varför är det fel att bo med barn i en etta men "bra" att bo i en tvårummare

Ja du folk tycker så mycket... Du som förälder vet väl om dina barn trivs eller inte där ni bor oavsett hur många rum ni har? Och känns det bra, så är det bra.

"känns det bra, så är det bra." håller helt med dig!!

har hört tröttsamt många som tycker synd om barnet för att det är trångt.... en två kan vara pissdåligt planerad men det verkar inte betyda något!

För att då följer du inte normen med att ha skaffat hus innan ungarna tittar ut. Dessutom kan barnen inte få eget rum från dag ett då och det är superviktigt. Rummet ska helst vara rosa om ni får en flicka förresten..

Själv flyttade jag iof till en tvåa en vecka innan dottern föddes och är rätt glad för det. Jag gillar att kunna vara i vardagarummet när hon sover utan att behöva ta hänsyn till henne. Dock är det ju en prioiteringsfråga, antagligen vinner ni en del på att bo kvar i ettan, vad som är bäst för er vet bara ni:)

Jag kommer själv att bo i en etta när jag får mitt första barn i juli (om allt går vägen, peppar, peppar!) Jag tror  absolut att det inte att det kommer att bli några problem. Självklart vill jag gärna ha en tvåa, det vill jag ha oavsett, men det är även en ekonomisk fråga om jag nu vill bo kvar i samma område...och det vill jag än så länge.

Ja du, folk borde bry sig lite mindre om hur andra människor väljer att göra.
Vi bor i en liten trea med två barn och ett tredje på väg. Får ofta kommentarer om hur vi borde göra angående vårt boende, men det är bara att slå dövörat till...

folk tycker väldigt mkt... o det är väl okej, men allt behöver man kanske inte kläcka ur sej..
jag tror inte att barnen mår dåligt av att bo lite trångt när dom är små... är väl mer föräldrarna såfall..  , men det där känner man ju själv..

dock tycker jag att barn när dom börjar komma upp i ålder inte ska behöva dela rum med syskon, alla behöver lite ensamtid, o ngnstans som är ens eget
..vi har planerat att ha 2 barn, och bor i en 4a , så för oss blir det alldeles lagom., då har dom varsitt rum. men det är ju vi de, andra gör ju som dom vill o tycker
vi gör säkert saker som andra tycker är fel..

håller helt med att till ca skolstart (5-6 år) skall ett barn ha eget rum om det går. det är vårt mål med!

senast vi fick kommentaren att det var trång och "mycket saker" (3 bokhyllor med böcker, lite stök på soffbord mm) svarade min make "japp nån måste ha det oxå".. skulle jag aldrig våga säga måste jag erkänna! 

Oj va konstigt att säga en massa saker om var man bor med en liten bebis. Så länge den har någonstans att sova och äta och det är hyfsat rent så tror jag att den mår utmärkt. Ni märker väl själva om det blir för trångt eller opraktiskt med tiden. Men jag tror nog att det är föräldrarna som skulle kunna tycka att det är jobbigt, inte barnet.

Sedan skulle jag personligen inte vilja bo trångt varken med eller utan barn och jag kan tycka lite synd om min bror och svägerska som bor på 4:e våningen utan hiss. Men jag tror ju inte att deras barn far illa utan bara deras ryggar när det ska släpas tungt upp och ner för massor med trappor varje dag.

Jag har faktiskt tänkt på just den här frågan den senaste tiden.

Jag bor själv i en 4:a med mina tre barn. Mina två söner delar alltså rum, dottern och jag har varsitt eget sovrum.

Men - Barnens bästa vänner som bor på samma gård som vi bor inte lika stort. De har en tvåa där 4 barn delar ett stort sovrum (våningssängar) och mamma och pappa sover i en avgränsad del av vardagsrummet. Först tänkte jag hjälp!!! Men nu så tycker jag att de faktiskt verkar ha det hur mysigt som helst. Barnen gnäller aldrig över att behöva dela rum. Jag har själv bott med mina tre barn i en tvåa under en kortare period medan jag väntade på större lägenhet och när jag tänker efter så trivdes vi på många sätt bättre där. Det var en bra gård, fräsch lägenhet som var bra planerad osv. Jag känner att det inte direkt är viktigt med eget rum förrän barnen börjar komma upp i tonåren - själv delade jag länge rum med min syster.

Tänker bara tillbaka på för typ 40 år sedan, hur många barn hade eget rum då? Förmodligen inte så många.

Jag hade inte trivts med barn i en etta men om du gör det så är det väl ditt val. Förstår inte varför andra ska ha åsikter om det. Möjligtvis hade jag frågat om det inte blir lite väl trångt. Men det hade jag gjort om du bott i en tvåa också.

Det beror väl lite på hur det är gjort kan jag tycka. Min syster bodde i en etta med sin son och hon kunde "spärra av" ett område där han kunde ligga och vila eller lägga sig för natten där det var mörkt och lugn och ro, och hon kunde sitta och se på TV utan att störa honom. Men annars handlar det väl om normen? Det finns ju folk som reagerar på att vår ettåring samsover med oss och inte ligger och sover i en egen säng och som tycker att han ska ha ett eget rum så fort som möjligt, ungefär. Vi har inte direkt bråttom med det.

Vi bodde 6 pers i en fyra, man fick stänga in sig i garderoben för att få vara ifred och det var alltid kö till badrummet men vi överlevde, det är en vanesak, människan är väldigt anpassningsbar. Sedan när alla flyttade hemifrån blev det istället väldigt tomt.

Finns det hjärterum så finns det stjärterum och som en annan skrev, förr i tiden hade man knappast eget rum, folk har levt tight i alla tider.

Jag och min sambo bor i en stor tvåa (75 m2) och har 3 barn på deltid hos oss. Vi tycker att det funkar helt ok. Vi sover i vardagsrummet och har försökt avskilja det så gott det går medans barnen delar sovrummet.
Min dotter bor 40 mil bort så hon kommer inte varje vecka så det är hans barn som är här på veckorna mest. Men med en våningssäng så funkar det hur bra som helst. Dom har det likadant hos sin mamma med.
I den här staden är det riktigt svårt att få tag i större bostad så man får gilla läget tills man har ett jobb och kanske kan köpa något större. Men varken vi eller barnen lider ont utav det. Kan tycka att hans äldsta dotter skulle behöva ha ett eget rum då hon är 7 år, men vi försöker göra så att hon kan sitta ute med oss och hennes lillebror ska lära sig att leka själv då vi vet att hon behöver och vill ha lite ensamtid. Men det är inte alltid så lätt att separera dom.

Så att ha en bebis i en etta är nog ingen fara. Det är ju ni själva som ser hur det går eller inte. Så det är bara att slå dövörat till där tycker jag om någon skulle komma och säga något.

Barnen vill ändå inte leka för sig själva på sitt rum förrän de är drygt tre år. Däremot så är det kanske påfrestande för föräldrarna om man inte kan stänga någon dörr, tex när barnet gråter och den andre tar hand om barnet. Sedan beror det ju på hur mycket socialt liv ni har om kvällarna, om barnet kommer störas eller inte vid nattning och sånt.

Barnen lider ingen nöd när de är små, det är nog snarare så att "folk" tycker det verkar jobbigt för föräldrarna att inte kunna dra sig undan ostört (hur mycket man nu kan göra det med små barn egentligen).