Han är alltid sur på mig! Hjälp!

... det låter som att han har något på sidan om ...

Fast det tror jag inte han har faktiskt. Han är inte typen som flirtar eller är speciellt social över huvud taget. Jag kan ju självklart ha fel men på den fronten känner jag mig rätt så säker.

Det är nästan så man skulle kunna tro att det är min sambo du talar om. Han är också sådär enerverande sur och tigande jämt (för att inte tala om att han varken är social eller flörtig). Jag tror inte du kan hoppas på att han ändrar sig om han själv inte uppfattar att det är ett problem och vill förändra sig eller eran relation. I vårat fall har vi haft det så här i typ fyra-fem år och det är inte förrän de senaste två åren som han faktiskt börjat öppna upp åtminstone lite.

I min sambos fall handlar surheten ofta om ren projektion från hans sida. Alltså, han kan vara missnöjd med något han själv gjort eller inte gjort eller något som hänt på jobbet och det projicerar han på mig.
Exempel: Han tycker det är stökigt hemma och han skulle vela städa men orkar eller vill inte vilket gör honom frustrerad vilket sedan tar sig uttryck i att han är sur över att jag inte tar tag i saken fastän jag inte ens vet om att det är ett problem eftersom han bara tiger och ignorerar mig (eller om han säger något är det något provokativt som "varför städar du aldrig" när jag bevisligen städade för bara ett par dagar sedan). Det är verkligen jättejobbigt och det har nog varit ganska nedbrytande för mig som person. Jag kan ibland känna att det kanske inte varit värt att stanna trots att jag älskar honom oerhört mycket och han är både en underbar person och en fantastisk pappa.
De senaste åren har vi faktiskt kunnat börja prata om saken och det är också därför jag har fått en liten inblick i hur han resonerar (så inga påhopp om att jag inte kan veta vad det är han tänker och känner nu, tack).

Det är ju inte alls säkert att det är samma sak för din sambo. Kanske är han bara tillfälligt trött och/eller orolig men jag ville i alla fall dela med mig av min situation som ändå på många sätt liknar din.

Begynnande depression kanske? Har han mycket på jobbet?

Detta kunde jag ha skrivit!
Låter precis som min sambo men vi har en 3 månaders !!
Skulle oxå vilja veta vad man ska göra!

Ja, men det (som i mitt fall) kan ju komma smygande. Har man ex. mycket på jobbet och upplever att det aldrig tar slut så kan det utvecklas till en utmattningsdepression som i värsta fall kan leda till utbrändhet ... vilket hände med mig. Jag fattade inte varför jag aldrig hade ork, varför jag grät så ofta, såg allt negativt, blev arg för minsta lilla och hade raseriutbrott väldigt ofta. Så här, 6 år senare, vet jag att jag då var utbränd. Att jag sedan väntade typ 3 år innan jag bad om hjälp och fick antidepressiva är en annan femma ... men NU känns det som om att jag är tillbaka till den jag en gång var.

... så det kan mycket väl vara att det har blivit för mycket alldeles för länge, vilket resulterat i utmattningsdepression. :(

Fy faaan ... alltför många som hamnar där nu för tiden ... var är samhället på väg???

Jag "vaknade" när jag började äta antidepressiva. Först då fick jag överskott att begripa hur illa det hade varit. Nu i efterhand förstår jag inte varför jag väntade så länge ... jag är ju någorlunda tillbaka till den jag var innan nu, så här 6 år senare, men jag är extremt stresskänslig och drar igång på alla cylindrar så snart det blir lite för mycket omkring mig. Har haft en paus från tabletterna pga graviditet, men nu ska jag sluta amma och börja äta dem igen för att få jobba med att få ännu mer överskott. Nu pratar jag med en kurator också.

Det är svårt att säga hur du ska gå till väga för att nå fram till din man ... man måste ju vilja och förstå det själv ... men det som gjorde att jag gick till läkaren och bad om antidepressiva var när en god vän till mig sa "det är inte meningen att man ska vara ledsen/trött/arg största delen av tiden och ibland glad - utan tvärtom; man ska vara nöjd mest hela tiden med korta inslag av ledsamhet/håglöshet/ilska eller vad det nu måtte vara". Det kanske kan hjälpa din man att öppna ögonen om det är så det ligger till?

Jag känner även igen det där med att han tycker att du trycker ner honom. Han klagar en del på att han tycker att jag bestämmer hela tiden bara för att jag tex sagt att jag vill ha bilen imorgon för att jag ska åka till frissan och handla mat. (Obs han brukar cykla till jobbet men bara för att jag sa att jag ville ha bilen imorgon så kunde han absolut inte cykla just imorgon)

Det finns två stora problem.

Det ena är att han inte vill prata med dig om vad som är problemet.
Det andra är då själva problemet/problemen

Om vi börjar med punkt två.

Troligtvis är det inte dig som är hans problem, det är något annat men det går ut över dig, det brukar vara så. Att han inte vill prata om det kan bero på att han känner att han inte kan göra något åt det, Och det är en alldeles utmärkt grogrund för en begynnande depression.

Du nämner att det är mycket att göra med huset. Där kan jag känna igen mig. Trots ett heltidsjobb, som även jag var trött på, så ska man altså jobba när man kommer hem. I mitt fall fanns det mycket att göra i vart enda rum i hela huset, även i garaget. Så det spelade ingen roll vilket rum man befann sig i, det gick inte att koppla av, man såg bara allt det som behövdes göras färdigt. I ert fall, vad är det som behöver göras och hjälper du till med något? Jag tänker på om han känner sig ensam i detta projekt och vore tacksam för att ni tillsammans kunde jobba med huset. Ett sätt att bli klar någon gång samt ett sätt att vara tillsammans.

Min make är mjölkproducent med nu 10 anställda och för två år sedan knäcktes han fullständigt dels pga ett stort stallbygge men också pga att han skulle sköta ca 250 djur själv 7 dagar i veckan, han gick då upp vid 04:00 och kom sällan in från stallen förrän 23:00. Trots att jag flertalet gånger påpekade att detta inte skulle sluta på ett bra sätt vägrade han ta in hjälp utifrån, en kväll hittade jag honom liggandes i en stallgång, han grät hejdlöst och bara skakade. Jag som jobbar som sjuksköterska på natten konstaterade att nu fick jag ta över (hade en ledighet på tre veckor) och dessutom försöka hitta några som kunde hjälpa till. Han lyssnade heller inte på mig när jag sa att han skulle söka hjälp, inte förrän det gick så långt som till andningsproblem och bröstsmärtor pga ångest i mars 2010 (en månad innan vår son föddes) och en läkare på jourcentralen skrev akutremiss till kurator så kom kan dit och kunde konstatera att det var så skönt att bara få vräka av sig till någon utomstående.

När han blir trött och irriterad brukar jag låta honom vara, jag ordinerar oftast en timmes vila på kvällen medan jag lagar mat och ger vår son mat. Detta brukar uppskattas och därefter kan vi prata igenom hur dagen har varit. Han ser framemot var gång han ska till kuratorn, vilket är varannan vecka, detta ger honom ny energi och får honom på bättre humör. Han tyckte att det var jobbigt för någon månad sedan, jag ritade då upp två bägare en med mitt namn och en med hans namn, dessa bägare fick han fylla på med allt så som han tyckte att allt var fördelat oss emellan.  Jag gjorde två egna bägare så att vi kunde jämföra hur vi upplevde det, han insåg rätt fort att trots att jag sköter allt med hus, barn och trädgård så tar jag även en del av hans arbete såsom att jag är schema- och personalansvarig, jag håller i personalmöten samt att jag har min hästuppfödning på hobbynivå. Trots detta så var min bägare halfull/halvtom och hans var överfull. Jag förklarade att han kunde minska på innehållet i bägaren genom att dela med sig av det som tynger honom till mig för ensam är inte stark och ryggsäcken blir bara hälften så tung att bära om man delar på bördan. Jag har det som tynger mig men eftersom det inte tynger maken på samma vis så orkar han bära en del av den för att lätta på min ryggsäck. För två månader sedan bestämde vi att vi skulle lämna vår son som nu är 6 månader hos mormor & morfar en helg i månaden för att åka bort och bo på hotell en natt och bara ägna oss åt varandra, detta har fungerat alldeles utmärkt och vi börjar få det riktigt bra tillsammans igen.

Fler problem som han kan ha:

Han är kanske trött på jobbet, han vill något annat. Du nämner även att han kommer hem sent. Jag förstår att han kan känna sig slutkörd när han kommer hem för då ska han fortsätta jobba med huset. Det blir även en psykisk trötthet, för ju mer tröttare han blir ju mindre orkar han vara fysisk aktiv. Det blir ett ekorrhjul som snurrar fortare och fortare.

Du ska börja plugga och han ska vara pappaledig. Hur är det med ekonomin? Det är ett klassiskt tema som kan sätta griller i huvudet. Tror du att han kan oroa sig för kostnaden för huset, tänker på att räntorna är på väg upp?

Hur ser han på det här med att han ska vara pappaledig, är det något som han ser fram emot?

Hur är det med sömnen, får han sova tillräckligt?

Du säger att han är less på allt och vill byta jobb. Vad betyder "less på allt"? är han även less på dig och barnet?

Jag tror att, kommer du på vad problem nummer två är, så löser sig kanske nummer ett också.

Eftersom ni inte kan prata med varandra utan att bråka, så kanske du ska skriva ett brev till honom som han kan få läsa i lugn och ro. Ofta vill man gärna få sagt det man vill säga till punkt utan att bli avbruten eller avsnäsad och då är ett brev ett utmärkt sätt att kommunicera. Se till att han får det när han är ensam och kan läsa det i lugn och ro.

Skriv hur du upplever din situation och du inte känner dig lycklig med detta. Skriv att du vill känna dig lycklig tillsammans med din man som ni gjorde förr i tiden. Skriv vad du tror kan vara problemet till att det är som det är i dag. Lista upp alla punkter som du tror kan vara orsaken, skriv också att du vill lösa detta tillsammans.

Vi tar fram "bägarna" och gör dem varannan månad, tittar sedan tillbaka på hur det såg ut från början och hur det såg ut för två månader sedan. Jag har nu fått en helt annan make som jobbar hyfsat humana tider, jag avlastar honom med nattjour vilket inte rör mig i ryggen och han kan få en hel natts sömn. Stämningen på gården är en helt annan nu och maken har börjat få tillbaka framtidstron och livsgnistan. Axel gör sitt till för att uppmuntra sin pappa, de ligger och leker på golvet om kvällarna vilket är helt underbart att se.