Kan ni peppa mig att acceptera skilsmässan? Var ett gemensamt beslut men jag är osäker...

Träffade en annan förra året vilket ledde till att jag och maken blev tvungna att utreda de känslor vi har för varandra (gifte oss på tok för ungt, för 12 år sen). Vi har små barn tillsammans och jättefint hus men kom till slut fram till att vi ska skilja oss då jag inte kunde komma över den andre. Vi har levt som syskon/vänner i många år, jag var tom kär i en annan när vi gifte oss, omogen och dum som man var (18 år gammal). Så nu väntar en jättefin man på att jag ska bli klar med allt, skilsmässa, försäljning osv. Hösten, vintern, jul, kylan ställer till det för mig, allt känns så tryggt och mysigt här hemma, barnen är runt mig, faaaan. Men enligt maken är det inte ens någon idè att försöka få tillbaka honom för han vet ju vad jag känner för honom numera. Och jag vet inte ens själv varför jag skulle försöka vinna tillbaka honom, är det bara för att det är tryggt eller känner jag något för honom trots allt? Usch... Vi kommer dock göra det väldigt bra med skilsmässan, vi varken bråkar eller hatar varandra, kommer bo nära så barnen kan springa emellan osv. Barnen tar det väldigt bra, de förstår inte så mycket, vi har bara sagt att vi hellre vill vara goda vänner istället för gifta.

HELA dagarna går åt till att fundera på om vi gör rätt, jag känner att jag måste acceptera och gå vidare istället för att fundera på det som skulle kunna bli. Jag har trots allt haft en sjuk tur och fallit för en fantastisk kille som jag känner sen tidigare. Allt kommer bli bra, men det trygga lockar så in i helvetet trots att jag och maken knappt pussats de senaste åren... Det är ingen småbarnsfälla heller, för vi har haft mycket barnvakt, rest mycket osv.

En massa ord, hoppas någon orkar svara...

Kram