Min man har också haft en "affär" dock ej fysiskt och så här i efterhand inser han med någon som faktiskt inte betyder ett dugg för honom.
Varför? Tror aldrig det finns ett enkelt svar (han kanske inte själv kan svara på det riktigt). Vi had en tuff period i vårat förhållande. Han var ledsen, arg, kände sig oälskad och osedd av mig. Detta samtidigt som han gick igenom en asjobbig period på jobbet och han var nog ganska nära någon form av utmattningsdepression kände sig inte upskattad där heller. Så varför träffa en annn? Han säger själv at det var någon form av escapism och verklighetsflykt. En plats där han kunde glömma alla problem. Ett enormt bekräftelsebehov från hans sida som blev fyllt. Han gick ju omkring och var arg på mig och vårat förhållande så till en liten del var det nog också för att "straffa" mig lite på ett väldigt barnsligt passivt agressivt sätt.
Han fick en riktig chock själv när jag kom på honom. Vad hade han gjort? Han har aldrig i hela sitt liv varit otrogen i något förhållande med någon? Otrohet stämmer inte alls in med hans självbild? Det är klart att han tänkt under tiden det pågått att det här är inte riktigt ok.... men skjutit de tankarna ifrån sig och inte riktigt förstått vidden av att svika sin frus förtroende. Det gör han nu.
Jag kan förstå vilka känslor och tankar hos honom som ledde fram till att detta hände. Det hindrar inte att jag är asförbannad, sårad, svartsjuk. Vi tycker båda att vara otrogen var ett jävligt onödigt, barnsligt, elakt, okonstruktivt sätt att hantera problemen han upplevde att vi hade i vår relation istället för att..... tja prata med mig om det.
Det har gått ca 6 månader för oss. Vi har gått i terapi och det har varit asjobbigt. Dels för att prata om otroheten och dels för att prata om de underliggande relationsproblemen som ledde fram till att han var otrogen. Märk att även om det finns saker som har ORSAKAT (eller lett fram till om man vill) otrohet så URSÄKTAR de inte handlingen, det är vi både rörande överens om.
Terapin har varit asjobbig. Jag vet inte om vi kommer att klara av att vara tillsammans, min hälsa och själförtroende har fått sig en rejäl törn. Tyvärr så inser vi båda två att otroheten kanske blir det här strået som bryter kamelens rygg. Vi har haft kommunikationsproblem som kanske hade gått att lösa men otroheten kanske blir den här grejen som gör det lite för tungt. Så mycket sårade känslor och skult som blandas in i mixen......
Vår psykolog sa att otroheten kommer man aldrig glömma. Jag kommer alltide känna sorg när jag tänker på det. Men med tid kommer behovet att tänka på det minska. De där tråkiga minnena och känslorna kommer att späs ut med trevliga saker som ligger närmare i tiden. Tex den där mysiga middagen igår eller den kul resan till Skottland för vå veckor sedan.
Det är astufft i början men ge det tid. Det blir faktiskt bättre. Man läker. Det är det som är bra med att inte vara 15 längre. Man vet att tid läker sår faktiskt så man får hålla ut lite. För 6 månader sen sov jag bara någ r atimmar per natt med sömtabletter och grät floder och surfade på våra konton och försökte räkna ut hur mycketcash jag skulle behöva för att köpa ut honom ur vårat boende. Idag tänker jag på det men vi ska ha vänner på besök nästa vecka och det finns någon sorts vardag.
Se till att maktbalansen inte blir skev er emellan. Att du sitter med makten för att han är den "dåliga". Det är inte bar i det långa loppet. Människor gör fel och har brister. Var snäll mot honom och framförallt mot dig själv!!!! Tillåt dig att känna ilska och sorg men drunkna inte i det. Skapa tid för återhämtning och vila också.
Lycka till och KRAM
