Vi som har mist en förälder i ung ålder

hej jag miste min mamma när jag var 19 , hon dog också i cancer , kommer inte ihåg så mycket av det som hände sedan , min äldsta dotter föddes 16 dagar innan min mamma dog.
det var mycket att ta in på en gång så jag la min fokus på min lilla dotter och har aldrig riktigt fått sörja min mamma.

kommer varken ihåg begravningen eller avskedet på sjukhuset , det är nu 7 år sedan men det känns som igår känslo mässigt alltså.

nu är jag gift , har nyss fått en dotter till och är lycklig , men det känns ändå som det fattas nåt hela tiden , iband glömmer jag att hon är död och kommer på mej själv när jag slåt hennes mobil nummer =(

jag skulle ha behövt stöd och hjälp då för 7 år sedan men fick ingen

jag vet att jag alltid kommer sakna henne men jag vet att livet går ju vidare och att man inte kan leva i det gamla , men ont gör det varje dag , fast man är lycklig

Min mamma dog när hon var 35 år gammal, då var jag 12 år och både jag och min mormor såg hennes död som en stor lättnad, det var skönt mitt i sorgen att hon var död. Efter lång tids sjukdom så...

Har aldrig pratat med någon om det rent professionellt, men man har nog behov av det trots allt.

Min pappa gick bort i cancer när jag var 13. Han hade då varit sjuk i många många år från och till så var skönt för honom att han fick lämna allt lidande. Men jag minns att jag hade svårt att acceptera att han försvann ifrån mig, jag hoppades in i det sista att han skulle bli frisk igen.

Jag gick tillbaks till skolan, kändes nästan som vanligt igen men lite mera spänt. Sorgen kom flera år efter då en kämpig tonårsperiod med dålig vänskap och en mor som träffade en ny kille. Tyckte det var otroligt jobbigt att se henne med en ny och hur hon förändrades. Det resulterade i mycket bråk oss emellan. Vi pratade heller aldrig så mycket om min far. Så har än idag svårt att tala om min far och undviker gärna ämnet då jag är rädd för hur jag skall reagera, kanske börjar gråta.

Sen är jag väl inne i en period där jag tänker mycket på hur mitt liv skulle se ut med min far i livet. Har svårt att säga att jag minns han, som ts svårt att minnas rätt. Men brukar minnas glada stunder, där han var glad. Men jag vet att jag måste börja prata mer om min far för min egen del.

Ser jag tillbaka på mitt liv hade jag sett att en professionell hade pratat med oss i familj eller enskilt då jag hade/har svårt att prata om känslor. Men man lär sig av livet och kan ta med sig erfarenheterna i framtiden till sin egna framtida barn. 

Hej! Jag var 23 när jag förlorade mina föräldrar, kanske jag är för gammal för tråden? Jag ringde faktiskt vårdcentralen o fick hjälp med lugnande mediciner för att orka begravningen och jag fick en tid till kuratorn men gick aldrig dit, vilket jag kan ångra idag. Men då i den stunden var jag nog inte redo, orkade inte dra upp allt för en främmande person o varje gång jag pratade om det så grät så jag beslöt mig för att vara tyst o sluta gråta, var så trött på tårarna. Än idag har jag svårt att säga att de är döda, så borde kanske ta kontakt med kurator nu istället. Rörigt inlägg! Många kramar till er andra!

Hej, 

Jag är snart 33 år och miste min mamma för några månader sedan. Jag är inte så ung som ni andra men jag var inte var redo att förlora mamma trots att jag nog trott att jag förberedd.

Mamma blev sjuk i cancer för 13 år sedan, ett år efter att min bror tragiskt dog i en olycka. Jag har bearbetat min sorg efter min bror mycket och tyckte att jag innan mamma gick bort kände mig rätt till freds med livet. Nu känns allt kaotiskt igen.

Mamma var väldigt sjuk på slutet, hela familjen var hos henne och hon fick vara hemma, något hon önskat. Hon tyckte hemskt illa om sjukhus. Till en början så kände jag faktiskt lättnad att det var över då jag tycket det var plågsamt att se henne han ont. Vi ordande en vacker begravning där hon själv valt färger på alla blommor, en vän till mig sjöng "The Dance" en sång som passade väldigt bra in på mamma och pappa och sen sjöng solisten "Jag har hört om en stad ovan molnen", en sång mamma önskat. Allt blev väldigt värdigt och jag var närvarande hela ceremonin något jag inte var på min brors begravning,

Sen kom julen, både mamma och jag var väldigt förtjusta i julen. Jag hade hjälpt pappa att ordna allt julfint och alla samlades men utan mamma blev det väldigt tomt. Jag har två underbara barn och en fantastisk man som såg till att lyfta julstämningen men julen blev en utlösande faktor för mig där jag insåg att hon faktiskt var borta.

Nu återstår bara att åter igen smala ihop sig och försöka få rätsida på livet, känner mig bara så orkeslös just nu... 

 

Några dagar före nyår så dog en gammal klasskompis till mig. Vi har inte haft kontakt på 11 år, men ändå så gör det så ont. Han var pappa till två små barn. En på 5 och en på sju. Jag vill skicka något till dem och skulle vilja lite råd.

Jag har tänkt att köpa två fina inbunda böcker med vita ark i och pennor och kritor. Min tanke är att barn i mångt och mycket bearbetar sin sorg genom att måla och leka, Boken är något som de sedan kan spara. Boken kan också fungera som ett ställe där man kan kommunicera med pappa. Berätta det man vill men inte kan säga osv...låter det dumt?

Hittade även en minnesbok på nätet för barn som förlorat en förälder. Ska jag köpa en till varje barn eller en gemensam?

Gamborg Nielsen, Ida
Minnesbok
så länge jag minns finns du

Vågar jag skicka dem. Rädd för att klampa på- känner inte hans fru eller hans familj.

Tankar och råd skulle uppskattas