Har "ensambarn" svårare för kärleksrelationer som vuxna?

Jag är ensambarn, och har aldrig upplevt att jag haft problem med kärlekslivet. Alltså, inte mer än mina kompisar som har syskon. Däremot har jag väl alltid haft lite större behov av ensamtid än en del andra.

Om jag raddar upp de ensambarn jag känner så ser det ut så här:

Jag, 36, seriemonogam sedan 14-årsåldern. Nuvarande förhållande sedan 1996.
Manlig kollega, 46, långvarigt gift med stora barn. Numera dock skild.
Manlig kompis, 37, lyckligt gift med barn. Väntade länge på kärleken. Nördig filosof med halvtaskigt självförtroende.
F.d klasskompis, kvinna, 36, sambo med barn. Odräglig, ytlig och bortskämd.
F.d. klasskompis, man 36, nygift. Vet inte hur hans kärleksliv varit innan.

Alla andra skilda (=misslyckade?) människor jag känner har syskon.

Vad roligt att läsa! :) Det verkar ändå som att de har relationer och barn och det är ju kul att läsa! Om de däremot inte har så bra relationer, är ju en annan sak. Men det är det ju många som inte har, även om de haft syskon.

jag är ensambarn, tycker inte att det gett mig problem med kärlekslivet, vi är snart inne på 9 år tillsammans,

det som skiljer mig och min sambo åt, han har 3 syskon, är nog som tidigare skrevs behovet av ensamtid, hos mig är det nog lite större, men bara man är överens om det så är det inga problem.
I mitt fall kan ensamtid innebära en timme i favoritfotöljen med en bra bok medans sambon är hos någon vän eller passar på att hälsa på sin stora familj,

Det är nog individuellt också... jag har ett syskon och ett stort behov av ensamhet, medan några av de socialaste människor jag känner är ensambarn.

Min bästa vän är uppvuxen ensam med sin mamma. Hon är den kärleksfullaste och mest fantastiska person jag vet. Och hon lever idag i en långvarig relation med två små barn och två större bonusar. Deras hem är det varmaste och mest omtänksamma man kan komma till. Precis som det var hemma hos henne och hennes mamma när vi var små.

Jag har själv en unge som troligen kommer att förbli ensambarn och just empati eller kärleksproblem har jag faktiskt aldrig oroat mig för. Mer att jag känner att vi föräldrar får tänka på att inte vara för "på" honom. Att ge honom lite utrymme att vara ifred helt enkelt... han är som jag en person med stor integritet och stort behov av att få göra saker utan att bli "sedd" hela tiden. Får han det utrymmet vill han också ha mycket närhet (kramar och gos) - men är man för "på" honom drar han sig lätt tillbaka från all kontakt. Vilket jag kan känna igen mig i - men vilket ändå verkar vara svårt för många att respektera hos små barn av någon anledning.