Min mamma favoriserar min storasyster

Det eda rådet jag har att ge dig är att prata med din mamma och berätta vad du känner.

Jag har försökt prata med henne många gånger men hon blir bara så ledsen och börjar gråta och jag får dåligt samvete, så det leder ingenstans.

Tyvärr känner jag igen mig att min mamma med favorisera min äldre syskon. När min syster gifte sig så var de så stort, men när jag nyligen gjorde de så skulle de tystas ner för vårt var finare än min systers. Och då var de bara vi som var märkvärdiga och skulle synas. Bara för vi hade råd att ha finare bröllop och vi valde att ha vårt drömbröllop så är väl vårt bröllop lika viktigt me nej inte alls. Min syster som (tyvärr) var min brudtärna hoppade på oss för att vi ansåg att vårt bröllop var en så stor grej, men så klart var de en stor grej för oss!!!

Min syster har fått tre barn,och som mammar gullar och köper söker till höger och vänster. Och både jag och min man har förståt att min mamma kommer knappast göra de för  våra barn, vi har faktiskt insett att de kommer inte och hända, bara för oss att inse fakta.

Jag kommer till och med ihåg när jag var 13 år och skulle få min första BH (fast jag borde har fått en redan vid 12 års ålder då jag behövde en) så var min syster med (och hon är 4 år äldre och har typ A kupa) och de skulle då daltas med min syster när jag skulle handla förde var synd om min syster för hon inte hade några bröst!!! När jag vill prova puch up så sa mamma nej de får du inte, men som tur var mormor med och sa klart hon ska få, hon får prova vilka hon vill och köpa den hon vill, XX(stora systerns namn) känslor  får stå till sidan idag.
När Min storasyster flyttade hemifrån så köpte min mamma massa inflyttningspresenter och gav henne alla extra grejer dem hade hemma men när jag flyttade hemifrån fick jag ingenting och jag har heler aldrig fått en enda inflyttningspresent någonsin.
Min mamma ringer min syster varje eler varanan dag men mig ringer mamma bara när hon vill något. När jga tex flyttade hemifrån och flyttade för att plugga till en storstad så kunde de gå månader innan min mamma ringde mig...men min syster som bor i samma ort och i som är en småstad pratas varje eller varanan dag. Men nu påstår min mamma att hon bara ringer så ofta pga barnbarnen (men de var samma sak innan dem kom till).

Nu råkar jag vara den smarta i familjen som satsat på utbildning och kärriär och har därför de gott ställt och ett tryggt förhållande och detta gör min syster avundsjuk (vilken hon har erkänt en gång), medans min syster har 3 barn, inget fast jobb, gift men en man hon inte älskar och dålig ekonomi...

Tyvärr finns de inget att göra åt, jag har sjäv många gånger frågat mig vad jag gjort för fel (jag var den som var duktig i skolan av oss barn). Visst jag valde min egen väg...Men jag har insett att min mamma är en egoist och min syster ärvt de ifrån henne och de finns inget man kan göra för att dem ska se utanför sin bubbla. De enda är att du är bättre och du är (tror mig) starkare utan dem.

Styrkekramar

Kan inte komma med några goda råd, men jag förstår hur du känner. Min mamma favoriserar också min storebror och det är ännu tydligare nu i vuxen ålder. Alltid ska det tas hänsyn till honom, aldrig till mig. Jag börjar bli lite less, men det lönar sig inte att ta upp det - hon skulle bara förneka.

Min mamma är preecis likadan skulle med vända de emot mig och gärna gråta och säga hur elak och orättvis anklagelser man kommer med....PATETISK men effektivt för man orkar inte ta upp de på ny diskution för de blir bara samma visa och man ska försvara sig ena efter den andra anklagelsen.

Sist så blev jag så arg så jag skrek till henne och sen när hon börja gråta och ha sig så var jag lugn och sa att de om allt hon sa att de var jag förvänta mig du ska säga och de är vad jag vet du tycker osv bara höll med om att jag är ju så elak på lite oronisk sätt så hon slutade faktiskt och vi kunde avsluta samtalet som båda förlorare och inte bara jag som förlorare som de brukar bli. De är för mig ett stort steg iallafall men troligtvis gjorde de ingen nytta...

Känner igen det ni skriver om favorisering. Men för mig är det tvärtom, min mor och far favoriserar min lilla syster.
Hopplös situation.

Jag har gett upp.

Har samma problem här med. Min mamma favoriserar min storebror. Det har hon gjort redan från start. Värsta var när hon och min storebror gjorde sig lustig på min bekostnad. Det var ju bara "på skämt" enligt dem, men jag blev jättesårad av att de kallade mig korkskalle och "pucko McBrain", "... men XXXX är inte så smart vet du" och allt möjligt. För stunden visade jag inte hur jag kände, jag ville så gärna vara med i deras gemenskap och skrattade ihop med dem - fast de skrattade åt mig men deras ord satte sig. Jag trodde på fullaste allvar att jag var dum, korkad tills jag var runt tretton och jag märkte att det inte alls stämde. Med hjälp av lärare och vänner och min pappa och mormor så  fick jag tillbaka en del av självförtroendet men klart att man alltid kommer känna sig otillräcklig när ens egen mamma inte ens tyckte om en så pass mycket som hon borde ha gjort.

Jag ansträngde mig så mycket när jag var runt elva att försöka få henne att tycka om mig, jag hämtade saker åt henne, följde med henne överallt när hon behövde sällskap (i affärer och så), hämtade pizzan när vi köpte sådan, gick ut med hunden flera gånger om dagen, gick och småhandlade åt henne - allt för att hon skulle börja tycka om mig mer. Men till ingen nytta.

Idag visar hon väldigt lite intresse. Jag flyttade hemifrån när jag var sexton redan, till en annan stad och efter det har hon visat väldigt svalt intresse. Hon ringer aldrig. Inte en endaste gång på snart sex år så har hon ringt mig. SMS får man till jul, nyår och när man fyller år. Hon kan inte ens bemöda sig att skicka ett kort när jag fyller år, ett SMS liksom... Så jävla tydligt hur lite man betyder. Är jag och hälsar på och försöker prata med henne så tittar hon på TV'n/datorn/mobilen och inte på mig och svarar bara "mm" eller "ahaa?" till en början, sedan slutar hon helt svara.

Jag har fått en son som är väldigt lik min storebror, både till utseende och till sättet, och även fast jag vet att det är hemskt av mig så kan jag inte låta bli att njuta av att se att hon tycker det är jättejobbigt att inte kunna vara en del av hans liv. Jag, min son och hans pappa bort nästan hundra mil bort så det är inte möjligt för dem att träffas särskilt ofta. Men det är okej, hon kan gott lida, speciellt eftersom hon är så besatt av honom endast för att hon ser sin egen son i honom.

Det värsta är dock att jag är livrädd för att skaffa fler barn, jag vill bara ha ett barn för jag är rädd för att jag kommer tycka mer om ett av barnen och ha svårt att dölja det. :(

Min mamma har alltid favoriserat min storasyster o slagit knut på sig själv för att vara henne till lags. Ser även samma sak hos min mans familj. Tycker det är så otroligt tragiskt. Om jag försöker prata med någon om detta får jag oftast höra att "jag ska vara GLAD över att jag kan o vill klara mig själv" men klart det svider då syrran får bil betald o precis ALL uppmärksamhet hon behöver. Varför ska det straffa sig att man klarar av att klara sig själv liksom. Fy farao kommer alltid köra millimeterrättvisa mellan mina barn gällande uppmärksamhet i pengar.

Även här behandlas vi syskon olika. Mina två storasyskon får pengahjäp, telefonsamtal och besök titt som tätt. Mig ringer hon nästan aldrig, trots att jag har det enda barnbarnet. Men hon har förklarat för mig att det är för att jag, trots att jag är yngst, är den enda hon litar på att klara sig själv.. Hon ringer inte för hon vet att jag mår bra, hon vet att jag inte behöver hjälp och hon vet att mitt liv är okej. Och det är en helt förståelig anledning.

TS, bara skit i henne. Hon drar på sig offerkoftan var gång du vill diskutera och gråter. Så fult att göra så. Hon är vuxen och bör kunna ta en diskussion. Men istället gömmer sig bakom krokodiltårar. Gräsligt.

Sanningen är att nästan alla föräldrar favoriserar ett barn. De är bara olika bra på att inte visa det.

Försök hitta en självkänsla som inte bottnar i vad andra tycker.