Jag tänker inte donera mina organ, men jag tar gärna emot organ.

Visst en rättighet är det att kunna göra så men dom det är etninskt kan man istället fråga sig

Jag tycker att det är fel. jag anser att det ska vara lag på att man måste donera sina organ om de är i brukligt skick. Det är så otroligt många människor som skulle slippa dö i onödan om det vore så.

Svår fråga.
 Rent personligt tycker jag då inte att du har rätt till organ.
Men jag tycker heller inte att man ska behöva vara anmäld i registret för att få motta. Mina barn är inte med i registret för min smabo säger att han vill donera men han kan inte ta sig för att skriva in sig. Rädsla tror jag. SÅ han vill heller inte att barnen ska stå med. Sen OM nått skulle hända barnen så kanske även jag ångrar mig och inte vill att dom ska skära i mina barn.
Men jag tycker att alla vuxna bör ta ett beslut i frågan och gärna anmäla sig. Det finns alldeles för få organ.
Jag har skrivit att dom inte får ta någonting från mina ögon! Bara en tanke jag har att jag vill ha dom intakt till krematoriet

Och kanske just det har en poäng, ska man kremeras eller begravas hel? Då kanske man inte vill ta ut sina organ för att man tror på att begravas hel? Jag gör inte det för jag ska bli aska   Min själ har seglat vidare för längesen.

Jag tycker det är lite dubbelmoraliskt, ja. Jag ser inte riktigt hur man kan vara emot att donera sina organ samtidigt som man gärna tar emot andras om man skulle behöva. Antingen är man för donation eller inte, annars blir det lite ha kakan och äta den över det hela.

Det är din rättighet och jag blir inte speciellt upprörd över det.

dock har jag svårt att förstå varför man inte vill donera, det är helknäppt i sig. Det finns liksom inga bra argument för att låta bli.

Svår fråga... Jag tycker såklart att alla har rätt att bestämma själva över sina organ, utan att ifrågasättas. Här hemma har vi delade meningar om det hela. Jag vill gärna donera mina organ, allt för att hjälpa en medmänniska, men min man vill inte. Och det är ok för min del. Jag kan inte bestämma över någon annan.

Rent spontant kan man kanske tycka att du inte 'ska få' någon annans organ om du själv inte är villig att ge dina till någon annan, men samtidigt så tycker jag inte att det spelar någon roll. Hade du behövt något organ från mig, om jag nu hade gått bort, så hade jag gärna delat med mig av mina, oavsett vilket beslut du tagit gällande dina egna organ.

Vad är dina argument för att du INTE vill donera?

För mig är organdonation lika med skändning. Men på samma gång skulle jag vilja motta organ för att rädda mitt eget liv. Men om jag tvingades donera mina organ efter min död - det vore den värsta av kränkningar i mina ögon. Bara tanken ger mig oerhörda ångestkänslor. Min önskan är att få bli begravd. Hel, på samma sätt som jag kom till jorden. Mina organ är mina och ingen annans. Och jag vill inte, av tusen anledningar, fungera som organbank åt andra människor. Vi föds och vi dör. Så är livets cykel.

Påminner om alla barn och även vuxna, runt om i världen som aldrig någonsin kan få möjligheten att ta emot organ. De allra flesta får inte det. Men denna debatt stannar gärna inom västvärlden kan jag tycka. Det är en indirekt värdering att västerländska människor har högre värde än andra.  Inte min egen värdering dock, utan vad debatten och ämnet genomsyras av.

Men då är frågan - är inte jag värd samma kvalitativa vård som Clas-Göran som väljer att donera sina organ? Förtjänar inte jag livet lika mycket som alla andra?

Ska mina känslor och åsikter för det första sakna värde, och sedan också bestämma vilken sorts vård jag har rätt att få? Är DET moraliskt?

Ok, efter det här inlägget tycker jag att du är full av dubbelmoral och sympatiserar inte alls med dina åsikter eller känslor.

Dock har vi som sagt rätt till lika bra vård och eftersom den rätten är otroligt viktig så tror jag att det är farligt att vilkora rätten att ta emot organ på sättet du skriver om.

Utveckla gärna vad du menar med dubbelmoral (omoral).