Svartsjuka och ovisshet kring barn

Lever i ett stadigt och seriöst förhållande sedan två år tillbaka och varit sambos/förlovade i snart tre år. I början var allting helt underbart. Allt stämde perfekt mellan oss. Han var en gentleman, gullig och omtänksam med att hålla handen, kela framför teven eller i sängen, kyssa och intim då vi träffades. Vi bodde på olika orter i drygt ett halvår innan jag flyttade in hos honom. 

Svartsjuka från min sida har varit ett kontinuerligt problem sedan början och trots att jag fortfarande ogillar hans kontakt med sitt ex försöker jag ändå att vara okej med det så gott det går och fortsätta bearbeta med det hela. Men varje gång jag får veta att han har haft kontakt med sitt ex, trots att det är ytligt och ändå händer sällan, eller med någon annan tjej, har jag svårt att kontrollera svartsjukan.

Hur ska jag kunna jobba vidare med min svartsjuka utan att den ställer till med problem som till slut förstörde hans första förhållande? 

Min självkänsla har varit dålig sedan barndomen och upplever fortfarande stora komplex om min kropp, framförallt bysten (för små) och höften (för platt). Jag är livrädd för att han en dag inser att han längre inte vill ha med mig att göra och hitta någon annan som är lättare att leva med. Nyligen erkände han även att hans svartsjuka var den största anledningen till varför det tog slut med förra, och sedan dess har han därför ändrat inställning till det mesta. Jag skulle kunna ha sex med någon annan utan att det stör honom, så länge som han är medveten om det. Något i den stilen var det i alla fall.

Min rädsla att bli övergiven eller bedragen har förstärks en aning efter en bekännelse om hans ute kväll med kusinen för två veckor sen. De dränkte sina sorger över en förlust på hemmaplan i elitserien med favoritlaget på krogen. Vid något tillfälle under kvällen kom en tjej fram till honom och flirtade. Han förklarade att han är upptagen och inte intresserad, men veckan efter, då vi verkligen pratade ut med varandra, sa att hade han varit på humör kanske det hade slutat annorlunda.

Sex och känslor är två olika saker för honom, men inte för mig, därför skulle jag aldrig, innerst inne, kunna vara otrogen mot honom, även om jag ibland verkligen vill. Hans sexlust har minskat rejält det senaste året och vill sällan längre, vilket gör mig ledsen och besviken eftersom den biten är viktig för mig i vårt förhållande för att må bra och älskad. Orsaken bakom det är olika, men allra mest p.g.a. hans obekväma arbetstider och faktum att han hellre vill ha dagtid än nattkörning. Trots det söker han inte annat arbete inom transport och lager då både han och jag är medvetna om att det bara finns en tjänst på dagtid.

Han har varit i denna onda cirkel förut, med sitt ex. Jag gillar inte hans jobb alls p.g.a. tiderna och att vi spenderar alldeles för lite tid med varandra eller att aldrig kunna mysa framför teven på kvällen eller gå till sängs tillsammans. Men jag försöker göra det bästa av situationen ändå och få honom intresserad av kel och intimt, vilket oftast aldrig fungerar. Det gör mig fruktansvärt irriterad och ledsen. Hur kan jag väcka hans lust och förstärka den bättre och att det sker på mitt initiativ oftare än tvärtom?

Något annat som tär på mig är min barnlängtan. Från början var det han som ville ha barn, helst innan fyllda tjugofem (vi är födda 83 och 85) medan jag aldrig hade tanken på att bilda familj alls. Sedan ändrade jag mig helt och har längtat efter en liten bebis i två år och vill gärna ha en före jag fyller trettio.

På sistone har han dock börjat vela och bli osäker på om han verkligen vill ha barn eller inte. Vi påbörjade en utredning i slutet av förra månaden efter att ha försökt bli gravida i ett år och då det var inga invändningar från hans sida. Ändå säger han att jag inte behöver börja med p-piller igen ifall det förstör längre fram, att det sker när det vill ta sig och helst av allt vill slippa bebistjatet.

Anledningen till varför han plötsligt är osäkerhet kring barn är resmål utomlands. Ett barn gör det svårare enligt honom, och han vill inte vänta ca fem-sex år innan vi som familj kan åka bort på semester utomlands. Själv anser jag att hans argument är rent av larvig och bara en slags ursäkt till varför han egentligen inte säger det verkliga skälet bakom hans tankar kring ämnet. Hans gester säger en sak, hans ord något annat, men han kan inte bestämt säga att självklart kommer vi ha barn längre fram, eller stänga dörren helt om möjligheten.

Trots det förstår han min längtan och tror att det är det som hindrar min kropp att låta en graviditet ske. Jag nästan vet att det inte är alls så, utan p.g.a. oregelbunden mens och ägglossning.

Hur ska vi kunna gå vidare när vi har olika mål i livet för stunden? I ena stunden vill jag lämna tillbaka ringen, göra slut och försöka hitta någon annan, men samtidigt älskar jag honom mer än allt och kan inte tänka mig ett liv utan honom. Är det själviskt av honom att neka mig ett barn för utlandsresor inom en mer snar framtid, eller är det mer egoistiskt tänkande av mig att bilda familj "innan det är för sent" än att respektera hans önskemål?