inte har bråk och skriksymptom utan hellre gå och gömma sej symptom.

Men som sagt, jag är väldigt nöjd i utredningsskedet. Det måste förvisso till att man jobbar på lite själv för att saker ska hända.

fernsehturm

Äldre 19 Oct 20:37

#4

a mor skrev 2010-10-19 18:51:26 följande:

Vi hade jättefin kontakt med läraren först, sedan skolsköterskan. Det tog nog lång tid för oss för att få rätsida på problemen då vi fick remiss til bup och det då kom fram att hon hade add.

Nu behöver ju inte eran tjej ha det problemet. Barn kan ha jobbigt ändå.

Jag är väldigt nöjd med skolan (lärarna och sköterska) i denna sak. Sedan diagnsen kom fram är jag väl lite mindre nöjd(rektor). '

Det är tydligen snålt om resurser då ens barn har en diagnos, men inte har bråk och skriksymptom utan hellre gå och gömma sej symptom.

Men som sagt, jag är väldigt nöjd i utredningsskedet. Det måste förvisso till att man jobbar på lite själv för att saker ska hända.

Måste ha varit en resa för er alla! Läste på lite om ADD och tror nog inte att det stämmer in på henne. Men som du skriver kan det ju ha många orsaker.

Fimpen72

Äldre 19 Oct 20:48

#5

Tycker att mina 6åringar och även åtta åringen kan ha lite separationsångest trots att vi är en "hel familj".
Härom veckan hade sonen gråtit på kvällen och ville ringa mig på jobbet...
Vi hade ju setts på morgonen innan förskola.
Nu ikväll satt stora dottern och säger att hon saknar mig och att få sova i samma säng osv.

Jag tror att det är mkt känslostormar i deras kroppar med hormoner som rusar.
De blir också medvetna om att man kan dö och försvinna, att hemska saker kan hända.

Kanske ni kan sätta er alla fyra (barnet, ni och mamma) och prata om vad som är roligt att göra, vad som är jobbigt osv.

a mor

Äldre 19 Oct 22:16

#6

Håller med Fimpen. Det kan vara så. Ungar (om jag får säga så ) kan vara hyperkänsliga i allt i den åldern. Men ni verkar ju vara lyhörda för hennes bekymmer så ni löser det nog tillsammans.

Och som sagt, det var en sjuhelsikes resa, men jag är tacksam att vi fick ta resan i tid och inte missade den. Det sägs att det bara blir jobbigare ju senare det kommer fram. Vi är inte i mål ännu, men en bra bit på väg.

otrygg sexåring

INNEHÅLL