Orkar inte mer.. jag ger upp snart...

Men usch, stackare!
Nä, dina barn skall inte behöva se sin mor förstörd... Och dom skall inte växa upp och hela tiden behöva höra av sin pappa att mamma är en idiot.
Även om du inte tror det nu, så är jag ganska övertygad om att du kommer klara dig bättre ensam än med  en karl som vill att du skall dö!!!
Jag  hoppas du kan skaffa styrka och lämna honom. För din, men framförallt för barnens skull!

Jag vet inte hur jag skulle klara av att flytta isär heller. Har tänkt tanken många ggr och kommit så långt att jag satt mig på kö på lägenheter. Men när det väl kommer till den punkten att man ska svara ja eller nej på lägenheten blir det nej. Jag vet inte hur jag ska klara av allt. Den ekonomiska biten för det första och sen att bo helt ensam och inte ens ha en människa att prata med.
Har bara min man att prata med.
Jag vet att det inte kan fortsätta såhär. Men jag vet verkligen inte hur jag ska klara av att bo ensam. Två barn och aldrig ha avlastning.

Det jobbigaste är att det här är inte mannen jag en gång gifte mig med.....

Det låter som en mardröm som man bara vill vakna upp ifrån lilla du. Jag förstår att du mår skit av dehär och man står ut med FÖÖÖR mycke för dom man älskar.
Men jag tror att i längden så mår både du och dina barn mycke bättre av att flytta där ifrån.,
Vart i landet bor du? har du inga vänner eller familj någonstan?

Många styrke kramar

Vad vill du helst... ?
1. Att dina barn skall växa upp och höra av sin pappa att mamma är en idiot och borde hoppa genom fönstret och dö. Hur kommer det påverka dom tror du?
2.Ha några tuffa år som ensam, men en mamma som mår bättre. Om du verkligen vill så kommer det lösa sig som ensamstående.

Hur du än gör, tänk på dina barn, hur du vill att deras uppväxt skall bli!

Om du tänker på barnens bästa så kanske det blir lättare att flytta?
Dagis osv kan så småningom få reda på era hemförhållanden om barnen mår dåligt över det. Och då dröjer det inte länge förrän ni har socialtjänsten efter er och barnen måste genomgå utredningar mm.
Kanske bäst att nu svälja sin stolthet och kontakta socialen på ekonomiskt bistånd och snacka med dom. Säg att du måste flytta pga kaoset hemma.
Du kommer att få tillräckligt så du och barnen klarar er. 

Och kanske en kontakt på psyk inte vore helt fel om du inte redan har det?

Har inte barnet/en mormor och morfar eller farmor och farfar som kan hjälpa till? Inga andra släktingar?
Du kanske kan flytta närmare familjen för att få hjälp och stöd? Det är ju bra med ett sånt nätverk för barnens skull. Superviktigt.

Jag tycker att allt annat än att stanna kvar i ett destruktivt förhållande är en bättre lösning.

Det låter ju inte som att du lever i en sund relation. Inte på hur han behandlar er son, utan på hur han behandlar dig! Du måste må bra och vara lycklig för att kunna vara en pigg och glad mamma. Din man är ju vuxen och klarar sig, men din son behöver en harmonisk familj. Att du dessutom är gravid gör ju inte att tillvaron blir så mycket enklare kan jag tänka mig.
   Jag skulle pratat med BVC och höra om de har några tips. I min kommun finns det parterapi, och de kanske är något att fundera på? Jag och min pratade om det när vårt första barn var litet, för vi bara bråkade. Egentligen handlade det nog om att det tar tid att komma in i de nya rollerna som föräldrar, Det tar tid att anpassa sig. Har du ork att vilja ta tillvara på det förhållande som du lever i, så tror jag att man ska söka hjälp. Det är så lätt att hamna i gamla vanor där man anklagar varann mer och mer.

Det är jobbigt att ha barn! Det är jobbbigt att vara förälder! Men man måste också känna ibland att det är världens bästa jobb/uppgift man fått! Vi behövde känna att det fanns ett alternativ till den tillvaro vi levde i, och bara genom att säga ordet "skiljsmässa" skärpet vi till oss. Det var ju inget vi egentligen ville göra! All lycka till dig!

Vet inte heller var du bor men ett litet tips: (som inte hjälper dig ekonomiskt, men kanske iallafall socialt)

www.makalosa.org/

Men TS om du aldrig får sova som det är nu och dessutom bor tillsammans med en man som bara är elak mot dig vad har du då för nytta av honom? Testa och prata med honom i och för sig verkar det ju inte fungera så jätte bra. Så om det inte fungerar så får du helt enkelt välja antingen stannar du kvar och mår skit och låter dina barn må dålgit för att deras mamma mår dåligt eller också flyttar du och försökaer själv. Om inte annat kanske ni kan vara särbo ett tag?

Var bor du förresten?

Vänd dig till soc kurator för hjälp. Var bor du? Du har oss att prata med. Men en sån man ska inte få trycka
ner dig!

Har du ett jobb? Annars skaffa dig det fort, vet att du är gravid nu men sen behöver du det.
Sök lägenhet, FLYTTA. Tänk på dig o barnen, Fröstr inte varför du stannar när han säger att han inte älskar dig?
Det är bara att ta sitt pick o pack o dra. För om sanningen ska fram, du mår inte bra, barnen mår inte bra, mannen mår inte bra och livet är för jäkla kort för att må dåligt!!!

Ni skriver att jag ska flytta närmare familjen. Det går inte. För dom har inte funnits för mig någonsin. Jag har inte haft med mina föräldrar att göra sen jag drog hemmifrån flera år innan jag fyllt 18 år. Där vart jag bl.a misshandlad och skit. Så tyvärr (hur mycket jag än skulle vilja) så finns dom inte där för mig.
Min mans familj skulle inte heller stötta då dom hatat mig från första stund. Dock hatar dom allt och alla. Men dom vill inte ha med mig att göra.

Jobb är nog inte så lätt när jag ska föda inom närmaste tiden. Går dock en kurs just nu för att komma ut i arbetslivet, men hinner inte ens gå klart den innan barnet är fött.

Jag har en psykolog sen ett år tillbaka. Har pratat med henne om detta men hon försvarar min man med att "han har det tufft" och att jag inte ska ta åt mig. Väntar på en ny kontakt, men det är väntetider. Har även pratat med kurator på BVC, men inte sagt för mycket.
Problemet med mig är att jag inte visar känslor utåt, har varit så sen jag var liten. Mår skit, men ingen ser det.

Min man skrev ett långt "förlåt-mig-sms" när jag åkte iväg med sonen idag (skulle på möte). Han ångrar sig ofta och skyller på att han är trött.
Jag försöker förklara för honom att jag är minsann också trött. Har t.o.m för lågt järnvärde vilket ger mig huvudvärk och orken finns egentligen inte.
Men det är honom man ska tycka synd om.

Han försöker alltid gottgöra allt genom att ta med sonen på promenader så att jag får egen tid. Men det är sömnen jag skulle behöva och dessutom behöver jag inte höra alla dumheter han säger.

Vi har varit hos en parterapeft.. eller familjerådgivare rättare sagt. Och vi fick inte direkt hjälp. "Lyssna på varandra" var det råd vi fick. Och ja, det vet man ju liksom redan om.....

Du förtjänar att bli respekterad ! älskad! du är en stark kvinna som har fött ett barn och snart 2 ! du behöver inte honom ! den mannen du älskade är inte kvar längre fy fan vad ont ! känn på smärtan men sen ställ dig upp och gå vidare ! du känner endå inte av hans närvaro längre han är inte där för dig det kommer nog vara jobbigt i början om du flyttar men du kommer återhämta dig sen ! du kan hitta en annan kärlek någon du kan älska mer som kommer älska dig och dina barn så som ni förtjänar ! du kommer alltid ha honom i era liv ni har 2 barn tsm! MEN fy fan för honom och han ska faan inte tro att världen kretsar runt honom DU  är gravid DU är vaken DU tar hand om barnen inte HAN !! han förtjänar inte dig och han är ett svin! du klarar dig bättre utan honom han ger dig ingenting ! du har dina barn som älskar dig mest i hela världen så du är absolut inte ensam! om eller när du lämnar honom så behöver du endå inte känna att du aldrig mer får se honom för han kommer ju vara i ditt liv föralltid barnen knyter er ihop därför är det också viktigt sen att ha en okej relation till varandra.
Jag tycker bara att du förtjänar mer och blir äcklad av att läsa sånt blir så arg !! du förjtänar meeeer !
Många Kramar till dig sonen och magen ^^

Kära ts, självklart ska du inte stå ut med detta liv du lever just nu. Jag tror att du har råkat ut för en energitjuv, en person som mår bra själv genom att trycka ner andra människor. Energitjuven har alltid rätt, ve den som ifrågasätter honom. Han försöker alltid att såra och skada människor i sin omgivning och just nu är hans främsta mål att trycka till dig riktigt ordentligt ts. Så är läget just nu...

Vad ska du göra åt detta ts? Kan du se dig själv sitta här på forumet om 30 år och skriva liknande saker. Han är så elak, han rör mig inte och om han gör det så är det en örfil eller ett hårt slag i magen. Det finns ingen kärlek, ingen passion, barnen ser ner på mig, de tycker att jag mest är bitter, hård och ledsen. Jag är så ensam... Sånt här vill inte jag se att du skriver. Du får gärna skriva men då ska det vara i en annan tråd, kanske "jag är så himla lycklig, känner mig så stark och glad. Min man som jag träffade för 28 år sedan är det bästa som hänt mig. Och givetvis mina fyra barn också. Jag ville bara dela med mig av mina känslor"

Ts, fundera på om du vill fortsätta som du har det nu. Vill du ha förändring/förbättring så är det bara en sak som gäller, och det är att lämna honom. Det spelar ingen roll att han då och då är jättesnäll för det blir bara samma elende igen. Beslutet för du ta själv, men jag ser ingen ljus framtid för dig i detta förhållande. Inte så som han har betett sig mot dig.

Forsätt att skriva av dig här på forumet...

varma kramar...

Men lilla vännen vilket liv du har. Vart i landet bor du? Du bode ha vänner som kan stötta dig och finnas där för dig.

nää men usch stackars dig ! Du mååste prata med honom ensam öga mot öga , välj en stund då han känns på hyffsat bra humör och inte är  tjurig...säg vad du känner och hur ledsen och olycklig du är, ni måste kunna prata, om ni börjar prata lite kan det bli mer..en bra början, försök . Han ärju inte värd dig om han inte lyssnar eller bryr sig om att du mår skit..

Berätta för han jur du känner då, skit i om han blir sur... huvudsaken är att han får höra det samt att det skulle kännas lättare för dig att få ut det högt. Istället för att gå runt och bära på det.

Tänker inte be dig lämna han för jag vet att det är svårt... men fokusera på dig själv nu och ditt välmående.

Förstår exakt hur det känns o man kan tycka att inte dela säng är ok men det är hjärtskärande, självförtroendet går bara ner..

Kram på dig och lycka till