Min svärfar har fått en hjärntumör, hur fan stöttar jag min sambo?!

Jag arbetar med människor som har cancer i slutskedet.
Jag vet att alla anhöriga är helt olika när det gäller sorg och därför kan det vara jätte svårt att säga "så här ska du stötta" osv.
Men det enda jag kan säga är att du ska vara där för din sambo, göra allt så bra som det bara går. Det kommer ta låååååååååång tid och det får du tåla.
Du får helt enkelt vara där för honom så som du hade velat att han skulle vara där för  dig.
Du får vara beredd på att hans beteende kan förändras och det är normal.

Hoppas allt löser sig

Tack för att du tog dig tid att svara!

Ja jag antar att jag får vara beredd på att han kommer förändras en del. Och jag känner att jag är det och känner mig redo. Det är väl mer liksom.. Ja å ena sidan vill jag enbart tänka positivt och så inför honom, men å andra sidan måste man väl ändå vara realistisk? Liksom att även om han inte dör så måste vi ändå vara beredda på att svärfar har en jobbig tid framför sig? Att han kommer vara sjuk osv.. Det är den gränsen, hur jag ska vara, som känns lite klurig..

Hej!

Först vill jag bara säga att jag beklagar det besked ni fått och hoppas att det kommer gå väl för din svärfar.

Jag är i en liknande situation, kanske kan vi stötta varandra?
Jag och min sambo fick igår veta att hans mamma har bröstcancer, en elakartad och hon kommer inte att behandla den eftersom hon hellre vill må bra den sista tid hon har. Hon säger att hon kan ha allt från några månader till ett par tre år kvar att leva.
Till saken hör att min sambos pappa gick bort för några sedan i cancer och han tog det hela jättehårt. Detta var dock innan vi träffades.

Jag vet inte hur jag själv ska vara i denna situation, vårt förhållande är väldigt starkt och bra, men inte så gammalt. Jag har inte känt hans mamma särskilt länge men bryr mig väldigt mycket om henne. Självklart blir jag också ledsen i denna situation.
Min sambo stänger in sig lite i sin sorg, han vet väl inte vad han ska tänka heller, vi vet inte hur lång tid hans mamma har. Och jag känner att jag inte har "rätt" att gråta eftersom han inte gör det. Så istället försöker jag hålla inne med mitt, vilket gjorde att jag inatt bröt ihop av alla känslor och han fick trösta mig. Och då fick jag dåligt samvete för att jag borde stötta honom och istället blir det tvärtom, men jag vet inte vad jag ska göra, vilket stöd han vill ha. Han nämner att han behöver vara lite för sig själv, och när jag låter honom vara säger han till mig att jag inte får titta på honom med ledsen blick, jag känner mig så frustrerad och ensam i hans sorg. Det har bara gått ett dygn, men jag är redan ledsen dels för det vi igår fick veta, men också för att det känns som om jag inte "får" eller kan trösta honom. Samtidigt kan jag inte vara glad. Det känns bara som om det vore lättare för mig om han hade en dag och bröt ihop, lyssna och krama är jag bra på. Men detta vakum är jättesvårt för mig att hantera.

Hoppas ni finner styrka, förstår att det måste vara extra svårt med en liten att ta hand om också.

Beklagar.

Kräftan tog min far i mitten på september. Det du kan göra är finnas där, lyssna och kanske stå ut lite med extrema beteenden. Höj toleransribban lite och lyssna, lyssna, lyssna....

En sak jag lärt mig som uppskattas är att inte prata bara för att prata. Ibland kan tystnad och bara en närhet vara mer värd en en som sitter och pratar goja bara för att fylla ut tysnaden. En kram, en handhållning, en omfamning och bara sitta där med bara surrandet från kylen eller jollrandet från eran bebis kan vara mer värd än tusen ord kan få fram. 
Lyssna och glöm att du måste svara, man behöver inte fundera om och om igen på vad man ska säga, hur man ska vara eller vad man ska göra utan bara lev i nuet och var där som de är nu. Ju mer du försöker komma på vad  du ska säga eller göra ju mer frånvarande blir du från honom och det han behöver och sånt märker man ganska fort och kanske hellre drar sig undan än att känna sig till besvär när du ändå är där men inte där samtidigt i tankarna. 
Bara var, lyssna och glöm allt om hur du ska vara. Det kommer naturligt ändå 

Hej!

Jag säger det samma! Jag beklagar. :(

Jag är lite i samma. Känner verkligen att jag vill trösta och lyssna, men han säger inte sådär jätte mycket men jag märker på honom att han är ganska utpumpad. :/ Han är så trött så han har börjat prata massa i sömnen vilket han inte gjort innan, och jag tolkar det lite som att han är väldigt trött?

Jag och min sambo har inte heller varit med varandra så länge, ett år ungefär och har som sagt ett litet spädbarn.. Jag är ju också ledsen men vill bita ihop och vara positiv inför honom, min sambo alltså. Samtidigt känns det ju dumt att säga att "Oroa dig inte, det kommer gå bra!" På något vis vill jag ändå vara realistisk, självklart vill jag inte tänka eller säga att "din pappa kommer kanske dö", men ändå kanske.. "Du måste vara beredd på att han kommer bli dålig och sjuk av behandlingen" (då vi inte vet ännu om det kan behandlas, men tydligen var tumören 4x4 cm. Låter stort?) osv.. Du förstår? Man vill inte ta ut något i förskott men ändå inte fluffa omkring på ett luddigt moln och inte ta situationen på allvar.

Just det där med spädbarnet. Alltså det är fan det jobbigaste. Min modersinstinkt säger mig ju att allting måste rulla på, och barnet behöver ju oss precis lika mycket nu som innan beskedet och på något vis känner jag en plikt att "bära" allt under tiden, samtidigt är jag kluven för jag tror inte att min sambo mår bättre av att stänga in sig och inte vara med vårt barn. Jag tror liksom inte att någonting blir bättre av att man slutar leva själv. Visst tar det tid att vara på sjukhuset, att helt enkelt befinna sig i detta men känns så viktigt att "resten" av vårat liv fortsätter så vanligt som möjligt. Något inom mig säger mig att det är det enda rätta men ändå får jag dåligt samvete? Men jag klarar verkligen inte av att sluta ta hand om mig själv, sluta städa i vårat hem, sluta ta tag i ärenden som måste göras osv.. Tänker att det gynnar ingen i detta läge, men jag vet inte.. Känner mig ändå, så jävla fel!

Det du skriver, om att du också är ledsen och att du bröt ihop. Det blev samma för mig, att jag känner att jag måste bita ihop inför sambon och jag bröt också ihop sedan när han sov. Bara grät och kände mig så tom och ledsen. Som situationen är nu så sover vi ju inte speciellt mycket ändå, med tanke på att vårt barn har kolik och om jag var utmattad innan så vet jag inte alls vad jag ska kalla det här tillståndet? Men som sagt, känner som att det är min plikt att bära upp så länge men jag tror inte det är sunt.. Inte för min sambo och inte för mig heller. Hur länge ska jag orka ha det såhär, tänker jag?

Många kramar!!

Tack!
Ja jag försöker tänka att jag bara behöver vara, men samtidigt så tror jag det är viktigt att min sambo får ur sig det han känner så jag försöker liksom fråga honom istället "Hur är det med dig, hur känner du dig? Har du haft det bra idag?" osv.. Så får han prata istället.

Det svåra är som jag skrev i tidigare kommentar att å ena sidan så har jag sagt åt honom att han inte behöver känna några måsten, att han måste ta hand om något här hemma eller vad gäller bäbisen men ändå så.. Det är svårt att bara släppa allting annat som sker i vårat liv och jag vet inte hur länge jag själv orkar hålla mig uppe.. Men jag vill inte be honom om något, städning och annat som har med hemmet att göra eller bäbisen, att handla eller sådär.. Innan detta så har vi alltid delat väldigt lika..

Jag vet inte, det är svårt att veta var gränsen går för jag tror verkligen inte att vi får släppa på allt, jag tror inte det gynnar någon.. Men så vill jag inte pressa. Pressar mig själv istället och fixar allt jag orkar själv så länge, jag menar visst det finns mammor som är ensamma med kolikbarn men jag har väl blivit van vid att alltid ha assistans?

Behöver kanske ta mig en lång dusch och ta hand om kroppen lite och ta en kaffekopp och peppa mig själv så jag får mer energi kanske!

Tack.

Jag beklagar det som hände din far.

Som jag har förstått så är det vanligt med bl a personlighetsförändringar när någon nära anhörig blir såhär sjuk och det är jag beredd på. Hur upplevde du det? Om du kanske kan återberätta något?

Kram!

Du har redan fått så många bra svar om hur du ska finnas där för din sambo att där har jag inget att tillägga. Det som jag tänkte på är att din svärfar kan få personlighetsändringar, kanske säga elaka saker eller göra saker som är olikt honom. Som anhörig tar man lätt åt sig. Om det händer din svärfar kanske din sambo behöver höra att svärfar inte menar det.

Usch!
Det räcker om du finns där. Min man förlorade sin styvpappa, som han såg som sin riktiga pappa, för ett par månader sen. Han dog i cancer vid 32 års ålder,(allt var över på mindre än ett halvår) och när min man var ledsen så satt vi bara och kramades. Han sa att det var det bästa stödet han kunde fått just då. Det finns inget man kan göra för att få bort det onda, men att inte dra sig undan när han har det svårt är nog det bästa du kan göra.

Kramar till er alla!!

jag beklagar verkligen.
min sambos mamma fick cancer i somras, och gick bort på en månad!
vårat förhållade var ganska nytt, och det har verkligen varit tufft, eftersom det är nu och då som vi skulle upptäckt varandra, haft den mest underbara tid tillsammans...men nu har det fallit en svart skugga över förhållandet. han drar sig undan. det kommer bli tufft, var beredd på det. men fråga din sambo vad det är han behöver från dig, han vet bäst hur du ska stötta. i mitt fall var första tiden att jag tog ansvar för att saker blev gjorda, och nu är det mest att han vill vara ifred. han söker sig till datorvärlden, och jag är ensam väldigt mkt. men det är det han behöver nu, att bara slippa tänka på det en stund. det får jag acceptera. alla hanterar vi sorg olika. vissa behöver gråta, prata eller bara vara.
*styrkekram*

Jag vill bara säga tack till ni som skrivit här i tråden!

Det är en så stor hjälp, så ni förstår inte! Bara en strykekram och att se att ni svarar, fan jag blir så varm i hjärtat!

Jag beklagar till alla er som varit med om liknande situationer, det är så förjävligt men det bara finns där. Inget att göra något åt och då betyder det mycket med andra människor som visar sitt medlidande, skriver en kommentar och bara är mänskliga.

ALL kärlek! Kram!

Min mamma gick bort i maj i cancer och min kärlek har stöttat mig något enormt. Han har lyssnat varje gång jag pratat, trots ältandet av alla tankar. Ibland har han sagt att det är normalt att reagera si och så, att jag inte ska vara så hård mot mig själv, låta det ta tid etc och ibland har han bara varit tyst och hållt om mig. Men framförallt har han funnits här precis så mycket som jag behövt och gett mig så mycket space jag behövt också. För behoven varierar. Han har också hjälpt till med mycket praktiska saker (vi bor inte ihop) då det är tufft att ens orka med vardagssysslorna.

Jag beundrar honom för att han orkat, för varje dag är skitdålig. Det är väldigt korta glimtar av glädje/neutralitet. Men han orkar. Jag flyttade ihop med min lillasyster, som är 15, efter mammas död och sorgen har mer varit en apati/nedstämdhet/ångest. Att då få umgås med någon man känner sig hundra procent bekväm med, och som har en helt annan energi än en själv, hjälper att bryta apatin. Så det har också hjälpt att han INTE har varit i samma sinnesstämning, utan bara kommit in här med en lättsam energi om du förstår? Det är inte alltid man vill prata om det heller, ibland vill man snarare försöka ta en paus från sörjandet som kan kännas som ett fängelse ibland.

Kram och lycka till!!

 

Hej!
Jag ser att många pratar om en "svart tid" och mycket sorg.

Det BEHÖVER inte bli så. Jag drabbades av en hjärntumör 2008 och idag anses jag helt frisk! Den jobbiga tiden är naturligtvis när man blir opererad (kan din svärfars tumör opereras bort?), tiden efter då man inte orkar mycket.

Det som min sambo tyckte var skönt med stöd var all "hemuppbackning", att folk kom med mat, hjälpte till att städa stryka, leka med dottern och bara vara där som sällskap så att han slapp vara ensam.
Det kanske kan vara en idé att din sambo får bo lite hos sin mamma och pappa under tiden som de kan ha det svårast. Jag förstår att det är svårt med en liten bebis hemma, men kanske nån natt då och då - så att han får känna att han hjälper sin mamma, eller att bara vara med sin pappa.

Hoppas att det går bra för din svärfar!

Kram

Hej ts! Jag förlorade min pappa för två år sen i cancer, det värsta som någonsin hänt mig, utan tvekan... jag var helt knäckt, och allting gick så fort, han var borta på en månad, från det att beskedet kom tills han dog... Min sambo visste inte hur han skulle göra alls, han har aldrig varit med om ett dödsfall i sitt liv, inte ens ett husdjurs. Men han var mitt bästa stöd, är han fortfarande. Han kramade mig när jag grät, han kom aldrig med korkade svar som "du måste gå vidare..." eller "din pappa hade velat att du var glad"... han sa aldrig sånt. Utan han höll om mig, ibland grät han också. Och när jag pratade så lyssnade han, och sa jag tex "jag saknar honom så mycket" så sa han "jag vet gumman, jag önskar jag kunde göra något" osv. Han lät mig gråta hur mkt och hur länge jag än ville, han följde med till gravplatsen och höll om mig där, han tog hand om alla sysslor som jag egentligen alltid gjorde, han var väldigt förstående. Det bästa han gjorde var att han inte försökte fixa det, utan bara hjälpa. Det är så lätt för människor runt omkring att försöka laga det som är sönder, men det går inte. Vad någon än säger så känns det inte bättre, pappa är död, det spelar ingen roll vad du än säger, det hjälper inte. (För mig var det så, säger inte att alla känner som jag.) Sambon försökte inte laga, han hjälpte mig att sakta börja plocka ihop de trasiga bitarna. Ibland skär man sig på bitarna, då får man låta det blöda, så känns det lite bättre sen. När alla andra höll sig undan som om jag var pestsmittad, eller de som försökte plåstra om det som var sönder, så var sambon bara där. Jag visste att han fanns. Och det räckte. Han var och ÄR det bästa stödet för mig. Jag vet att han finns om jag behöver gråta, om jag behöver prata. Det räckte för mig. Det kanske det inte gör för din sambo, alla är olika.

Jag beklagar så hemskt mycket, iallafall.