Hoppas på det här!

För det mesta är det nog bättre för ett barn att få två föräldrar än bara en, men inte alltid. Du hade säkert inte valt din man om han inte verkade kunna bli en bra pappa, men det finns familjer där den ena föräldern är sådan att det faktiskt varit bättre om han/hon inte alls funnits med i barnens liv. Dessutom hade din man kunnat vara ytterligare 20 år äldre och för ett adopterat barn är det sannolikt bättre att komma till en ensamstående mamma än till två föräldrar, varav den ena är 60+ och kanske dör när barnet fortfarande är i tonåren. Nu ser det inte ut så i ert fall, men det visar ändå att två föräldrar inte automatiskt är bättre än en.

En helt annan sak, dock: Är du verkligen säker på att ni inte kan få medgivande som par? Din man är 43, alltså bara ett antal månader äldre än den rekommenderade gränsen. Du är betydligt yngre. Det finns två prejudicerande domar som tar upp just sådana fall som ert. Där står uttryckligen att när bara den ena i ett par är något äldre än 42 (hur mycket äldre preciseras tyvärr inte, men 43 kan knappast vara för gammalt) så är det skäl att göra undantag från rekommendationen. Tyvärr har jag inte någon länk att ge dig just nu, men de här domarna måste gå att hitta. Jag tror att de är något år gamla, men vet inte exakt. Kolla om er utredare känner till dem. Om inte så bör ni leta upp dem och visa. Finns inget annat än din mans ålder som talar mot ett medgivande så bör ni klara er.

Okej, nu förstod jag inte vad ddu menade riktigt när du skriver:
"men det finns familjer där den ena föräldern är sådan att det faktiskt varit bättre om han/hon inte alls funnits med i barnens liv".
Vad har det med min mans ålder att göra?

Sen det med åldern på den ena parten, självklart ska inte den ena kunna vara 60 år och den andra 42, utan det kan ju handlar om en snittålder på paret, dvs. är jag 35 och min man 43 så blir vår snittålder 39 år. Eller att man helt enkelt ser från sitvation till sitvation vad som är rimligt. Ett 45-årigt par som vill adoptera ett 8 årigt barn, det kan inte jag se något fel i.
Om vi emot ett barn på 5 år så är det ju som att min man fått barn när han är 38 och jag 30, vilket inte är särskilt gammalt enligt mig! 
Så länge adoptionsländerna accepterar oss som föräldrar så tycker jag att det är fel att kommunen inte gör det.
Vi står redo att ta emot ett barn som (hur hemskt det än låter) få andra vill ha, och det känns så orättvist att så många barn får fortsätta leva sina liv på barnhem då det finns föräldrar som kan och vill göra dessa barn till sina och älska dem oändligt! 

Jag kanske inte var tillräckligt tydlig. Jag reagerade på att du verkade tycka att två föräldrar alltid är bättre än en. Det tycker inte jag. Två bra föräldrar är bättre än en. Och så är det säkert i ert fall. Jag tror inte att det är något fel på din man och han är inte för gammal, särskilt inte om ni tar emot ett barn som inte är helt litet.

Att bara se till reglerna i barnens ursprungsländer tycker jag inte håller. Kina lär exempelvis acceptera föräldrar som är en bra bit över 50 när det gäller barn med svåra särskilda behov (eller gjorde det åtminstone tidigare, jag är inte säker på hur det ser ut nu). För mig blir det uppochnedvända världen att låta ett par 55-åringar ta emot ett barn som kräver extra mycket ork av föräldrarna. Risken är stor att de inte orkar ta hand om sin handikappade 15-åring när de är 70. Samma sak om man enbart går efter genomsnittsåldern på föräldrarna. Om en 25-åring (nedre åldersgränsen för att få medgivande) skulle ansöka om medgivande tillsammans med sin 57-åriga maka/make så är de under 43 år i genomsnitt, men 57-åringen är helt enkelt för gammal. Ett megivande gäller i två år. Adoptionen skulle alltså kunna genomföras när den äldsta i det paret är 59. Den föräldern skulle kunna gå i pension samtidigt som barnet börjar skolan och börja lida av ålderkrämpor innan barnet är i tonåren. Då hjälper det inte att den andra förädlern är ung.

I ert fall har jag däremot svårt att se något hinder mot en adoption. Om ni får medgivande nu så har ni förhoppningsvis fått ert barn när ni är 37 och 45. Det finns gott om bio-familjer som får spädbarn i de åldrarna och ni tänker er en 5-åring. Alltså skulle ni vara 32 respektive 40 år äldre än barnet. Tyvärr är detta med barnets ålder inget som svenska utredare får ta hänsyn till (återigen från samma prejudicerande domar som jag skrev om tidigare).

Återigen, kolla med er utredare om han/hon känner till de här domarna. Om inte får ni se till visa upp dem. Kanskefinns de på nätet och går att googla eller så kan ni hitta dem på annat sätt. Har en vag känsla av att det handlade om Västar Götaland, men jag är inte säker, och de är alltså minst ett år gamla. Signaturen En Glad här på FL kanske vet var ni kan hitta dem. Jag har haft dem som utskrifter, men verkar ha tappat bort dem.

Nä hur skulle jag kunna tycka att två föräldrar alltid är bättre än en nu när jag står inför faktum att adoptera som ensamstående?!
Ditt exemple med 25 / 57 är ju lite fånigt, hur många sådana par finns det i sverige som dessutom väljer att adoptera? Och, som jag skrev, så borde det ses från sitvation till sitvation.
Visst hjälper det att en förälder är yngre om den andra får ålderskrämpor! Man hjälper ju varandra.
Soc. har gjort klart för oss att det troligen kommer att bli avslag i nämden, så nu lever vi bara på hoppet om att få adoptera tillsammans.
Det jag tycker är konstigt är att jag och min man kan skilja oss, flytta isär och sen skulle jag troligen med största sannolikhet få medgivande som ensamstående sökande. DET är fel tycker jag, att då är det helt plötsligt okej.

Läs mer här på FL så får du se att det finns fler par än man kan tro med 25-30 års åldersskillnad eller mer!

När det gäller själva ålderskrämporna så hjälper det kanske något att den ena föräldern är yngre, men skulle den äldre föräldern dö av sin ålder så spelar det faktiskt inte så stor roll. Ett adopterat barn har vanligen så många separationer bakom sig att en förälders död kan knäcka honom/henne fullständigt. En av utredarens uppgifter är att se till att barnet kommer till en familj där risken för nya separationer är så liten som möjligt. Det är skälet till att man inte får adoptera om man har en sjukdom som kan vara livsförkortande, om förhållandet är så instabilt att man kan anta att det kommer att sluta i skilsmässa eller just att man är för gammal.

Dock gäller detta inte er. Din man är marginellt äldre än den ålder som rekommenderas (OBS! Det är bara en rekommendation än så länge, inte en tvingande regel. Lagen kommer sannolikt att ändras på den punkten, men just nu finns ingen absolut åldersgräns). Dessutom finns alltså ett undantag just för par där den ena är något äldre än 42. Som jag ser det ger ni upp för tidigt om ni bara accepterar att utredaren säger att ni sannolikt får nej i nämnden. Om det verkligen inte finns något annat än din mans ålder som kan motivera ett avslag så bör ni kolla upp de här domarna och ge dem till er utredare. Får ni inte med er utredaren ändå kan ni be att få komma till nämnden när ärendet ska upp. Även om utredaren kanske inte förstår detta med prejudicerande domar så bör det finnas ledmöter i nämnden som gör det. Det vanliga är att nämnden går på utredarens förslag, men det finns inget som säger att den måste göra det. Lyckas ni övertyga dem så kan ni få medgivande oavsett vad utredaren tycker. Om utredningen är positivt skriven i övrigt och det framgår att det enda som gör utrederaren tveksam är åldern så bör det finnas flera länder som kan vilja ta emot er ansökan.

Visst låter det tokigt att ni skulle behöva skilja er för att ni ska kunna få barn, men häng inte upp er på det. Kämpa vidare istället. Vi fick samma råd när vi skulle adoptera. Inte pga ålder utan därför att min man värnpliktsvägrat och var villkorligt dömd för det. Det var inget problem att få medgivande här i Sverige, men att hitta ett land som ville godkänna en "dömd brottsling" var desto svårare. FFIA föreslog just att vi skulle skilja oss och sedan skulle jag adoptera som ensamstående. Detta var medan Kina ännu godkände ensamstående och det gick snabbt där, så rent praktiskt hade det väl funkat, men vi tyckte att det kändes bakvänt. Till slut fick vi dock tag på en verklig ängel på AC som hjälpte oss på alla sätt och 2004 kunde vi - gemensamt - åka till Ukraina och få vår dotter. Vägen dit var inte enkel. Ibland var vi nära att ge upp, men som tur var gjorde vi inte det. Det bör inte ni göra heller! Er utredare har helt enkelt fel. Vill han/hon ta ärendet till nämnden nu, så be att få dra tillbaka ansökan så länge. Hon kan inte tvinga er att gå vidare förrän ni fått fullt klart för er vilka regler som egentligen gäller.

Förresten; Hur gammal var din man när ni ansökte om medgivande? Det är nämligen då man ska vara högst 42. Lämnade ni in ansökan senast dagen innan hans 43-årsdag så ska det inte spela någon roll att han hunnit fylla 43 nu.