Dålig relation till min mamma.. Vad har hänt egentligen?
Hej
Har ett litet problem. Relationen till min mamma är inte på topp.
Jag är 20 år gammal, och har bott hemma mer eller mindre alltid, bortsett från förra vintern då jag var och säsongade. Jag kom hem i maj, var arbetslös ca 1 månad, sen arbetade jag via bemanning på lager tills nyligen, då jag åkte tillbaka för att göra en till säsong.
Det har bara gått uför mellan mig och min mamma.
Jag är aktiv, livlig, rolig och pratig av mig egentligen, men när jag har varit glad mot mamma så har jag till slut alltid blivit besviken och arg/ledsen (ledsen är väl att ta i, frustrerad snarare). Hon säger att jag ifrågasätter allt hon säger, men så är det inte, och det har jag sagt till henne. Om hon säger något så brukar jag göra det, men även undra varför ifall det inte är uppenbart. Det är för att jag undrar. Jag antar att allt man ber någon göra har en mening, och ser jag inte den så vill jag veta den. Då frågar jag.
Hon brukar även fråga en sak och undra en annan. Hon blev arg och menade på det att jag inte kunde ge henne vettiga svar.
Till sist tröttnade jag och intog en konstant dämpad och passiv inställning gentemot mamma. Jag pratade inte med henne i onödan, jag slutade kommentera påståenden och jag besvarade alla hennes frågor med ja, nej eller vet ej.
Vår relation försämrades kraftigt de sista två-tre veckorna eftersom jag var arbetslös då. Jag var hemma väldigt mycket, dels för att spara pengar, men dels för att jag tyckte allt var så tråkigt där jag bodde, och mina kompisar jobbade eller gick i skolan, alternativ ville de inte hitta på saker.
Jag var så innerligt trött på datorn, men det fanns inget annat att göra. Vill tillägga att hon har igång TVn alltid. Mer eller mindre. Då hon kommer hem så går hon in, tar av skor och jacka, sedan sätter hon på TVn. Hon kollar inte, den ska bara igång. Resten av dagen går åt till att fika 1-2 gånger, prata i telefon, och sedan se på TV. Vad som går på TV är totalt oviktigt, hon kollar ändå. Framåt kvällen brukar hon somna i soffan och sover tills jag går och läggar mig. Hon vaknar när jag stänger av TVn eller släcker i rummet (jag sov i vardagsrummet, vi bodde i en liten lägenhet). Då går hon upp, sätter på TVn, tittar ett tag och somnar oftast om med tvn igång.
Nog om det.
Jag var alltså hemma mycket, och hon var också hemma ganska mycket. Hon är behandlingshandläggare (eller nåt) och jobbar dygn någon gång i veckan.
Jag hade min passiva inställning gentemot henne, jag sov alldeles för mycket. Låg sömnlös flera timmar varje natt, om jag inte gick upp och satte mig vid datorn. Jag hade inget som muntrade upp mig, jag jobbade inte och fick inte den dagliga dos av yes-nu-har-jag-slutat-för-dagen-känslan som är så underbar.
Till råga på allt så ville hon att jag skulle betala för att bo hemma. Något som jag inte håller med om. (Om det är någon som tycker att jag absolut ska göra det så vill jag be er att hålla tyst. Jag bryr mig inte vad ni tycker om det och det hör inte hit.)
När jag kom hem första rundan så sa hon att jag skulle vara behjälplig i hemmet för att få bo där, och det var jag. Jag hjälpte till att passa min syster när mamma jobbade och sådär. Hon var emellertid riktigt bråkig, och det fick jag skit för. Till skillnad från mamma så låter jag inte min syster bestämma över mig, utan jag är konsekvent och hård, om än liberal.
I kort så tyckte jag att hon var orättvis mot mig. Titt som tätt så fick hon sina ryck och skrek på mig. Jag gjorde minsann ingenting och jag var inte till nån nytta. Under dessa anfall så är det inget att göra mer än att sitta tyst och rida ut dem. Hon skapar sina egna sanningar, det har jag konstaterat för länge sedan.
Hennes vänner håller helt och hållet med henne. I hennes bekantskapskrets så anses hon vara en klippa, och en riktig vän. Jag anser henne vara en skenhelig häxa. När jag belyser någon utan hennes brister, eller orättvisorna så är det jag som alltid klagar på min mamma, eller så är det helt taget ur luften. "Hon som är så snäll mot dig och syster. Jag skulle aldrig tolerera så mycket som din mamma"
-----------------------
Det var väl en del bakgrundsinformation, om någon nu mot förmodan har orkat läsa såhär långt.
I vilket fall så känner jag helt annorlunda för henne nu. Det känns som att jag inte tycker om henne. Ser inget värde i henne mer än att jag kan låna hennes bil, äta maten hon lagar och bo i hennes lägenhet.
Saknar inte henne, pratar knappt med henne (hon hör av sig ibland, jag svarar men inte mer). Jag har tagit bort henne på Facebook för att jag ogillar att hon ska ha insyn i mitt riktiga liv. Hennes kommentarer och gillande känns överflödigt.
Jag bestämde när jag skulle åka ganska sent, kanske 5-6 dagar innan bara. Hade inget bestämt datum, men en dag så rann bägaren över och jag bokade biljett. De sista dagarna blev hon "normal" igen. Hon ville att vi skulle försöka ha trevligt de sista dagarna, hon lagade min favoriträtt och vi hade efterrätt och så.
Det kändes konstigt och väldigt olustigt. Jag väntade på att få komma bort från henne, och hon låtsas som att inget har hänt. Klart som korvspad att jag inte kan ha trevligt med någon som jag har lärt mig att avsky så innerligt. Det var konstigt.
Jag ville inte göra henne ledsen/arg i onödan, utan tog emot hennes hjälp m.m, men bara för att det underlättade för mig. Hon hjälpte mig att packa tex. Tack säger jag, men jag hade inte räknat med det.
Jag känner inte längre att jag tycker om mamma, det känns som att vi tillhör samma släktträd, men inte har mycket mer gemensamt. Innerst inne så vet jag att jag bör förlåta och tycka om mamma igen (som jag har gjort x antal gånger), och därför känns det konstigt att inte tycka om henne.. Tror jag.
Om sanningen skall fram så vet jag inte riktigt vad jag vill med denna tråd. Ni kanske ser något som jag inte ser. Jag är ingen känslomänniska direkt, hittills har jag levt (och lever) ett rikt (inte materiellt) och problemfritt liv, bortsett från detta. Jag har lätt att få vänner och har en sund syn på livet.
Känner mig ganska fånig när jag skriver detta, trodde aldrig att jag skulle komma att skriva på famileliv, men varför inte. Det kan ju inte bli sämre.
Vad säger ni?
