hur undvika depression vid barnlöshet

Jag och min man är barnlösa sedan två år tillbaka. När vi väl hade bestämt oss för att "skaffa barn" som vi kallade det på den tiden räknade vi med att det skulle gå fort eftersom våra syskon har flera barn var och blivit gravida snabbt. Dessutom hade samtliga i vår bekantskapskrets som har barn fått barn snabbt, i alla fall de som berättade om hur lång tid det tog. Vårt barn skulle födas i januari eller februari och vi skulle döpa den till x eller y. Vi var helt klart naiva och insåg inte att det inte går så lätt för alla...Ganska snart kände jag att det inte skulle gå och att något var fel på mig. Vi sökte läkarhjälp och fick inga svar utan diagnosen ofrivillig barnlöshet. Jag bytte i samma veva jobb för att jag ville ha nya utmaningar och inte enbart ville fokusera på barn. Att bli gravid var inte mitt enda mål just då och trots att det var jobbigt att tro att det kanske var något fel på oss (som inte hittades) var det hanterbart och jag trodde att det för eller senare skulle gå vägen. Under tiden ville jag ha ett roligt arbete och släppa tankarna på barn vilket var svårt. Nu 2 år senare känns situationen väldigt jobbig. Vi genomgår just nu vårt andra ivf-försök som precis som det första ser ut att ha misslyckats. I perioder är jag väldigt känslig pga hormonerna.Jag gråter ofta och kan aldrig känna mig riktigt lycklig. Rädslan att aldrig kunna bli gravid är genomträngande. Vi pratar om adoption men jag vågar inte ta till mig tanken med rädsla för att helt bryta ihop. Mina vänner som vet om situationen är ok stöd men alla är gravida eller har barn vilket gör att jag inte känner att de helt kan förstå vår situation. Även om de inte behöver förstå för att vara ett bra stöd det är det svårt att prata om hur jobbigt det är att se magar överallt när personen i fråga har en stor mage....Å andra sidan vill jag kunna prata om andra saker och behålla vår vänskap som den en gång varit. En vän som har barn kan bara prata om sitt barn och återkommer hela tiden till min barnlängtan medan jag vill känna att jag är en intressant person med eller utan barn. I sorgen över att inte kunna bli gravid ligger också sorgen över att känna sig utanför när alla andra diskuterar förlossningar etc. Jag drar mig för högtider som midsommar och nyår för jag inser att vi kommer sitta ensamma med våra drinkar när föräldrarna ammar och tröstar sina barn. Ibland känner jag att jag vill bli gravid bara för att visa att jag också kan. Pressen utifrån blir för stor och även om det hade varit skönt att vara öppnare med barnlösheten orkar jag inte med alla välmenade frågor. Om jag vet att någon annan vet kommer jag också bli ledsnare när de pratar om hur fertila de är eller när de planerar sitt nästa barn. Har en vän som pratar lite så och det gör mig väldigt ledsen, man pratar inte om hur fertil man är med en barnlös person. Jag är en person som i andras ögon kanske lyckats med allt i livet. Stöttande familj, bra utbildning, underbar  man, hög lön, fin lägenhet och många anser att jag är väldigt söt (vilket inte kommer stämma imorgon med mina rödgråtna ögon).  Jag tänker faktiskt att det här är min prövning och att jag råkar ut för det här istället för cancer i familjen eller något annat. Innerst inne vet jag att det inte funkar så.... Min man är fantastisk men han är positivare än jag. Tror också att han känner viss lättnad eftersom vi säkert vet att han har spermier i toppkvalitet. Det känns som att allt hänger på mig nu och jag följer det ena rådet efter det andra för att vara så hälsosam som möjligt, Allt hänger på att min kropp tar emot embryot och det är jag som får den hemska mensen varje månad så oavsett hur stöttande han än må vara är det till syvende och sist jag som ska bli gravid. Vet inte riktigt var jag vill komma med eller om jag har någon konkret fråga till dig förutom om du har tips på hur man kan tänka för att inte gå in i en negativ spiral eller om du har andra råd. Vore också intressant att höra om du har lästips eller annan inspiration att tipsa om. Tack på förhand!