Vad tänker ni när personen ni pratar med blir generad?

Jag är likadan, tyvärr

Det värsta är att jag är vit som ett spöke i mig själv, och när jag blir generad så blir jag tomatröd, så det är ju knappast diskret. Jag känner det komma smygande och tänker att jag måste andas lugnt så det inte blommar ut, men det gör alltid det ändå. Och så försöker man såklart dölja det, kollar bort och blir nervös, men det gör bara att folk tittar på en ännu mer för att man beter sig konstigt. Skitjobbigt!

Mina vänner bryr jag mig inte om de ser, jag har sagt till dom att jag blir röd om jag är kall, om jag är varm, om jag skrattar eller gråter, om jag skäms osv. Att det inte betyder något speciellt, jag har bara en ljus hy där allt syns tydligt. Synd att man inte kan vara så avslappnad med alla. Hatar att tänka att de tycker jag är konstig eller missuppfattar mig för att min mun säger en sak och mitt röda ansikte ett annat. Jag blir ju röd för att jag tror att DE tror att jag ljuger, trots att jag är ärlig tex. Hur galet är inte det...

Å det blir ännu värre om någon kommenterar det. Då går jag från tomatröd till, ja, jag vet inte, superknallröd

Här har du en till tomat, utan anledning som du också beskriver. Man känner sig så otroligt töntig kan också börja typ stamma och snubbla på orden förstår verkligen inte varför jag blir så töntig!

Det känns som att det hör till ungdomen, så det blir nog mer pinsamt när man är vuxen. Jag känner ingen annan som blir så här heller, så man känner ju sig som ett freak

Jag märker det inte.

Hur kan man missa det? Det är en sak om man blir lite så där sött generad, lite smårosig. Men kan man verkligen missa när någon blir som ett stoppljus?

Ja, jag kan inte riktigt svara eftersom jag aldrig sett (märkt?) det.

Har varit precis likadan. Och med har varit så menar jag att jag helt enkelt slutat bry mig och med det så tror jag att jag inte blir det längre. Ibland känner jag hur det hettar till i ansiktet och den välbekanta rödfärgen stiger. Men so what. Sluta bry dig och tuffa till dig lite så blir det bättre:) Har även läst att det finns bättre smink som man kan lägga på om man vill dölja det. Kan ju hjälpa till en början iaf och när man känner sig trygg så väck med sminket. Har fått för mig att vissa människor lätt blir röda pga ytligare blodkärl och det kan nog stämma, för har jag tränat och ansträngt mig till max så går det inte att ta miste på ;)
Kram från tomat nr 2 

Jag brukar nogtänka ungrfär: oj nu blev det jobbigt för den jag pratar med, bäst jag låtsas som ingenting och leder bort diskussionen till nåt annat/ lägger fokus på mig själv eller nåt. Låtsas som att jag inte märker det. Tänker inget konstigt om människan ju... alla blir väl generade och vissa syns det på

Jag är likadan fast för mig är det mest när jag blir upprörd. Om vi t.ex. diskuterar något på jobbet som engagerar mig så blir jag röd i ansiktet och på halsen. Jag tycker att det är jättejobbigt och det har hänt att någon har kommenterat det lite skämsamt.

Det värsta var nog när jag jobbade som lärare med vuxenundervisning. Det hände bara en gång under alla år att jag blev väldigt attraherad av en man i klassen. Han uppvaktade dessutom mig och även om jag inte nappade så räckte det med att jag såg honom ibland för att jag skulle rodna. Det är inte roligt att göra det av en så uppenbar anledning när man står framför 30 pers .
Det blev extra uppenbart eftersom han också har en tendens att rodna. Fast det tyckte jag bara var gulligt i hans fall. Jag tolkade det som om han inte var så härdad utan fortfarande lite naiv. Tänk om det är vad folk tror om mig?

Det orättvisa är ju att andra kanske är minst lika generade eller upprörda men kan behålla det för sig själva. Jag läste någonstans att man kan ta betablockerare om det är väldigt jobbigt men det verkar ju drastiskt så man får nog bara leva med det.

Jag tror också det är så. Mina blodkärl är ytliga, har väldigt tunn och kritvit hud. Jag blir ju även röd om jag skrattar, eller springer, om det är kallt eller varmt osv. Så drygt!