Min lilla dotter ramlade nedför trappan igår..

Jag skriver mest för att jag vill höra lite stöttande ord. Jag känner mig så hemsk så hemsk och jag kan inte prata om det utan att gråta för känslan sköljer över mig igen om vad jag trodde hade hänt henne.
Hon mår jättebra och gjorde det hyfsat fort efter fallet men jag vet inte hur jag själv ska komma över känslan av att ha riskerat hennes liv. Hon är knappt 10 månader och en sån go liten tjej.

Jag bar henne på höften och skulle gå upp på övervåningen och hämta en sak innan vi skulle ner igen så jag lämnade grinden öppen. Väl uppe kom jag på att hon antagligen var hungrig så jag ställde mig och skulle fixa gröt till henne och ställde ner henne på golvet som vanlig utan en tanke på att jag inte stängde grinden. Jag kollar upp efter några sekunder för att se vad hon gör och då stod hon precis på kanten till trappan och kollar snabbt på mig med en busig min och så ramlar hon. Jag trodde hon skulle dö och jag bara skrek och jag vet inte hur jag kom från punkt a till b men jag fick tag på henne när hon ramlat ner 9 steg av 14 som trappan består av. Hon skrek nog både av rädsla och att det gjorde ont och jag har ju aldrig hört henne skrika så men hon skrek inte så länge och sedan var hon helt normal igen, hon sa titta och pekade på lampan och så var hon glad och gick runt som vanligt.
Hon fick en bula på sidan av huvudet och ett skrapsår bredvid ögat. Jag var helt vettskrämd och ringde vårdguiden som nog skrämde upp mig mer för hon sa en massa symptom jag skulle hålla utkik efter som tydde på blödningar och att en blödning kunde yttra sig efter flera dagar om inte veckor. Eftersom liten mådde bra och varken hade svimmat, kräkts eller betett sig konstigt så sa hon först att vi inte behövde åka in till akuten men sedan ringde hon tillbaka och sa att vi borde göra det ändå.
Hon mådde jättebra och jag var så väldigt ledsen. Jag hade ju sett framför mig hur hon skulle dö av fallet, det kändes så hemskt våldsamt.

På akuten gav de bara lugnande besked, först sköterskan som tog blodtryck och kände på bulan (som var hård vilket var bra) och sedan läkaren som kände på henne och kollade ögon, öron, hjärta och lungor. Allt var bara bra med henne och läkaren sa att jag skulle hålla uppsikt över henne under natten för att se att hon reagerade om man killade henne under foten. Han sa att det inte borde vara någon fara med henne och om att efter ett dygn borde det ha visats om något var fel. Det kändes väl lugnande sådär men jag kommer inte över känslan av att jag gjort ett sådant hemskt fel. Ett sånt misstag som bara inte får ske. Nu har det gått ett dygn och hon har varit på topphumör hela tiden och verkar ju inte ha fått något men av fallet och jag det känns som jag vill tacka någon för den tur som hon hade och den tur som jag hade som fick behålla henne hel.

Känslan lägger väl sig med tiden men det här var det mest hemska jag någonsin varit med om och det sätter väl sina spår. Jag tycker att det är riktigt obehagligt att titta ner i trappen och jag tittar hela tiden så att grinden faktiskt är stängd. Nu har det bara gått ett dygn så något annat kanske inte är att vänta.

För att berätta något mer upplyftande så tyckte hon att besöket på akuten var en riktigt rolig utflykt. Hon gick runt där och charmade de flesta. De hade ett akvarium med fiskar i väntrummet och något sådant spännande har hon nog aldrig sett. Hon var helt fascinerad och pekade och sa titta och dä hela tiden och följde fiskarna när de simmade runt. Hon körde sina mest charmerande miner mot sköterskan och när doktorn var klar sträckte hon armarna mot honom för att han skulle lyfta upp henne som att han hade gjort en enligt henne helt godkänd undersökning.

Jag har två små döttrar, en på snart 3,5 år och en på snart 10 månader och den kärlek jag känner för dem är som alla föräldrar vet helt obeskrivligt stor. Alltid försöker jag tänka på deras bästa och hur vi ska lösa situationer bäst för dem och jag vill att de ska vara trygga och må bra. Det känns så hårt att jag själv orsakat motsatsen till var jag önskar och strävar efter.
Hon klarade sig bra och mår bra så jag ska försöka fokusera på det. Mitt lilla hjärta..

Fru Hurtig

Äldre 2 Nov 14:43

#1

Jag förstår om du blev rädd o är orolig.
Sjukvårdsrådgivningen måste nog vara mer noggranna än de behöver för att inte riskera att göra nåt fel som riskerar någons hälsa.
Och som läkaren o sköterskan sa så är det troligtvis ingen fara.
Barn är lealösa o brukar klara fall bra. Jag tycker inte att du ska lasta dig själv för mkt. Du kan inte vaka över henne dygnet runt. Det som hände var en ren olycka, o det betyder inte att du är en dålig mamma - tvärtom, du verkar vara en jättebra mamma.
Fortsätt att älska henne så ska du se att allt blir bra! :)

CaCC

Äldre 2 Nov 14:51

#2

Förstår PRECIS hur du känner dig. Har själv lyckats med samma sak. Minns inte exakt hur gammal vår dotter var, men hon var inte mer än 10 måander i alla fall. Vi gick upp för trappan och vi skulle åka iväg till stan, jag skulle bara kolla en snabb sak på datorn och hade tankarna helt fokuserade på det. Satte ner Emilia på golvet när vi kommit upp för trappan, hon kröp omkring och jag gick in till datorn, jag gick ut och förbi grinden vid TVÅ tillfällen utan att märka att den var öppen. Stod sedan och kollade igenom lite papper jag skulle ha med mig och hör då ett dunsande och sen gråt. Ser då att grinden är öppen och rusar dit, då har Emilia trillat med huvudet före och ligger med huvudet neråt på tredje steget och höll på att ramla ytterliggare. Men jag hann få tag på henne. Hon grät en stund för att sedan bli sig själv igen. Jag däremot hade ångest i flera dagar efteråt.
Höll koll på symtom de närmaste dygnet, men inget var fel och hon var som vanligt.

Det är sånt som händer och visst känner man sig fruktansvärd som förälder. Jag var livrädd att tala om det för min man och tänkte att han kommer hata mig och aldrig låta mig vara själv med Emilia mer. Men han tröstade mig med orden "Det kunde ha hänt mig också, vi är inte mer än människor"

Det känns tungt nu, men jag lovar dig, det kommer bli bättre.

Angel in sight

Äldre 2 Nov 20:07

#3

Åh, tack för era ord, det hjälper.
Det känns lite overkligt när jag tänker på det. Att hon ramlade så långt och klarade sig så fint. Bebisar kanske lätt klarar sådana fall och det är väl bra det. Jag upptäckte efter att jag tröstat henne igår att jag hade slagit i handleden och var riktigt öm där. Idag syns ett stort blåmärke där som är mörkrött. Jag kommer inte alls ihåg var jag slog mig och medan jag sprang till henne hade jag tydligen slängt det jag hade i händerna på golvet. Känns underligt att inte komma ihåg det.

Emelies bula har nästan försvunnit och skrapmärket vid ögat har bleknat mycket.

anyXX

Äldre 2 Nov 20:11

#4

Förstår att du tycker det är jobbigt, men en sån sak kan hända vem som helst! Finns nog inget barn som INTE ramlat, bränt sig eller liknande. Försök förlåta dig själv!

Iris 080308 & Nils 100319

Becca1986

Äldre 2 Nov 20:19

#5

Min har inte ramlat ner för en trapp, men hon brände sin tumme igår på en halogenlampa som blir förbannat varm. Hela tummen blev som en blåsa och hon skrek länge, men tappade snabbt upp kallt vatten som hon fick plaska i med händerna i 20 minuter ungefär. Nu blev det inget mer än en blåsa och jag är glad att det ändå bara var tummen och att hon inte la hela handen runt lampan. Olyckor händer, man kan inte hålla koll varje sekund på sitt barn även om man skulle vilja. Men visst gör det ont i hela kroppen när ens barn skadat sig, men som anyXX sa, man får försöka förlåta sig själv.

Angel in sight

Äldre 4 Nov 10:51

#6

CaCC och Becca1986 - tack för att ni delade med er av vad som hänt era barn och jag blir glad av att höra att de klarade sig så bra!

Många har läst tråden men få har skrivit något, tack ni som har gjort det. Nu har det gått tre dagar och det känns bättre på så sätt att jag inte behöver gråta varje gång jag tänker på det. Jag är så tacksam över att hon klarade sig så bra. Jag känner mig allmänt som en bättre mamma just nu dock för jag har mycket mer tålamod med barnen och tänker mycket oftare på hur glad jag är över att ha dem.
Vår stora tjej har gått igenom en period av väldiga utbrott och skrik så det har varit påfrestande på humöret. Nu känner jag att jag har fått nya krafter för att orka med allt.

071001

Äldre 4 Nov 11:03

#7

Siri ramlade ner för trappen hos farfar när hon var kring 7-8 månader. Hon blev lämnad utan uppsikt (låter vara osagt av vem) och dong dong dong ner för hela trappen. Det gick bra och hon kom undan med lite blåmärken, men hela kroppen bara skakade på pappan och mig innan vi hade koll på det.

Min lilla dotter ramlade nedför trappan igår..

INNEHÅLL