"Såklart att du är fin, du är ALLTID fin!"

Ja du, bra fråga. Kan det vara så att man som förälder tycker att ens barn alltid är fina och allt de gör (nästan) är fint? Nu är jag nog själv ganska konkret och rak eftersom min son har högfungerande autism men det tog ett tag att lära sig.  

Enligt min erfarenhet av mina barn så är allt fint när de är så små. De har ju kämpat och fixat och gjort sitt bästa och det är ju fint utifrån deras förmåga.

Men sen, vid 5-6 års ålder börjar det förändras. Då har det varit att det där är jättejättebra! men den där handen har du fuskat lite med va?
Fortfarande beröm, men små detaljer de kan jobba med.

Sen vid 7-8 har de velat ha full ärlighet!
-men det ska fortfarande utgå ifrån DERAS förmåga och vad de klarar av att prestera. Om de har gjort sitt bästa eller slarvat.

Jamen... är det så konstigt då, om man som förälder faktiskt tycker att ens barn alltid är fint, och tycker att det barnet målat är fint just för att det är något som barnet har gjort? Tror du verkligen att man bedömer sitt barns pyssel, legobygge eller målning enligt några "objektiva" kriterier? 

Jag tycker egentligen inte att det är speciellt galet att, på direkta frågor, svara "du är alltid fin i mina ögon", eller "jag tycker att allt du målar är fint". På något sätt tycker jag att det tar udden av berömjagandet. I övrigt ska man, naturligtvis, bekräfta sina barn utan att nödvändigtvis överösa dem med beröm och superlativ så fort de gjort någonting.

De flesta 3-åringar målar raka streck, cirklar och kludd, så inte många småbarn målar eller ritar väl fint egentligen.
Däremot behöver de uppmuntras så de fortsätter. Meningen är ju inte heller att alla ska bli konstnärer, däremot är det väldigt bra för motoriken. Oavsett om de nu målar fint eller fult.

Jag tycker överhuvudtaget att 3 år är alldeles för tidigt att börja hålla inne med komplimanger och beröm.

Hmm, men vad gör det om barnet tror att det är skitbra på att rita? Är det inte så man skapar framgångsrika människor, genom att de tror att de är bäst fast de kanske inte är det, men till slut så blir de bäst ändå eftersom de själva är så övertygade om att de är det, så att de aldrig ger upp.

Kan hålla med dig till viss del, att det kanske inte alltid är ärligt svar......man är ju som partisk.

Å andra sidan, finns ju absolut ingen anledning att säga något annat heller till en treåring, självklart svarar man att hon är fin, för det tycker man om sina barn......det är iaf helt ärligt från min sida. Man säger ju hursom inte att nej, gumman......du är inge vidare fin.......! 

Tack för svaren!
Låter väldigt logiskt att man utökar "kraven" allteftersom.

Vad detta handlade om egentligen (vilket i sig är helt förjävligt) var att treåringen hört på dagis att hon var ful och att hon ritar fult.

Nu minns jag inte hur det var att vara tre år, men det behövs inte många år till för att jag ska minns att jag kunde avgöra vilka barn som var "söta" och vilka som var "fula" (enligt mina värderingar, dock minns jag inte att jag någonsin sa det till personen i fråga, utan gick hem till mamma och berättade vilken ful pojke som börjat på dagis... :) ), och man kunde själv se vem som målade "snyggt" (innanför linjerna) och vem som målade "fult" (utanför linjerna). Vem var bra på "det" och vem var bra på "det". Och som barn tänker man ju ganska enkelspårigt (jag gör det fortfarande om jag inte skärper mig i och med aspergern). "Den teckningen är finare än den teckningen, that's it!" och det inte spelar nån roll om den ena ritat med höger hand och den andra med vänster hand (om båda är högerhänta), "DEN" teckningen är fortfarande finast, det ser väl alla! typ.

Som sagt så tycker man säkerligen att allt en's barn gör är helt perfekt, man kan t.o.m näst intill ärligt göra det, men jag anser att man försöker bädda in barnet i nån slags falsk trygghet om man försöker låtsats som att det ständigt är "insidan som räknas". Tyvärr är det ju inte så bland barn som i regel är rätt primitiva. 
Jag vet att jag kunde testa min mamma, visa upp teckningar som jag ritat som var "sååååå fina!!" och så följde mamma med till skolan och såg uppsatta teckningar och sa "Men guuud vad *Simon* kan rita fint!!", och mina teckningar var ju ljusår ifrån *Simon*s. Vaddå säga saker bara för att man ska då.... Jag blev ju mer besviken när hon "ljög" än om hon bäddat in lite snyggt att jag är ju faktiskt en baddare på fotboll... :D

men mina ungar ÄR ju ALLTID fina. Jag är ju deras mamma och för mig är dom alltid fina oavsätt vad som händer. Det är ju inte ljug från min sida då jag faktiskt tycker dom är fina och duktiga i det dom gör. Jag är noga med att berömma när dom gör något bra. men det betyder itne att jag berömmer allt dom gör. Gör dom saker jag itne gillar så får dom veta det också. men fina är dom JÄMT i mina ögon.

Jag har en väninna som inte har några syson, när hon var liten så fick hon alltid veta att hon var så himla duktig och allt hon gjorde var jättebra. Hon var hemma med sin mamma till hon började skolan och hon kommer ihåg det än idag att hon märkte då att hon var inte  så bra som föräldrarna sa till henne, det fanns de som var bättre och att det kom lite som en chock för henne. Hon har själv sagt att hon blev ganska ledsen när hon inte var så bra som hon hade blivit "lurad" att tro. Men vad gör man som föräldrar? klart man uppmuntrar och säger att de är duktiga med det som de gör men självklart får man kanske låta barnen umgås mer och upptäcka den övriga konkurransen.