Att må dåligt
För snart 9 veckor sedan ställdes livet på ända när jag i v 7 fick som jag trodde till en början var ett vanligt missfall. Det visade sig efter många Hcg mätningar samt VUL att det var ett utomkvedshavandeskap. Så dessa veckor har varit jobbiga med massa blödningar, provtagningar, mängder med VUL. Nu på torsdag ska jag till gyn igen för förhoppningsvis en sista Hcg mätning samt att titta så att kroppen tagit hand om X:et själv. Jag har givetvis inte mått helt hundra under dessa veckor men de sista dagarna har jag märkt att nu när de fysiska symtomen börjat avta samt att jag kan se ett slut på de fysiska problemen och alla gynbesök så har jag börjat må allt sämre inombords. Förut när man varit mer upp i det andra med blödningar etc etc har det på nåt sätt varit lättare. Idag slog det mig igen att det barn som det var tänkt att det skulle bli att man aldrig får träffa det etc etc och jag har varit/är så ledsen att tårar bara fullkomligt strömmat nedför miona kinder idag. Allt känns så tomt och så tungt. Tänkte bara höra om någon reagerat såhär? Att det psykiska kommit efter så att säga? Det jobbigaste med denna känsla är att det verkligen känns som att jag aldrig kommer bli glad igen utan att man bara "sjunker".