vill koma i kontakt med andra som känner sig lite "udda" i sociala sammanhang!

Jag har många gånger också känt mig utanför i sociala sammanhang. Kanske inte på samma sätt som du, men ändå tillräckligt för att göra mig orolig. Jag gick på en neurologisk utredning, men fick ingen diagnos. Jag tror inte att det för min del handlar om blyghet eller social fobi. Jag tycker om sällskap, det är bara att jag ofta framstår som konstig för många, att vi inte riktigt får någon kontakt. Jag är en nörd, antar jag. Trivs bäst med andra sådana, trivs bättre med killar än med tjejer, i allmänhet.

Jag har ibland haft problem med att läsa av andras känslor. Tror jag håller på att bli bättre på det. Me inte är jag bra på att trösta någon, eller småprata med andra i min ålder. Folk brukar beskriva mig som "udda", men utan att riktigt kunna sätta fingret på det. Kanske skiljer sig mitt beteende från andras på något sätt. Bara en sån sak som att när jag var liten, så tyckte jag att folk som visade mycket tänder när de log var läskiga. Eller att jag inte bryr mig så mycket om ögonkontakt.

Det här har blivit bättre när jag blivit äldre. Jag är fortfarande ung, och om det här fortsätter kommer jag ju vara riktigt "socialt kompetent" när jag blir gammal. ;) Men fortfarande kan jag tycka det är obehagligt att prata i telefon, eller frysa till när jag ska fråga om hjälp i affären, bara för att jag måste få tid på mig att formulera mig.

Hej. Läser och ser mycket av mig själv i ditt brev. Jag började tro att jag var konstig, men det är jag inte! Jag är jag. Jag kallas av mina närmaste vänner för "Betraktaren" . Vilket är ett fint ord för mig. Jag har jobb, familj få men nära vänner. Har lite svårt med arbetskambrater, därför att jag inte är intresserad av snuskprat, dricka alkohol, fester, skvaller etc etc. Men de har med tiden börjat förstå att jag är jag. Jag älskar att vara hemma, pyssla, läsa och åter läsa! Äta god mat, dricka mjölk , smaska något gott framför tv. Jag gillar att gå, både i skog och stad, titta. Jag är mycket pratig med mina vänner, älskar att diskutera olika ämnen. Gillar vetenskap, historia, kultur, djur, människor olika beteende, konflikt lösningar. Tycker om att tapetsera, måla, göra om, renovera, hjälpa andra. Ja allt möjligt!! En allt i allo!! Men att mingla, klä upp mig, nej det är inte min stil. Fast jag gör de ibland. Jag vill ju inte göra andra ledsna och inte komma  på inbjudningar. Jag känner ingen tillfredställelse alls, av att supa, snacka om sex (så de blir grovt och fult), skvallra om andra kvinnor/män, otrohet, visa sig stöddig, visa sig bäst. Inte förösker jag charma folk, köra med falk vittnesbörd, eller ge en falsk bild av mig. Du är inte udda. DU är helt normal! Du är du! Kram på dig!

Åh, nån som är som jag :) Jag trivs inte heller så bra med fester/krogen, det känns som det blir för rörigt, högljutt, för mycket intryck. Inte min typ av miljö. Jag är inte heller den som slänger mig mitt in i ett stort sällskap, tycker också bäst om att betrakta och få vara med vid sidan av. 
Jag trivs bäst hemma med familjen eller en nära vän, läsa, se på film, gå på promenader. Är en riktig djur och naturnörd som drömmer om att få bo på landet, en bokmal som gillar att diskutera det mesta. 

hej,
jag känner igen mig i det du berättar. Jag brukar själv kalla att jag har social fobi men antar att det är lite överdrivet. Mitt problem är att jag inte trivs bra i grupper. Jag är ganska mjuk och snäll och gillar inte att göra mig hörd på det sättet som många andrra gör. Gillar inte alls att "tävla" om uppmärksamhet i grupp. Jag trivs bättre och vågar prata med nära vänner eller också med nya människor men då en eller 2 personer i taget.

Ibland känns det verkligen som man är knäpp...vad är det som gör att jag inte vågar..känns ibland jobbigt och pinsamt...känner mig pinsam när jag inte har nåt att säga och bara står där typ haha ...

Här är en till som är precis lika.

Men jag har sista åren lärt mig att släppa en hel del på mitt betraktande.

Nu för tiden säger en del arbetskamrater att det är X's superfriday då jag av uppsluppen lycka skrattar fritt av lycka vid fredag lunch. Jag har verkligen slappnat av och är inte längre målstyrd betraktare även om den delen alltid är aktiverad.

Men jag satsar helt och fullt på att vara mig själv , Den betraktande, reflekterande och glada. Å så åker jag hem (från storstan ut på landet) o lagar god mat, lyssnar på musik, läser en bok eller ser nån spännande film med mitt barn

/superfriday

Oj vad jag känner igen mig! Allt du skriver stämmer in på mig. Jag har alltid varit så, men inte riktigt accepterat det förrän nu när jag snart fyller 30. Har alltid känt stor press att vara som "alla andra" men aldrig riktigt lyckats. Jag har få men nära vänner, har inget behov av att umgås ofta med dem även om jag bryr mig mycket om dem. Jag har ett gammalt kompisgäng som hänger med sen länge tillbaka, och även om de inte är som jag så accepterar de mig för den jag är. Lär inte känna nya personer så lätt, men de jag lärt känna på senare år är sådana som är mer lika mig själv och som heller inte har behov av att höras av eller ses ofta.

Min sambo är min totala motsats och är social, vill gärna umgås ofta med sina vänner. Vilket passar utmärkt för jag är gärna hemma alldeles själv flera kvällar i veckan, det är något jag trivs med. Har ett stort behov av ensamtid. Folk uppfattar mig oftast som tystlåten och blyg, och det har alltid känts konstigt för jag identifierar mig inte alls med den där tysta och blyga tjejen utan jag är tvärtom mycket pratsam med nära vänner och familj och står gärna i centrum då. Men inte alltid! Jag ahr inget behov av att småprata med främlingar för artighets skull eller liknande, det ger mig helt enkelt ingenting. Och det är okej

Men, alltså, jag förstår inte varför någon av er tycker att ni är så "udda"? tycker ni verkar lika "normala" som någon annan. Bara för att man nu inte gillar att mingla runt bland en massa människor, betyder det ju inte att man är en kuf... Alla människor ÄR olika, och jag kan snarare uppskatta människor som INTE är "bredbands sociala" och glättiga, utan verkligen VÅGAR stå för sig själva. Den dom är, det dom tycker om. Sina intressen. Det är ju snarare så  man LÄR sig något om någon, än att prata strunt med människor som man ändå inte varken vill eller kommer att träffa igen...

Det där med att "mingla runt"; och att det ska vara synonymt med en social kompetens, är ju rent nonsens. Vad det handlar om är ju att kunna forma kontakt eller band med andra människor, och det både KAN och GÖR ni ju. Sen att inte alla kan ha samma tycke, smak, eller intressen. Tänk vad livet skulle vara tråkigt om alla vore lika =)

Jag tycker inte att ni ska nedvärdera er själva, ni duger PRECIS lika bra som alla andra. PRECIS som ni är, och precis som ni vill vara!!

Jag känner igen mig lite, jag får ofta panik i sociala sammanhang med okända, har inga alls problem att umgås med nära vänner och bekanta även i lite större sammanhang men när jag är i sammanhang där jag inte känner folk går det inte. Jag vill gärna lära känna nya människor och få fler vänner men det känns som en omöjlighet när jag får panikliknande känslor när jag tvingas umgås och prata med folk jag inte känner.

Skillnaden mot dig är väl att jag tycker att det känns lättare när jag druckit alkohol, får lättare att vara social och prata med folk om jag fått i mig några öl annars blir det totalstopp. Jag går på universitetet men har på grund av de här problemet inga vänner i klassen eller knappt ens någon jag pratar med.
Konstigt nog kan jag lätt "gå i gång" och ta plats och uppmärksamhet i vissa situationer, men jag skäms offta efteråt och känner att jag gjort fel eller tagit för mycket plats, sagt fel saker etc.

För min del beror det nog mycket på mobbning i grundskolan vilket orsakat ett mycket lågt självförtroende och osäkerhet.  Ibland undrar jag om folk är medvetna hur mycket de påverkat andras liv genom hur de behandlade andra barn när de var yngre.

Vad skönt det är att höra att det är fler som är som jag
Jag tycker ju egentligen inte att jag är så konstig... men i mitt och min mans gemensamma umgänge känner jag mig verkligen udda. Jag tror faktiskt att de flesta tycker jag är lite konstig, som drar mig undan lite, inte tycker det är kul att släppa loss på en fest. Jag har märkt det genom att de undviker mig litegrann, vilket egentligen passar mig ganska bra... det värsta jag vet är när folk frågar "varför har du inte roligt? Varför dansar du inte? Varför dricker du inte? Varför står du bara här och har tråkigt?"
Till slut tröttnar jag. Varför utsätter jag mig för såna sammanhang? Jo, för att inte verka otacksam inför den som bjudit mig. För att vara så trevlig jag kan. Och ändå blir det ofta så fel.
Det är synd att jag inte har fler som Er i min närhet! Jag saknar någon som förstår hur jag känner mig, som jag kunde få berätta för hur det känns ibland. Jag har vänner som jag tycker om och som jag gärna träffar, men ingen som är likadan som jag :)
Visst är det så att människor är olika, och att jag inte är mindre värd än någon annan. Men det HAR betydelse hur utåtriktad man är, i många sammanhang, tycker jag. På fester, bröllop, föräldramöten, föräldrafester, personalfester, utbildningar, kurser, osv osv. Många situationer där man får en känsla av att man är udda, att man skulle vilja backa ett steg och stå "ifred" och bara betrakta. Där det "krävs" att man småpratar om ingenting, går runt och ser ut som man har trevligt. Gör man inte det, tycker jag att man ganska snart kan få blickar, kommentarer, en känsla av att bli lite "utfryst". "Varför säger hon inget? Varför verkar hon så otrevlig? Duger det inte att prata med oss? Vad är det för fel på henne, egentligen?"
JAG har iallafall lite svårt att bara strunta i att folk säger så om mig. Jag menar ju inget illa! Jag pratar gärna med människor, men jag vill att samtalet ska ha en mening, att det ska handla om något. Jag vill andra människor väl, även om jag inte alltid har något att säga dem när vi inte känner varandra!!!!
Jag har liksom någon annan skrivit i tråden också blivit illa behandlad under min skoltid. Någon som utåt sett verkade vara min "bästis" fick mig att känna mig oduglig, meningslös, ful, tjock och konstig i takt med att hon själv blev alltmer populär. Ingen vuxen såg eller märkte detta, under sju års tid.
Det är så svårt att bortse från att man blivit behandlad så under sin barndom och ungdom, man är så lättpåverkad då, och det hänger gärna med i resten av livet... Men egentligen vet jag ju att hon inte kan göra något mot mig idag, att jag inte behöver tillåta någon annan att behandla mig så.

Asperger kanske?

Hej allihop

Känner igen så mycket av detta ni skriver jag får totalt stopp om man kommer bland sn större folksamling och ska mingla runt vad pratar man om varför är detta så svårt som anonym M skriver så är det ju lättare när man druckit alkohol men det är ju ingen lösning i alla sammanhang.

Anonym (jag med) du skriver om utbildning, jag själv gick en 2-årig högskole utbildning och det var så nära att jag hoppade av vid ett flertal tillfällen men jag kämpade på och vissa gånger sjukanmälde jag mig. Nu i efterhand kan jag  nästan ångra att jag gick klart för nu känns det så sorgligt att jag inte lärde känna en enda person under dessa två år efterson jag drog mig undan från alla aktiviteter som innebar socialt umgänge.

Oj detta blev en massa babbel vill skriva så mycket.....

Vart kan man träffa någon som kan hjälpa en med detta det har gått så långt nu jag är 35+ och har barn,varför har jag inte tagit tag i detta tidigare????

Här är en till, eller jag gillar ju fester och alkohol men blir det för rörigt som tex på krogen så blir jag lite udda. Går för mig själv, toa, tar en öl, ut och röka. Orkar inte prata med folk, är för stimmigt, kan sitta och bara titta på folk. Jag får för mkt intryck, blir mättad på det.
Jag skäms inte för hur jag beter mig utan räknar med att alla accepterar mig ändå, jag är den som bara försvinner ibland, ofta så går mina vänner och letar efter mig,,, eller min stackars sambo då.
Och det där med att prata om ytliga saker intresserar inte mig, jag blir lätt ganska uttråkad och disträ då. Visst prata skvaller och lite snusk är kul men att bara stå och kallprata är döden, vissa personer tråkar ut mig och jag antar att jag visar det men det är inte för att vara elak.

Här är en till som känner sig lite udda med det sociala och som därför mest sitter hemma själv med familjen jämt och ständigt. Någon i Västmanlandregionen som känner för att vara udda tillsammans?

Jag kan ju beskriva lite kring hur det är för mig:

Jag drar mig för att träffa folk och min man tycker att det är jättetråkigt att vi knappt har något socialt umgänge pga. mig (jag önskar att han kunde vara social med vänner utan mig men det vill han inte riktigt).

Jag tycker att det känns jobbigt att träffa andra därför att det känns som att jag måste anstränga mig så mycket, vara trevlig och "normal". När jag väl träffar folk så pratar jag dock mycket men jag oroar mig ofta för att andra betraktar mig som en skum person och jag har ofta lätt "ångest" efter att ha varit social med folk eftersom att jag får en känsla av att jag gjort bort mig.

Har läst massor med år på högskolan och alltid dragit mig undan där och som en följd stämplats som avvikande av resten av klassen som alla verkar vara så sociala med varandra Jag har alltid sett till att komma precis innan föreläsningen börjar för att slippa stå och känna mig obekväm med andra och så är jag alltid den första som skyndar sig därifrån på raster och när föreläsningen är slut.

Börjar bli lite tröttsamt detta, brukar försöka intala mig att jag inte har så stort behov av det sociala, men innerst inne så inser jag ju att livet skulle bli så mycket rikare med mer umgänge, och känner även att jag måste ta ansvar för mina barn så att de inte blir lika "socialt insnöade" som sin mamma

Vad skumt att inte hela min signatur kom med på förra inlägget (nr 15), det var jag som skrev det....

Jag tycker att du låter som en harmonisk och äkta person. Din nära vänner ska vara glada för en sådan eftertänksamhet som du bär på. Själv känne rjag att jag ofta är lite överallt och ingenstans utan att kunna knyta an till vänner. Jag är gärna festens medelpunkt och har ibland, i min jakt efter  kickar gjort sådant som jag har skämts över och ångrat.

Var glad över den personligheten som du har och accepetera att din person är mer av en betraktare.

Många kramar