Vad var det som fick er att lämna?

Jag levde i en kass relation i 7 år med min första sambo, Droppen som fick bägaren att rinna över var när han hällde en liter yoggi över mitt huvud när han var arg på mig. Då kände jag " Nej, det här är inte det liv jag vill leva " . Jag kände att jag var värd bättre än så. Vi fick två barn i hop. Jag ville att de skulle få en gladare mamma och så blev det. Har aldrig ångrat mig. I dag har vi våra barn varannan vecka. Vi kan samarbeta skapligt numera jag och mitt ex. Han har nu två barn till med en ny kvinna. Så det var helt rätt för oss båda, separationen.

Befinner mig återigen i en kass relation. Har nu levt 6 år med annan karl. Vi fick två barn i hop med. Han är inte alls som han var i början. Han är usel på att ta ansvar. Jag är hans hushållerska med. Jag gör allt hemma. Det som fick bägaren att rinna över denna gång var att sambon sparkade hål i mina barn från tidigare förhållandes dörr. Han var arg på dem. Jag tyckte det var omoget och valde då att gå. Dock har vi ännu inte fått bostad till honom ännu.

Det är dags att packa väskan när förhållandet tär på ens krafter, det är som ett svart hål, suger i sig den lilla energi man har. Det är skönt att åka till jobbet, tråkigt att åka hem. Man känner på sig att partnern gör sig fin för någon annan men ser ut som en trashas hemma. Glädjen är borta, passionen är borta, lusten är borta. Man bryr sig inte, det bara rullar på...

Nu ett år efter skillmässan mår jag förbaskat bra, känner mig glad, lycklig, fri och mer aktiv. Energin har kommit tillbaka. Första halvåret var ett helvete men det var det värt. Nu känner jag mig levande igen...

Inga fler som vill dela med sig?

Jag känner mig nära att lämna nu, men vi väntar vårt andra barn tillsammans så jag ger allt till våren.
Då har det gått ett år av oro kring ekonomi, en karl som visserligen ställer upp hemma på mig och barnet, men i övrigt kan vi inte kommunicera.
Han mår inte bra, så mycket har jag förstått, men han drar på att ringa läkare, han har haft en lång period utan intyg och då satt jag med hjärtat i halsgropen och fixade räkningar, månad ut och månad in.
Nu har det kommit begäran från Fk om fler uppgifter från honom, annars nollas sgi:n för glappet han har på tre månader utan intyg... en vecka bara kvar tills pappren ska ha kommit in.
Jag har varit sjukskriven så pass många ggr så jag måste ha förstadagsintyg till arbetet och har så haft senaste veckan då jag legat i maginfluensa... känner mig sönderstressad för att vi aldrig löser något tillsammans....
Som sagt jag förstår att han mår dåligt, men han duckar problemen och får oss båda att må dåligt.

Till våren har det varit så här intensivt bråkigt, oroligt, irriterande och en massa gråtande mellan oss.
Det jag inte såg förr var att vi var på väg ner sen en lång tid tillbaka... men är man blind och köper allt med en axelryckning och tror att saker löser sig förr eller senare, så är det väntat antar jag att det tar stopp.

Jag tvivlar inte på att han älskar mig och jag älskar honom, men jag fixar inte att hålla ihop vardagen med en som knappt pratar med mig. Jag mår bra när jag är på jobbet, men känner ändå press från jobbet att rycka upp mig, för de kan ju inte bli drabbade hur länge som helst, bara för att mina privata problem inte löser sig.

Lite så... jag är på bristningsgränsen och får sätta för mycket av mig själv åt sidan till "fördel" för oron som aldrig försvinner... får knappt tid till att bara rå om MIG och bara mig. Tänkte ta körkort men bufferten rök i våras och den försöker jag jobba tillbaka mer... men det går så där då jag redan är halvt trasig och trött.

Till våren har det gått ett år skulle det stå... ett år av oro och ett år sen jag fick reda på att han ljög om sin sjukskrivning. Nu har jag krävt att vi visar upp månad från månad hur mycket pengar vi fått in och sätter oss ner med räkningarna tillsammans. Inget "Jag betalar sen" för då kommer påminnelserna...

Hade jag levt med din man hade jag dragit för länge sen....

ts, det behöver inte vara fel på dig men du gör kanske fel val av partner.

Ibland söker man kanske en fadersgestalt som partner och det kan bli fel med tiden.

Jag insåg för några veckor sedan att jag gillar ju starka kvinnor, självsäkra och framåt. Varför gör jag det tänkte jag? Sedan kom jag på att det beror nog på att jag är så himla mesig och inte speciellt framåt. Och därför lutar jag mig mot en stark kvinna som kan leda och guida mig. Visst låter det härligt manligt!

I dag när jag känner mig mycket starkare så känner jag att min nästa kvinna ska vara svag och lite vilsen. Jag som man ska leda och visa var skåpet ska stå.

Nej, jag bara skojar...Jag skiter väl i var skåpet ska stå...

Idag ska jag ta det stora steget och berätta för honom att jag lämnar honom och tar med mig barnen till en annan stad och bor hos en släkting tills jag hittat bostad.. Står inte ut en dag till... Funderar bara på hur det ska sluta allt detta då jag är gravid och inte kan jobba hur jag ska kunna försörja oss.. men jag antar att ett problem som jag får ta tag i seanre..