Våldtagen och gravid

Svårt att säga förrän det verkligen händer, men jag skulle förmodligen göra abort.
Åka till ett land där det är tillåtet, eller göra det med hjälp av naturliga medel.

Har inte varit i situationen och kan därmed inte sätta mig in i de känslomässiga aspekterna av just våldtäkt.
Utöver det skulle  jag nog resonera som jag alltid gjort: Vilka möjligheter har jag att ta hand om barnet? Vilket liv kan jag erbjuda barnet, tror jag att barnet skulle må bra av att växa upp under de förhållanden som råder?

 

Jisses vad storartat ni resonerar! Själv skulle jag känna det som att våldtäkten fortsatte genom att hans gener var i min kropp.

Rent krasst - ur ett Darwinistiskt synsätt - så har jag genom att behålla barnet i så fall gett min förövare den bästa present man kan önska sig - jag har till och med fullgjort hela hans liv!!! Om man ser rent krasst på hur naturen fungerar så slåss alla organismer inte bara för att överleva, utan också för att sprida just SINA gener vidare till framtiden. Detta, verkar vara det högsta målet med hela livet (om man bortser från alla psykologiska aspekter då alltså) och själva meningen med livet. Det finns hannar som dör efter befruktningen och ofta ser man äldre honor som dör efter att de bara säkerställt sin avkommas överlevnad. Honor slåss intill döden för sin avkomma och hannar dör i slagsmål för att få para sig. Det känns ganska så uppenbart att själa reproduktionen är det högsta och viktigaste i livet.

Och just DET - är det jag skulle hjälpa min förövare med. Känns fruktansvärt!! Och inte nog med det - MINA gener är de som hjälper honom med den biten.

Abort rakt av. Jag skulle inte ens tänka tanken att behålla det. Varför skulle jag binda upp resten av mitt liv på ett barn med en pappa som är våldsverkare? (Och dessutom riskera att föra dessa våldsamma gener vidare!)

Jag hade absolut gjort abort. Hade jag bott i ett land där det är olagligt med aborter hade jag åkt till ett land där det inte är det.

Jag har varit i den situationen. Jag tog dagen efter piller vilket inte hjälpte. Jag behöll barnen men blev psykisk sjuk av det under graviditeten. Blev frisk och har tagit hand om min dotter hela hennes liv. Men visst kommer tankarna att jag har fört hans gener vidare. Speciellt när hon är på sitt sätt. Men jag ser även de goda i henne. Och så är de väl i alla människor de finns gott och ont i oss alla. Tyvärr stack jag inte och tyvärr så berättade jag för barnets pappa att jag var gravid. Vilket resulterade i att jag måste leva med honom i bilden oxå. Och ja jag blev våldtagen första gången vi träffades. Bodde i korridår och rumskamraterna ringde polisen när de pågick men de lyckades inte hitta fram till mig eftersom de var så mycket folk där. Dagen efter kom han till mig. Jag satt i köket och han bara satt där ville att han skulle gå men han gick aldrig. Där blev jag sjuk och allt vart ett helvete efter det och de lever jag en idag i.

Jag hade "rest" till ett land där det var tillåtet och gjort en abort där.

Jag vet inte vad jag skulle göra. Men jag skulle inte se de som om det var barnets fel iaf! Jag skulle älska barnet ändå, h*n hade ju ändå inte med saken att göra. Det hade varit MITT barn, inte hans barn.

Jag hade gjort abort...hade nog mått dåligt över aborten men hade jag behöllt så hade jag mått ännu sämre för att veta vem pappan är...hade nog kännt mig väldigt smutsig.