Hur hanterar man sorgen att aldrig få en dotter?
Jag har två underbara söner som jag självklart älskar över allt annat, tråden handlar inte om det, och inte om barnet jag bär i magen heller. Det här är nåt som skjöljt över mig de senaste dagarna, Jag har väl funderat på det ibland, att jag gärna skulle vilja ha en dotter men tänktatt det blir som det blir. När jag nu blev gravid för 3e gången så blev längtan starkare efter en dotter. Men jag vet att det tydligen är svårt att få en dotter då man redan har två söner.
Iaf vi var på UL för några dagar sen och ville veta könet, dels för att vi helt enkelt är nyfikna och dels för att jag själv tänkt att det blir lättare att acceptera och vänja sig om det ´skulle vara en pojk till, och på nåt sätt hinna bearbeta det innan bebisen kommer så man inte omedvetet lägger nån skuld på bebisen. Det första jag tycker mig se är en snopp, och jag känner mig besviken men jag säger inget. Nu var jag i helt fel vecka än vad jag trodde så ddet blev liksom inte av att vi frågade bm ordentligt om könet utan ska tillbaka om några veckor, men både jag och sambon är helt säkra att vi såg en snopp.
Igår kväll kände jag mig så sorgsen och grät i min ensamhet en skvätt. Det här är min sista graviditet, 3 barn är tillräckligt och således sista chansen att få en dotter. Förut tykte jag att det är ju lite koolt att ha tre grabbar, men nu när det blev så konkret känner jag mig sorgsen över dottern jag aldrig kommer få. Hur hanterar man det??
Det är ju så tabu, och man verkar bortskämd och missnöjd även fast man har friska fina barn och så får man ju inte känna. Jag fantiserar om nästa UL, att bm säger att det är en flicka i magen, och blr överlycklig.
Nån som varit eller är i samma sits?? Hur hanterar med sina känslor?
