"Pappa är alltid arg" - mardrömmar och ont i magen (långt )
Bakgrund
Separerade från mitt ex för ett drygt år sedan. Det var en kass relation där allt ansvar för barnen och hemmet låg på mig (förutom mitt vanliga jobb) och där pappan lade all sin tid på sitt företag och sina hobbies. Han var missnöjd med det mesta och - i efterhand - inser jag att barnen och jag tassade omkring för att hålla honom nöjd. Det förekom mycket psykiskt nedsättande prat, hot om att inte få vara med på saker "om man inte" och var allmänt mycket negativt. Fysikt övervåld begränsades till en mycket kort period då han fick för sig att ge barnen smisk och två tillfällen då han tappade besinningen och låste in barnen i en släckt bastu. Det senare fick jag reda på i efterhand och fortfarande, även med tredje part inblandad, säger han att han gjorde rätt.
Nuläge
Mitt ex och jag har delat vårdnaden veckovis om våra två barn som går i låg och mellanstadiet. Givetvis är detta minst sagt en STOR förändring för oss alla. Jag har fått massor av mer egen tid, men hans har blivit begränsad. Flickorna har plötsligt fått umgänge med sin pappa och ett tag har han försökt ge en bild av att vara en riktig super-pappa vilket varit bra, men nu skiner de gamla takterna igenom igen. Och det räcker inte för barnen att han försöker släta över hotfulla situationer med nya leksaker, filmer eller aktiviteter. Det är det han tycker om att göra som är det barnen skall hänga med på. Det är nya hot, han baktalar mig och för en tid sedan kallade jag honom till Familjerätten för att vi skulle prata ihop med en tredje part och få lite reda i allt detta. Men han tar inte till sig att han kan gör på ett annat sätt. I hans ögon är allt han gör rätt Alltid.
Istället har hoten och de otrevliga händelserna ökat och det blev till en handgriplig kamp mellan honom och den stora flickan inför vittnen. Utan att gå in på detaljer så var barnen helt skakis efteråt och båda sa att "pappa är alltid arg" och att de inte ville tillbaka.
Jag har rådfrågat Familjerätt och andra proffs och alla säger att jag måste ha barnens bästa för ögonen. När jag förklarade för barnen att det inte är ok att pappa alltid är arg utan att jag kunde säga till honom att han måste sluta att vara det och att de faktiskt kunde att välja att stanna hos mig tills han slutat att vara arg. Ja, då infann sig ett otroligt lugn hos båda.
Samtidigt upplever jag att pappan, när jag sa detta till honom, blev så fruktansvärt ARG. Kände samma rädslor inom mig som då vi bodde tillsammans, det var som att trycka på en knapp. Och han påstår allt möjligt från att jag är olaglig och tar saken i egna händer osv. Han är inte ett dugg intresserad av att höra vad det är han gjort som inte funkat med barnen och hur han kan göra det bättre. Allt verkar bara handla om prestigen. Precis som om barnen vore ägodelar vi delat upp, helt utan känslor. Samtidigt har jag verkligen sagt att detta BARA handlar om att han måste berätta för barnen och mig hur han tänker göra för att få deras förtroende igen. Det är inget annat. Men barnen MÅSTE få känna sig trygga hos båda föräldrarna. Det är liksom en lägstanivå och om inte barnen kan säga det så är det min skyldighet som jag upplever.
Detta är så svårt. Det känns som jag äntligen stått upp för barnen men samtidigt så vill jag att allt skall vara rätt. Har någon varit med om detta? Snälla berätta.