Andra föräldern ge avlastning istället för främmande familj?

jag har ingen aning om hur sånt där funkar... men aj håller med dig, pappan borde ju bli tillfrågad..
men varför har du inte frågat honom själv, om allt är bra mellan han och dottern menar jag så borde det ju vara enklast att fråga honom istället för att gå via sociala myndigheter..

detta är bara en undran och inte manat som något påhopp alls
hoppas det löser sig för er...

Nopp, jag är pappans sambo. Mamman berättar ingenting eftersom hon har enskild vårdnad. Det är barnet som berättat att soc ordnat en extrafamilj åt henne eftersom mamman inte klarar av situationen hemma.

Har en till fundering. Hur pass allvarligt måste det egentligen vara för att soc ska bevilja en extrafamilj?

om han inte har vårdnaden är det förstås en nackdel för honom i detta läge, för då går inte automatiskt frågan till honom.

Hade dom haft gemensam vårdnad hade socialen i första hand kontaktat honom.

Kanske läge att försöka få gemensam vårdnad så han också kan få en chans att veta vad som pågår?

Tyvärr är det nog ingen idé. Mamman är inte öppen för samarbete för fem öre. Jo, så länge det är på henne vilkor och han bara säger ja till allt hon anser är rätt.

Tyvärr har vi bara väntat på att detta ska ske och nu är det ett faktum. Trist men sant. :(

min mans dotter har stödfamilj en gång i månaden. Han har inte vårdnaden om henne och träffar henne väldigt sällan.

Mamman har fått stödfamilj för att hon är helt ensamstående, vi bor i andra änden av landet, hon har en sjuk mamma och inga andra närboende släktingar som kan hjälpa till och avlasta henne ibland.

Då har hon fått beviljat en stödfamilj där dottern är fre-lör  var fjärde helg.  Ibland kan även dottern få vara där under några dagar på skollovet eller liknande om mamman måste jobba och inte har möjlighet till barnomsorg,

 

Så det måste inte vara något konstigt bakom en förfrågan om stödfamilj.

När man sätter in insatser för barn el barnfamiljer så ska de utgå från barnets bästa. Om det inte finns problem i barnets relation till fadern eller barnet har problem så är det väldigt svårt att se att en stödfamilj är barnets bästa. Det skulle jag trycka på i samtalet med soc.

Det bästa här vore som sagt kanske ökat umgänge med pappan. Har han själv hört av sig till socialtjänsten och pratat med dem?

Har fått veta att det är så illa att barnens styvfar inte orkar längre och planerar att flytta. Är livrädd att mamman ska bryta ihop och låta allt gå ut över barnet och säga att det är hennes fel. Vad gör man? Soc skulle tydligen åka dit i morgon, men sen då? :(

Min första känsla när jag fann tråden var "Nej, inte en till".
Vi befinner oss i liknande situation. Min sambo har inte ingen vårdnad om sitt barn, mamman har ensam vårdnad. Det är väldigt struligt allting just nu och ingen verkar veta någonting om något.
Min sambo har inte heller blivit tillfrågad i frågan om barnet, som mamman säger sig inte orka med. Har bara fått höra från släktingar att mamman har sagt till dem att det vart bättre om pappan hade hjälpt till mer, så hon slapp detta... Men hon har aldrig frågat. Pappan har funnits där och erbjudit sig. Men mamman valde att gå till soc istället. Fast det inte finns någonting att anmärka på hos pappan.
Allt är en enda cirkus känns det som, så jag har en aning om hur det kan kännas för er :(.
Lider med både din sambo och dig. Och framför allt barnet.

Du får hemskt gärna maila till mig om du känner att du behöver stöd någon gång. :)

Så tråkigt att höra att ni råkat ut för samma sak som vi gjort. Har din sambo varit i kontakt med socialen och meddelat de att han vill ställa upp för sitt barn?

Min sambo har inte varit i kontakt med soc och han har inte pratat med mamman om det hela, men däremot har han lyckats få träffa sin dotter två helger i november (vilket är rekord, i vanliga fall får han inte ens träffa henne en gång i månaden). Dessutom var dottern hos sin farmor en helg i november, vilket gör att hon varit hos sin mamma endast 1 helg under november (och skoldagar också förstås). Sambon ska försöka få träffa henne ofta, utan att blanda in socialen och på så sätt ge mamman avlastning. Tyvärr resulterar det i att vi får betala alla resor, för mamman vägrar betala något när dottern kommer oftare än hon brukar (även om det i tingsrättens dom står att de ska dela på kostnaderna) och de ligger på nästan 1000:- varje gång, men det får hon vara värd! Hon är ju trots allt hans dotter!

Det jobbiga är att skicka hem henne igen. Hon vill verkligen inte åka hem, men vet att hon måste. I lördags satt hon en lång stund på golvet i hallen och var arg, ledsen och förtvivlad över att hon inte fick stanna kvar hos oss. Det skär i hjärtat vill jag lova! :'(

Nu hoppas jag att hon kommer om två veckor igen, i annat fall kommer hon till jul och det ska bli helt underbart!

Åh jag blir både ledsen och arg att läsa detta. Vet precis hur det är när barnet inte vill åka hem igen. Samma sak här.

Pappan har varit i kontakt med soc, han förklarar för dem gång på gång att han vill ställa upp för sitt barn. Han berättar om samtalen han har med barnets mamma, men hon spelar tyvärr ut alla mot varandra :(. Hon säger en sak till oss och en helt annan till soc.
Så det kvittar hur mycket vi än försöker prata med soc, så får vi alltid höra att de kan ingenting göra, utan att mamman godkänner det.

Vi har nu haft turen att få träffa barnet några gånger. Det är kostsamt, då vi bekostar alla resor, precis som ni. Men som du skrev, det får vara värt det.
Det får kosta vad det kosta vill här. Vi älskar barnet. Jag älskar barnet som om det vore mitt eget. Skär så i hjärtat när man märker att barnet inte mår bra. Men det mår bra hos oss, så vi gör allt vi kan för att barnet ska få samla krafter när det är här.
Vi har börjat få reaktioner från omgivningen, som tyder på att barnet mår bättre hos oss. Att de märker skillnader på barnet. Så vi hoppas och önskar att det ska lösa sig till det bästa.
Inget barn ska fara illa!

Så kämpa på för er tös. Hon är säkert jätte glad att ni finns och ni är ett enormt stöd för henne i allt detta.
Det är en tuff kamp för dessa barn, men helt klart värt det.
Även om man ibland kan känna sig helt uppgiven, många tårar har fällts här, många känslor i omlopp. Men för varje gång vi får träffa barnet, får man ny kraft att orka. Man ser att det ger något, att man hjälper barnet. Och vi ger inte upp :).

Underbart att ni får träffa henne på jul! Vi har inte fått besked än om vi får träffa barnet då, varje gång vi ber frågar om nästa besök, är det en ny upplevelse. Man är jätte nervös och går som på nålar innan man får besked. Det är tufft.

Men helgerna med barnet är underbara. Få vakna upp till ljudet av en barnröst i rummet intill, som är glad och leker för fullt. Då är livet underbart :D

Styrke kramar till er.