Hypokondri/hälsoångest, välkomna att dela med er!

usch här är en till...tror hela tiden jag har cancer, hjärtinfarkt, hjärnblödning och ja listan kan göras lång....daglig ångest men värst är det på kvällarna när jag ska sova...kan inte somna och ligger och gråter för jag tror jag ska dö ifrån mina barn...har ätit ssri och snri i omgångar sen jag var 19 år och har nu fått utskrivet sertralin (läkaren ville ge mig effexor men jag vågade inte trots att jag ätit den förr och den var kanon) men vågar inte börja...har gått så långt att jag knappt kan ta hostmedicin för att jag är så rädd för biverkningar....Jag kan bara säga att de gånger jag ätit medicin är de gånger jag varit helt ångest och hypokondrifri.....har gått i kbt, hos kurator/psykolog, homopat...ja jag har nog provat det mesta...jag har även tvångstankar och enligt läkaren lider jag av GAD...låter lite som du också gör det.....fy vad jobbigt det är...

...tack för ditt svar. ja, det låter som att vi har liknande problem. jag förstår att du är rädd för eventuella biverkningar för det är jag nämligen också, men frågar är vad som är värst? ja jag vet inte, jag ska i alla fall prova medicinring, vet inte vad jag kommer att få dock, så vi får väl se. under tiden får jag väl låta bli att googla symptom och att stå framför spegeln för att hitta nya inbillningsten på nya sjukdomar...och psykologen ska jag fortsätta med ett tag till, tycker det stillar ångesten att ha någon att prata med plus att vissa råd som jag fått har faktiskt hjälpt lite granna.

En till här! har haft hypokondri sedan 1991 när min bror föddes med hjärtfel!

För tillfället har jag cancer i magen som sprider sig i rekord fart till alla organ!

Jag sätter upp "levnadsmål" hela tiden typ: "bara jag överlever julen" eller "bara jag får vara med på min sons 3 årsdag"  Jag har alltid gjort så!

Sen tänker jag "Den här gången är det på riktigt, jag är verkligen sjuk"

Alltså, det här är välldigt intressant fenomen ( och nu måste ni förstå mig rätt, jag finner absolut ingenting "roligt" i att ni är i detta tillståndet, utan tvärtom, så lider jag med er. Jag förstår ju att ni mår psykiskt dåligt av det här. Att det här hemmar ert liv. ). Själv är jag den "sjuka" typen, men är precis tvärtom. Jag stoppar huvet i sanden och går INTE till läkaren, tills jag får åka ambulans in, och har 5-6 läkare som drar i mig och pratar med myndig stämma och darr på rösten om vikten av att söka hjälp i tid. Detta beroende på kronisk sjukdom. Men jag gör allt för att leva livet som vanligt istället. Blir nästan precis samma fenomen som ni har, fast åt ANDRA hållet. Och det blir ju minst lika farligt/jobbigt i slutändan. Framförallt tycker jag att det är psykiskt jättejobbigt, att jag har så mycket levnadslust, men så skranklig kropp som inte orkar. Det där lyckas jag liksom inte förlika mig med.

För mig är det närmast otänkbart att sätta begränsning i mitt liv, FÖR att jag är sjuk, även fast jag borde. Och i erat fall, om jag förstår det rätt, är det ju nästan tvärtom då.

Min erfarenhet av läkare är allt från topp till botten, och min fundering, är om det är så att inte kommunikationen när man väl är hos läkaren, är så pass "skral" att ni helt enkelt inte får med er den trygghet, förvissnins, som ni skulle behöva, för att kunna ta er ur det här? Om man går till en läkare, och inställningen från första början är att det är absolut INGET farligt, ta 2 Alvedon - etc, begriper man ju att det här är ju en fullständig katastrof, som ingen annan ville ha. Och man just har fått Svarte Petter på VC. Men hur blir det när man möter en sådan läkare i ert fall? Det måste ju kännas oerhört frustrerande? Och hur fungerar det rent praktiskt med planer, planering och sådär nu inför Jul? Kan ni planera?

Trodde att det skulle vara vanligare men när jag sökte hittade jag bara den här tråden. Kanske skulle söka på hypokondri också.

För mig började det på allvar när jag fick barn och livet på nåt sätt blev på riktigt. Jag förlorade min egen pappa i cancer när jag var barn och helt plötsligt kändes det som jag var i samma situation som min pappa och att historien skulle upprepa sig även med mig. Ju lyckligare jag är och ju mer levande jag känner mig, desto skörare och mer mottaglig för sjukdomstankar känner jag mig. Enligt lagen om alltings jävlighet så är ju risken för att bli riktigt sjuk i omvänd relation till hur lycklig man är över sitt friska liv.

För mig börjar det alltid med något symptom som jag tolkar till det värsta. Till saken hör att jag har några "riktiga" risker i bagaget (rev av misstag kakelplattor som antagligen, det var vanligt på 50-talet, var uppsatta med asbestlim och -fog, är i riskzonen för grön starr och malign melanom). Sen följer dagar, veckor då jag konsumeras av tankar på sjukdomen och söker fler symptom. Lustigt nog så har jag nog aldrig haft två "sjukdomar" samtidigt. Hittar jag en ny så försvinner symptomen för den andra liksom automatiskt.

Om vi ska diskutera lösningar och vägar ut så brukar jag försöka tänka på hur bitter och ledsen jag kommer känna mig den dag jag väl drabbas av svår sjukdom på riktigt och tänker på all tid som jag förstörde på att oroa mig för framtiden istället för att njuta av livet.

Kineserna har ett ordspråk som lyder:
Den som oroar sig för framtiden får gråta två gånger.
Man kan också säga:
Man kan inte välja hur man ska dö, men man kan välja hur man lever.

Mitt råd är att krama dina barn extra mycket och se till att ha kul och göra roliga saker med dina vänner och din partner istället för att oroa dig för framtiden. Det är inte lätt, jag kämpar själv med det men det är enda vägen ut för mig. Acceptera läget! Livet är som det är, man får aldrig veta exakt hur det blir, men ända fram tills man ligger där så kan man passa på att ha kul.

Hej allihopa. Har själv råkar ut för denna oro efter det att jag fick lungemboli under graviditeten. Jag tycker detta är något som borde uppmärksammas och att sjukvården lär sig effektiva behandlingar. I Norge har man speciella kliniker för hypokondriker. Iallafall, jag jobbar som journalist på SR/radion och har möjlighet att ta upp detta, men jag behöver er hjälp!!! Vill hitta någon som kan berätta om sin vardag! Maila mig gärna. Berätta så ska jag berätta mer. Jag kommer absolut INTE använda något ni säger förän vi båda är eniga om att det känns rätt med En intervju. Fördel om ni bor i norra delen av Sverige. Men inte nödvändigt. /Maria Mialin@hotmail.com

Mina ångestsymptom, som är väldigt många, gjorde mig "hälsohypokondrisk" och det hämmar mitt liv. Man kan aldrig ta det lugnt och njuta för det är alltid något symptom som jävlas i kroppen, och är då ett tecken på sjukdom. Jag oroar mig mest för neurologiska sjukdomar, då de flesta av mina symptom är åt det hållet. Darrig, kolsyrekänningar, muskel/nervryckningar, yrsel, myrkrypningar, känselnedsättningar,  domningar m.m. (dessa pågår ständigt och det växlar lite mellan symptomen) Jag har en barndomskamrat som nyligen fick diagnosen MS, och då sätter ju tankarna fart på allvar. Jag har varit hos läkare och psykolog för mina besvär, men det hjälpte inte så mycket. Jag har även läst lite litteratur om hypokondri och ångest, men likt förbannat så får jag ständigt indikationer på att jag har någon allvarlig sjukdom.

Fick även Cymbalta utskrivet, men de hjälpte inte ett skit, bara en massa biverkningar (dessa preparat kanske kan hjälpa en del som är djupt deprimerade, men det är ju inte mitt huvudproblem). Konstigt att läkaren skrev ut skiten?

För några dagar sedan var jag ute och cyklade (första gången på länge) och fick förstås ont i häcken. Efter några dagar märkte jag att jag var öm och det kändes konstig i skrevet, men inte gjorde jag som en normal person, som direkt skulle koppla detta till cykelturen, utan jag börjar direkt att oroa mig varför jag var öm och har ont där. Sedan märkte jag att jag var öm och känslig på bröstet, det var även en rodnad. Då började jag undra vad det var, och om jag hade fått något fästingbett (TBE, Borrelia eller något annat). Det visade sig vara en finne som försvann efter några dagar. Detta är ju riktigt komiskt om man inte lider av hypokondri, men för oss är detta inte speciellt kul.

Ja, vad fan gör man, man vill ju inte ha det så här längre..?

Fan, det är skitjobbigt när man hela tiden tror det värsta och mår dåligt. Konstigt att inte fler skriver om sina upplevelser, men tråden kanske ligger i fel forum, borde vara psykisk ohälsa.

En till här! Sprang fram och tillbaka som en skållad råtta till läkaren förra året med symtom. Trodde jag hade det ena efter det andra t.ex. cancer, tumörer, dåligt härta, bölder, fel på livmodern, knölar och allt var det var. Efter otroligt många läkarbesök och prover som visade noll så visade det sig att allt var ångest. Min ångest blev otroligt fysisk. äter nu mediciner + lugnande vid behov. Mår mkt bättre och känner att jag kan njuta av livet. bygger aldrig upp nya symtom och min dödsångest och rädsla har avtagit massor. Ska få psykoterapi med fast står nu på en kölista.
Vet dock att allt kommer tillbaka om jag slutar med medicinerna och inte går på samtal.  

Vad äter du för medicin? Jag lider också av hypokondri..står snart inte ut. Ska efter att inte ha tagit cellprov  på 10 år!! försöka mig på det. Det är en läkare på vc som försöker få mig dit..snällt iof..men jag mår så dåligt så jag knappt står ut.
Vill så gärna må bättre..om inte annat för mina barns skull.

Kram på er!

Hittade förresten hit av en slump. Googlade på hypokondri och kom in på någon tråd med massa trevliga människor som skrev om sina problem. Men dom var skrivna redan  år 2006. Läste som besatt hela tråden och sen helt plötsligt var den bara slut! Slutade alla skriva bara helt plötsligt..eller fortsätter den någon annanstans som jag inte förstår. Var bla en tjej som skulle få svar på sitt cellprov..hm jag hade gärna velat veta hur det gick :)

En till här. Jag står snart inte ut med denna ångest som verkligen tar lyckan ur livet. Vissa perioder mår jag ok men när det sätter fart så går det inte att stoppa. Har nog haft de flesta sjukdomar, just nu sitter jag hemma med en grym ångest över en extrem värk över svanskotan som gör det svårt att gå. Jag har googlat (förbjudet jag vet) och nu lutar det åt att jag har en stor tumör som trycker på. Vill helst av allt bara åka in till akuten och bli röntgad men försöker stå emot och vänta ut.. Fy vilket helvete det här är, jag vill bara njuta av mitt annars rätt så bra liv med en underbar man och en liten son. 

Jag har fått en mängd fysiska symtom som följd av denna ångest. Muskelvärk, yrsel, magproblem, hjärtklappning är bara några problem. Finns det fler? 

puff puff