Nu kommer jag in lite sent i diskussionen... men har ändå några tankar. Hoppas de kan vara till nytta!
Är mamma till ett barn som blivit mobbad i många år och vi har kämpat för att få detta att sluta, vilket det nu gjort. Under en lång tid så hade lärarna enskilda samtal med de elever som var dumma, men det fortsatte ändå. Vi som föräldrar fick aldrig veta något kring dessa samtal och föräldrarna till barnen de hade samtalen med fick oftast inte veta något heller.
Skolan är enligt lag skyldiga att upprätta en likabehandlingsplan och starta ett "kris-team" om det finns minsta misstanke om mobbning eller särbehandlande.
Den planen ska de stämma av med föräldrar, barn och personal och den ska visa vad de tänker göra åt problemet.
I de bästa fall är det lärarna själva som drar igång denna plan. Så var det inte i vår sons fall.
Det var inte förrän en kompis till mig, som är lärare, berättade vilka skyldigheter skolan har som vi äntligen förstod vad vi kunde göra för att försöka lösa problemet.
"Enligt Barn- och elevskyddslagen ska alla skolor främja barns och elevers lika rättigheter och aktivt arbeta för att förebygga diskriminering och kränkningar. Så snart en skola får kännedom om att ett barn eller en elev känner sig kränkt är den skyldig att agera.
Alla skolor ska ha en likabehandlingsplan som ska följas upp och utvärderas varje år."
Vi skickade ett mail till rektor, lärare, skolsköterska, kurator, fritidspersonal där vi gjorde en anmälan om mobbning för vår son. Vi skrev även ett mail till alla föräldrar i klassen där vi berättade om vad vår son upplevt och att vi dragit igång planen
Det tog inte mer än en halv dag innan det blev fart på hjulen. Vi blev kallade till möte dagen efter, alla berörda
inom skolan blev engagerade, och sonen fick en kontaktperson som han skulle rapportera minsta lilla
incident till. Vi hade tur - han fick välja den i personalen som han kände mest förtroende för. Hon ingick
egentligen inte i teamet... De flesta föräldrar var alldeles förfärade över vad som pågick i skolan, men en del föräldrar ringde eller mailade och undrade "vad i h-te" vi höll på med. (Dj-a snobbar!) Men, det är bara att lyssna och fundera på vad man kan lära sig av folk med den attityden....
Det som hände därefter var att när något inträffade på skolan så tog personalen och "intervjuade" både vår son och den som var antagonisten. Efter två, tre såna intervjuer så tycker de flesta barn att det är jobbigt att ständig behöva förklara hur de tänkte vid incidenten och behövde rita kartor för att visa hur det gått till.... Så det tog slut. MEN - vi fick också många samtal från personalen om hur jobbigt det var för dem att vi dragit igång detta. Alla dessa samtal skedde utanför deras arbetstid - var det inte över nu? Mådde vår son inte bättre nu?
Vi frågade vår son om han ville byta skolan, men det ville han inte. Därför kämpade vi för att han skulle kunna vara kvar. Att flytta på den som är mobbad löser inte problemet - det är de som mobbar som är problemet och som behöver hjälp för att sluta. Det fanns en kille som var ledare för alltihop. Han gjorde aldrig något själv, så han kunde vi aldrig "komma åt". Däremot hans hantlangare.... Dvs han som fysiskt slog ner min son på skolgården etc. Hans föräldrar fick jag bäst kontakt med för man vill inte vara förälder till ett barn som är elakt mot ett annat barn.
Ett annat råd jag fick var att göra en polisanmälan om det var fysiskt våld. Då kontaktas Soc vad gäller barnet som slår. Detta behövde vi aldrig göra eftersom vi fick bra kontakt med de barn som slogs. Det värsta var barnen som var "ledarna" och som sa till de andra vad de skulle göra.....
Hoppas att det lösts sig - annars hoppas jag att mina tankar kan hjälpa till. Det är en fruktansvärd situation att hamna i! KRAM
