Varför har jag blivit så tråkig??

Jag känner igen mig litegrann. Har social fobi och blir alltid väldigt stel och tyst när jag träffar folk utanför familjen. När jag växte upp hade jag polare jag var mig själv med eftersom de alltid känt mig. Men sen när jag kom ut i "världen" så har jag blivit stel och tråkig, det är som om jag inte ger mig själv en chans att få vänner för att jag är rädd för att bli avvisad. Du kanske på något sätt tänker så också, att du tränger dig på dem i deras kompisgäng eller något och vill ta så lite plats som möjligt. Och det är jobbigt när man hamnat i en roll, tillslut blir det en självuppfyllande profetia. Jag är sån med min mans vänner (har inga egna vänner längre) men upplever att jag vågar vara annorlunda när man tar in andra i gruppen som "ruskar om" lite, typ när vi tar med nån av deras polare på after work som jag aldrig träffat, osv. Eller om jag går på bio med bara en eller två av dem. Sånt som gör att det känns annorlunda. Och på facebook vågar jag släppa loss och har bra kontakt med dem, det är lättare än öga mot öga. Kanske skulle det funka för dig också.

Vet inte om jag skrev nåt nyttigt här men ändå. Vet hur det känns lite, i alla fall. Testa att träffa dem någon gång när det har hänt något riktigt bra så du bara sprudlar av glädje över att få berätta det. När man är uppfylld av något bra eller dåligt är det lättare att släppa masken.

Vissa människor trivs man med och då lever man upp. Andra människor trivs man inte lika mycket med och då blir man mer tillbakadragen.

Skit i dom och skaffa dig vänner på annat håll. Orka tillhöra gäng.

Känner likadant som dig TS, har flyttat till en ny stad för 2 år sedan och jag tycker det är jättesvårt att hitta nya kompisar som man kan trivas med. Känner att jag har blivit jättetråkig och väldigt tyst av mig, orksr och vill inte hitta på något. Vi fundarar skarpt på att flytta tillbaka igen, har börjat inse att gräset inte är grönare på andra sidan och att det är viktigt att ha vänner och familj nära. Det är lättare för min sambo som har arbetskamrater som han kan prata med och som vi även umgått lite med på fritiden men jag har inga arbetskamrater och har inte hittat ågon kompis. Har även försökt att prata med sonens föräldrar för att komma in där men dom är som ett järngäng som inte släpper in någon ny, tråkigt.

Tack för era svar så långt.
Ja de är verkligen svårt de där med "nya" vänner och att endel inte ens vill släppa in nya bekanta och vänner.
Visst kan man skaffa sig egna vänner som du skriver (Eisa) men nu är det så att detta är min sambos gamla barndomsvänners fruar och sambos så de kommer bli ganska oundvikligt att inte umgås med dessa.
Det är ju inte det att man inte fungerar ihop, men hade ju varit kul om man kunde vara den man är utan behöva känna sig tillbaka dragen och tråkig, man låter dem tar för mycket plats helt enkelt.
Man borde kanske själv ta den plats man vill.
Lite av grejen är också att vi har inte så mycket gemensamt och då blir de så att man kanske blir ännu mer tyst  och tråkig.
Kan bara tänka mig att de måste tycka jag är skittråkig.

Här har ni en till!

Ja, det är skitjobbigt att tänka tillbaka på den man tidigare var och se en glad ganska kul person. Idag har jag svårt att njuta av saker och har en massa negativt i huvudet.
Det är inte kul att komma till "hans värld" med allt vad det innebär av att träffa ex på stan, eviga samtal om den gamla goda tiden (helt exkluderande för dem som inte var med), barndomsminnen osv.Min värld då?  Det känns som julafton att åka hem till "mitt". 

Jag har börjat tänka att mycket beror på inställningen - om vi väljer att fokusera på hur trist staden är, hur menlösa människorna verkar vara, eller om det går att tänka på allt vi faktiskt har. Det är inte lätt, speciellt inte om man som sliten sömnlös småbarnsmamma går på minusenergi. Vårt barn är ett underverk - men livet i övrigt suger.  

Inte heller jag har blivit inbjuden till grejer min sambos kompisars tjejer hittar på, förrän nu efter flera år. Mycket handlar också om jobb - för att kunna må bra, känna sig meningsfull och för att hitta en egen sfär. Relationen knaka, bland annat för att jag är så negativ. Vet inte vad jag ska göra, att ändra sina tankar är inte helt lätt - att plötsligt börja tycka om allt och alla och klistra på ett leende..

TS, du har inte blivit en tråkig person - du behöver bara hitta tillbaka till dig själv igen. Tro på det och tro på dig själv!

Kram 

Men hur hittar man tillbaka till sig själv??

Känner igen de där exakt med att komma till hans värld, träffa alla hans vänner och ex osv, känns väldigt jobbigt, men visst kan man inte tänka så heller om man nu ska bo tillsammans i " hans värld", men frågan är hur man kommer tillbaka till den man en gång var?

Just nu jobbar jag inte heller så de där med egna arbetskamrater och ha ett eget liv på det viset kan ju också vara svårt, just nu iaf:(