Tillsammans med en kurdisk man. Någon som känner igen sig? *suck*
Förra året träffade jag en man ifrån Turkiet och det blev den här klassiska storyn: love at first sight.
Ett år senare efter ett jäkla massa funderingar kring det hela har jag då valt att jag inte vill leva utan den här killen, eller snarare jag kan knappt. Har pratat om både det ena och det andra vad gäller allt möjligt och kommit fram till att ger man och tar ifrån varandra så kommer det ju att fungera ändå trots att man är olika. Vi pratar ut om saker och löser problemen vartefter. Mellan honom och mig är allt precis likadant som om jag skulle träffa en kille ifrån Sverige. Vi är på samma nivå!
Nu till problemet: De flesta jag känner verkar ha ett stort problem med det här! Det är som att bara för att jag gått och träffat en kille som inte är blond, blek och vars namn inte är Johan Svensson eller liknande så är det här HELT fel. Det är ju nämligen såhär att vi alla tjejer med muslimska killar är ju dumma i huvudet. Om ni inte visste det så vet ni det nu! ... NOT.
Blir så himla ledsen på att människor ska vara så trångsynta och säga till mig, samt bakom ryggen på mig att jag är äcklig (skulle kunna dra upp ännu mer sjuka saker) pga det här. Jag själv står på mig vad gäller allting och kommer inte att ändra mina åsikter på grund utav andra, snarare tvärtom. Men det tar så himla mycket energi bara av att behöva sitta och försvara sig när man egentligen bara vill få vara lycklig och visa det för andra.
Min fråga är då: Någon som känner igen sig i det här? Hur gjorde ni isåfall för att orka med människor?
Jag håller på att bli galen *skratt*
Finns säkert många inlägg om det här men jag skapar en ny tråd iallafall!
/millss