Han kan ta ledigt, beroende för vems skull han gör det.....

Kan förstå din irritation, men samtidigt förstå att din gubbe vill vara med sina andra barn också.

Förstår din frustrasion över din mans tänkande.
Du ska INTE behöva åsidosätta din tid med dina barn,lika lite som han.
Kan ju tycka att han bore ta sej en funderare ordentligt för verkar som han väljer vissa av barnen framför dina/era gemensamma.

jag skulle bli knäpp.

min man särbehandlar inte nån av barnen.vi har 3 barn,varav tösen är från ett av mina tidigare förhållanden,o ha e hemma för vård av barn,följer me på föräldramöte,lucia osv.

aldrig ens en tanke på att särbehandla henne.

däremot fgör svärföräldrarna tyvärr de vilket är ständigt bråk om.

jag hoppas din kille ändrar attikyd o resonemang.

visst ska han få träffa sina egna barn,de e ju en självklarhet.
men oxå finnas där när du har nått med dina barn sen innan o era gemensamma.

skulle aldrig klara ha de så.

Nej, självklart ska inte hans tidigare barn gå före!!
Tycker det är asfel att prioritera någon före någon annan i en familj. Alla ska vara lika värda!!
Detta gäller även styvbarnen, man kan inte basera uppfostran på att det ska vara synd om barnen och att de därför ska särbehandlas. Det mår ingen bra av.

Jag kan förstå att man vill träffa sina barn, men då borde väl det gälla alla? Kan inte säga att han visar något större engagemang för de barnen han bor med. Han varken hämtar eller lämnar på dagis, borstar aldrig tänderna eller nattar dem (om det är såna grejer som man kan tro att man skall kompensera de tidigare barnen för att de "missar" när de bor hos sin mamma).

Jag mer eller mindre tvingade honom att vara pappaledig med vår gemensamma och då fick han ju mitt barn "på köpet" någon timme om dagen innan jag kom hem från jobbet. Han gjorde ingenting med barnen. De fick följa med på hans ärenden till Systembolaget, leka själva medan han fikade med sina kompisar. Han gjorde inte ett endaste besök på Öppna förskolan eller någon annan aktivitet för bara barnens skull. Han var pappaledig nu i somras och inte en endaste gång åkte han med mitt barn sedan tidigare och vårt gemensamma barn till stranden. Men så kom hans barn sedan tidigare och då åkte han helt plötsligt skyttetrafik till badstranden, 3 ggr på en helg, kvällsdopp och allt vad det var. Kul för dem, men jag bli bara förbannad när han bara engegerar sig för sina barn sedan tidigare. De andra då?? Mitt barn tycker det är tråkigt hemma, men han får ju ändå åka till sin pappa varannan helg. Tänk då vår gemensamma?! Varannan helg måste vara döden tråkigt för henne, då hennes pappa tycker vi är "barnlediga" och passar på att göra tråkiga saker som måste göras så han har tid att göra roliga saker när hans barn kommer.

Usch och fy vilken inställning han har. Jag hade nog faktiskt känt att ensamstående hade varit ett bättre alternativ för mig om jag var du. Då vet du ju vad du har s.a.s. och behöver inte slava för någon som aldrig ger något tillbaka.
Vad är det han har den snubben som är så attraktivt i dina ögon?
I mina verkar han vara precis en sån mansgris jag aldrig skulle stå ut att leva med (ursäkta om jag missförstått men jag utgår ifrån det du skriver här...).

Hur mycket umgås han med sina barn när det är varannanhelg? Han känner väl att han träffar ert gemensamma barn varje dag och sina sen tidigare allt för sällan. Jag tror han taren veckas ledigt för barnens skull, inte för din skull. Gå från jobbet tidigare skulle ju vara för din skull. Var glad att han faktiskt prioriterar sina barn. Hur länge till dröjer det tills han får fast. Jag hade nog sparat mitt ilske-krut tills då. Ställer han upp då, bra! om inte, DÅ jävlar. Mitt råd är vänta.

Har funderat från och till och övervägt att bli ensamstående så får han gör vad han vill. Det kanske låter barnsligt men det är inget kul kan jag lova att ständigt bli bortvald eller komma i sista hand, att aldrig jag eller vår familj kan vara viktig. Mina föräldrar förstår mina känslor men avråder mig till att vänta tills vårt andra barn är fött. Men jag håller på att bli galen. Han har ständigt valt bort mig och mitt barn och vårt barn för att prioritera hans barn sedan tidigare förhållande. Jag tycker som sagt inte han har så mycket att kompensera sina barn sedan tidgare för om man tittar på hur mycket han ger till den familjen som han faktiskt bor och lever tillsammans med.

Jag har två exempel:
Vår gemensamma dotter föddes en fredag, den helgen som min man skulle ha sina barn. Eftersom hans barn sedan tidgare kommer först fick jag ligga mer eller mindre ensam på BB tills hans barn åkt hem till sin mamma igen. Mitt barn fick vara hos sin pappa när jag var nyförlöst. Han valde med andra ord sina barn före mig och vårt gemensamma barn, en tid där jag verkligen tycker att jag borde fått vara nr 1.

Vi pratade om att åka utomlands och hälsa på mina föräldrar som bor där. Han ville inte åka med utan vara med sina barn sedan tidgare förhållande. Jag fick åka själv med vårt gemensamma. Sedan visade det sig att hans barn sov hos hans mamma den helgen och han var hemma med sitt ex barn som haft honom som styvpappa. Snacka om att känna sig BORTVALD. Han är hellre med sitt ex barn än med vårt gemensamma....

Klart jag förstår att man vill träffa sina barn. Men hur skulle det se ut om jag "valde bort" vår gemensamma dotter för att kompensera mitt barn sedan tidigare som jag har mindre tid med. Man vill väl behandla barnen lika. Men hans barn sedan tidigare kommer alltid som nr oavsett! Och det vet de om, för de beter sig och förväntar sig att vara nr 1 framför de andra barnen också.

Man gör inte skillnad på folk och folk!
(barn är också folk!)
Vill han ta ledigt för att vara med sin familj på jul så är det ju HELA familjen som han ska umgås med, och inte delar av den, eller hur?
Jag förstår inte alls hur han tänker. 

Jag tyckte att han verkade vara en bra pappa som alltid ställde upp på sina barn, när vi träffades. Hade hoppats på att han skulle göra det lika bra för våra framtida barn, men så blev det tyvärr inte. Och visst skall man ställa upp på barnen och de skall oftast gå först, men inte alltid! När jag ligger på BB och föder vårt barn, då skall faktiskt jag gå först, speciellt när de har en till förälder som kan ta hand om dem. Tänk hur sjukt de hade vart om jag inte lämnat mitt barn till sin pappa när min sambo hamnade på sjukhus svårt skadad. Skall jag då säga, sorry! att vara med mitt barn sedan tidigare förhållande går före dig....?Eh....

Vissa tycks anse att bonusbarn går före allt. Varför skall man göra skillnad på dem? Min mans föräldrar och mina föräldrar är gifta än idag. De åkte ibland på resor utan barnen för att få tid för parrelationen. Min sambos ex reste med sin nya kille i somras, utan barnen. Då hade vi dem extra. De hade det jättebra hos oss och blev inte alls ledsna eller ens ifrågasatte varför de vuxna åkte iväg en gång utan dem. Men när vi åkte utan barn fick vi höra hur orättvisa och värdelösa vi var, från mamman. Därefter ringde barnen och tyckte vi var orättvisa och tyckte vi var dumma som inte tog med dem. Tror många ggr det är de vuxna som sår känslor hos barnen och inte barnen själva. Så löjligt och verkligen inte för barnens bästa!!

Mitt barn sedan tidigare har simskola där en förälder måste vara med i bassängen, en gång i veckan. Då kan inte jag ha vår lilla gemensamma under just den tiden. Jag hade hoppats att min man kunde ta hand om henne då. Det är ju inte bara för min skull. Det är ju för hennes skull också, för vem skall ta hand om henne när jag inte kan? Jag har som sagt hand om vår gemensamma 24-7 och eftersom min man inte vill/kan någon gång så får jag varje vecka ordna med diverse barnvakter. Men hans barn sedan tidigare vill han vara med så mycket som möjligt och ordnar alltid så att han kan ställa upp. Nä, i mina ögon är han en rätt värdelös pappa för vårt gemensamma barn.

Men jag har haft mina funderingar. Om jag lämnar honom, så kanske han även tar hand om vår dotter, så som han tar hand om sina tidigare barn.  Det kanske blir bättre för alla...? Han kanske inte kan leva i en familj och uppskatta de han har runt sig utan endast först efter en separation.......

Jag tycker nog att du ska ta en ordentlig fundering över hur du vill leva,o hur du vill dina barn ska ha de i sin uppväxt.
de man läser så hade jag inte stannat (MEN de är jag)
Tycker inte man särbehandlar barnen,vare sej dom e sen innan lr gemensamma.
Lever man ihop så måste man få familjen att fungera oxå.
Dina föräldrar bad dej vänta tills bebisen är född...Får jag fråga hur dom resonerar o tänker angående de?
När man läser dina inlägg så känns de ändå som du orkar inte mer nu,att även om du älskar honom så vill du inte leva så här.
Varför vänta till barnet är fött?
Menar ABSOLUT INGET illa,hoppas du inte  tar de så.
Men om man inte känner att man orkar leva i en sån situation mer o du som sagt har många exempel på där han borde funnits vid din sida lr hjälpt dej med barnen.spelar ju ingen roll vilket barn de är.

jag hoppas ni kan lösa de,lr att om du lämnar honom att allt blir bättre för din skull.
ett sånt val är stort o ta.
Låt ingen annan säga vad som är rätt o fel för dej.

de är jättebra att han vill vara med sina barn,men då ska de gälla alla barnen oxå.

kram Csalad

Håller med!

Din gubbe verkar extemt knepig!? Hur kan han prioritera som han gör? Har du frågat ut honom rakt ut om allt det som du skriver här?...verkar onekerligen som du skulle få det bättre som ensamstående...han bryr sig ju inte om ert gemensamma ens...stackars barn!

Mina föräldrar tyckte först jag skulle vänta tills bebisen var född för det kan nog vara tufft att vara ensam gravid och tiden efter förlossningen hemma samtidigt som man ensam skall ta hand om mina andra barn på 5 och 1,5 år. Men samtidigt vill de inte att jag skall känna att det var så här mitt liv blev och så måste det vara resten av livet. De har sagt att dörren står öppen om jag vill flytta hem till dem. Är ju en utsatt sist man sitter i. Hur skall man ha råd att bo kvar och försörja sig själv och sina barn när man är föräldraledig och ensam....

Samtidigt blir man ju galen och blir deppig av att leva så här. Vet inte nåt längre....mer än att jag vantrivs. Min sambo kvittrar som en fågel när hans barn kommer vilket irriterar mig då han inte ger oss andra något engagemang. 

Har svårt att se att det blir bättre, snarare värre. Börjar mer och mer fundera på hur livet kan bli utan min sambo. Han är en mansgris och svår att leva med. Givetvis visade han inte alla sina dåliga sidor från början, då hade ingen stannat. Sedan har vissa sidor förstärkts, tyvärr. Vi var ihop när vi var unga så jag tror nog att jag vilseledde mina känslor och blev kär som då, bara det att han visade sig inte vara den person som jag trodde.

Det där lät inte bra alls.

Kan det vara något att göra med att din man tycker mer om stora barn än små? Alltså, kan det vara med åldern att göra?  Det är många män som inte kan hantera bebisar för de känner sig utanför och osäkra. Men om barnen är större så vet de bättre...liksom tar dem som sina polare istället.

Om han prioriterar sina barn sedan innan så tydligt - vilket normala människor INTE skulle göra.
så kan det inte vara självklart att han inte skulle fortsätta med samma mönster när ni skulle skilja er och han har alla sina ungar på besök på samma gång. Det finns faktiskt föräldrar som själva inte ens märker hur de bortprioriterar en av sina ungar, eller gullar med ett av barnen medan andra tittar på. Tråkigt nog.

Det att män flyr till jobbet  istället för att ta hand om familjen när det är lite jobbigt, är en gammal klassiker.

Försök ta det lugnt, i det tillståndet Du befinner dig nu behöver Du goda tankar och frid. Det finns inte så mycket att göra åt just nu, eller?  Du kanske får bättre tankar om saker eller ser på lite ljusare sidan när Du har fått Din lille skatt och kan koncentrera Dig helt på detta istället för att irritera Dig på mannen och hans barn sedan innan.  

Hoppas att det löser sig
Kram

Jag håller med iti som skriver här ovan att det kanske inte är läge att ta några livsavgörande beslut i den situation du befinner dig i nu, men alla beslut behöver inte heller vara det. Jag kan verkligen känna mig in i den situation du är i även om jag inte haft det precis så. Men när man läser dina inlägg så låter det som att det nog skulle vara bra för dig med en paus från styvfamiljslivet tycker jag. Det behöver ju inte vara för evigt, men jag får känslan av att det kan ställa till mer dåligt för dig att vara i den situation du är just nu än att ta det jobbiga att bo hos dina föräldrar ett tag. Din levnadssituation kan göra att du mår mer och mer dåligt, att du blir deprimerad eller går in i väggen (ja man kan gå in i väggen av mental stress också!!!) och då blir det ett väldigt högt pris du får betala för att du "kämpar på".
Dessutom kanske du ger din sambo lite distans till sitt beteende om du flyttar, han kanske kan se sig själv på ett annat sätt. Om inte annat så kommer DU se din situation på ett annat sätt.
Egentligen spelar det ju ingen roll om det är hormoner eller du är överkänslig just nu eller om det faktiskt är så att din situation är ännu värre än du upplever den just nu. Det är det du känner som är viktigt, och det låter verkligen som du behöver ta en paus från din sambo och det liv du har tillsammans med honom för att åtminstone känna hur alternativet skulle kunna vara.
Det kanske blir superkämpigt och jobbigt men i längden ändå bättre än att brytas ned psykiskt vilket det låter som du gör idag...

Lycka till!